Varför kan jag inte glömma mitt ex - dejtat 2 killar i helgen -men så långt ifrån bra

Varje timme ungefär tänker jag väl på mitt ex som jag älskar älskar älskar ännu..
Fy fan vad jobbigt.
Jag vet tom att han är lite ego...
Att han inte var helt bra...
Att han i första hand tänkte sig själv... och det blev jobbigt att tänka på andra för att han inte var van vid det.. jobbigt att ha ett annat liv än sitt eget.

Legat och tänkt lite..
Han var egoistisk när det gäller sex... han blev bättre och bättre i och för sig men det tog lite tid..
Det var ju egentligen skitsnack att han inte kunde hålla sig.. att det verkligen inte gick ibland.. för sen kunde han ju det senare.. Sen ville han aldrig slicka mig.. Han ville liksom inte lära sig.. det kan inte vara perfekt från början.. inte med mig iaf.. Jag kommer aldrig av att bli slickat.. tror det har hänt med 2 killar max ett par ggr på 21 år... En kille lyckades en gång.. Sen har vi mitt ex som jag bodde ihop med sist... han lyckades några gånger. Men innan dess aldrig.. och aldrig med några flyktiga förhållanden eller one-night stands..
Jag måste ha känslor.. känna något.. vara säker... känna mig bekväm .. för att kunna slappna av..

Ja lita på personen helt enkelt..
Så bra det blir när man är kär och man har känslor i hela kroppen..
åh jag längtar så efter det igen..
Jag längtar efter den jag älskar nu fast han inte är bra för mig..
På slutet när vi hade gjort slut.. sågs vi ju ändå nån gång i veckan och då hade vi ju jättebra sex..
Då gick han ned på mig tom.. och det var bra.. var så nära att komma men då orkade han inte riktigt mer.. han hade hållit på länge i och för sig...

Iallafall det var inte det jag skulle skriva om.. Nu har det gått 5 veckor sedan jag såg min älskade.. men jag saknar saknar saknar honom hela tiden...

Jag har träffat några killar nu.. men alla är riktigt fel typer , usch.. tänker bara på mitt ex hela tiden.. till och med när jag är med dom..
Har träffat 4 st nu sen jag slutade se honom..  Bla. en i fredags ute på krogen som sov över hos mig.. sen hade jag en dejt på söndagen.

I fredags blev det en oväntat kväll. Hade tänkt gå hem tidigt. Blev AW med 3 st andra som jag inte känner så bra. Har träffat 2 av dom 1 gång förut och en av dom ett par gånger. Vi bestämde detta för ett bra tag sen.
Det var en skitkul kväll. Vi slutade på andra lång. Pubarna där är bra. Den tjejen jag kände mest hade massa kollegor där.. och det slutade med att jag och en av dessa i hemlighet kom fram till att vi skulle åka hem till mig och bara sova. Han hade för en vecka sedan avslutat ett förhållande och ville gärna ha närhet.. och jag vill ju ha närhet.. så inget sex.. dessutom hade jag fått lite blod ändå.. mensen var på väg.. så jag hade ändå tampong inne..

Och på den vägen blev det.. vi åkte hem till mig.. käkade lite.. la oss och kramades.. det var skönt faktiskt.. förutom den detaljen att jag längtade efter mitt ex. Önskade att det var han..

Alltså så sjukt.. Den här killen var så mkt mer känslosam än mitt ex tom.. han tog på mig ,... smekte mig ömt.. höll om mig..lät mig sova på hans bröst hela natten i princip.. och det gick sova också.. jag kunde sova...
han höll mig i handen också då och då.. medans han höll om mig.... alltså helt galet..
Då insåg jag också hur fel det var med mitt ex.. så ville jag  ha det med honom.. men han var inte sån.. han hade svårt för det.. svårt för att visa känslor.. svårt för att bry sig...

Alltså bara grejen att killen också mitt i natten går och hämtar vatten till mig.. det var slut i mitt glas.. jag trodde han hämtade till sig.. så jag frågade om han kunde ta till mig också.. men han hade redan tagit mitt glas...
Det gjorde inte mitt ex.. kanske någon gång i början men det avtog snabbt... 
Det kanske iof avtar med alla.. svårt att säga eller veta..

Men sen har vi då det här med att jag inte har några känslor för killen. Alltså jag blev inte ens kåt eller sugen på nåt sätt.. helt galet egentligen.. han var inte riktigt min typ.. han hade ju snygg kropp. Tränad och fin. Men sen var han inte min typ i ansiktet.. gud vad trött han såg ut på ögonen också.. som att han var på väg till graven.. vissa har en sån blick jämt liksom...
Mitt ex hade iof också trötthet men hade aldrig den looken ändå..

På morgonen blev förstås han sugen och ville ha sex men det ville inte jag så jag sa nej.. han fick såklart stånd.. jo jag kände på den.. man vill ju ändå veta storleken liksom.. Den var ok för min del.. inte för liten iallafall.. men jag ville defintivt inte ligga med någon annan nu..

Har precis blivit av med min herpes där nere också liksom.. samt börjat få mens.. hade så mkt hår så att jag kände mig som en gorilla också.. Man rakar sig inte direkt ofta om man inte ligger med någon.. och definitivt inte om man har sår som blöder , svider och kliar där nere.

Jag har iallfall fundera.. jag vill ha en kille som är så där öm och fin och go.. som kramar mig, håller om mig och som man kan sova tätt ihop med..
Och det hade jag ju inte fått med mitt ex.. men ändå saknar jag honom..önskar att han kunde vara sån..
han måste sova själv utan att någon rör på honom annars kan han inte sova alls... så himla trist..
endast om det ska bli sex så ska man vara nära.. hur spontant blir det då liksom.. inte jättespontant iaf... sedan var han inte direkt sugen ofta sista månaderna... jag var jämt sugen.. men inte han.. har aldrig vart med om det...

Har aldrig vart med om att man ska känna så starkt och vilja så mkt.Usch! Varför kunde det inte va från båda håll.. varför kunde inte han vara lite mer som jag ville.. visa känslor.. ta på mig.. jag fick be om att han skulle röra vid mig...

Jag tog på honom hela tiden.. smekte honom..för att jag ville. för att jag tyckte om hela han.. tittade på honom ofta.. även när han sov...  så var det inte för han.. ledsamt...

Jag har aldrig varit olyckligt kär.. tänk att jag skulle bli hela 37 år innan jag upptäckte hur det kändes..

Iallafall så ville han ses igen helst redan nästa kväll men jag sa nej till det.. jag sa att vi kunde höras..

Jag vet inte om jag vill ses igen.. kanske för att få lite närhet.. men jag vill helst ha känslor för den jag är nära..
Jag är inte heller längre så intresserad av att bara ha någon att ligga med .. den tiden är förbi.. jag längtar efter dom här känlsorna.. det är så underbart.. så härligt.. finns inget bättre.. önskar jag kunde glömma mitt ex och träffa en ny och känna så med en ny som var rätt för mig.. som har allt det jag vill ha hos en partner...

Iaf på lördag träffa jag en vän ute på stan. En lugn kväll. Var så trött..

Sedan på söndag hade jag bokat in en blinddejt.. vi skulle äta och sen ta en bio eftersom det är så sällan man får se en film och både han och jag ville så gärna se en speciell film som går nu.. Vi sa att det spelar ju ingen roll om man inte funkar ihop.. man ska ju bara sitta där ändå... så jo det är sant..

Han var inte alls som jag hade trott.. det var via tinder.. Känns som man alltid får fel bild när man ser bilder och snackar med folk där.. Nästan alltid. Det är alltid något helt annat när man möts sedan..
Usch vad trist!

Jag tappade hoppet lite efter det.. tänkte att nää det här är helvetes skit.. när och hur ska jag hitta den rätta .. den enda för mig..

Jag har blivit kär i kärleken nu... det är det enda jag vill ha just nu.. först och främst kommer kärleken..
jag vill ha den.. åh jag vill ha den. den äkta..... känslorna.. måendet.. sväva på moln.. må så bra...

Den här killen var inte min typ iaf.. han hade inte ens kort hår som på bilderna.. jag klarar sällan långhåriga killar.. Sen var han väldigt smal och hade liksom inget go, ingen energi.. kändes som han var väldigt seg och långsam...allt gick långaamt.. han pratade långsamt, åt långsamt.. verkade vädligt trött helt enkelt.. . Ingen attraktion där tyvärr.. inte min typ.. spelade också massa online-spel.. kände direkt nej..
jag vill ha en mer aktiv typ..
gärna också några gemensamma intressen...

Helst något kreativt som man kan ha tillsammans..

Nä jag får leta vidare.. just idag är jag dock dödstrött.. fick mens inatt med världens värk så sov kanske 4h ... tar en liten paus från jobb just nu och skriver lite här.. men ska fortsätta jobba nu..

Inga mer dejter planerade denna vecka.. det är dött alltså.. finns mest skummisar ju..

När man tänker på sitt ex under en ny dejt

Mmmm eftersom killen jag älskar inte velat se mig på 2 veckor och inte svarat på mitt ulitmatum antog jag tillslut att det var slut
Det var som när tonåringar gör slut över sms....
VI har inte ens sett sen vi pratade i telefon sista gången och det var snart 2 v sedan...
Jag sa till honom att jag inte kan ha det så här.. jag kan inte ses 1 gång i veckan...eller mer sällan än det..
Så antingen blir det en förändring och det här blir ett riktigt förhållande eller så är det slut..
Han svarade inte riktigt..utan tänker mer att det fortsätter som det varit med sporadiska träffar..

Men nej.. jag har bearbetat honom nu .. jag har gråtit för mig själv.. legat på kvällarna och gråtit och undrat hur det kunde bli så här.

Hur kunde jag börja älska någon som inte älskar mig tillbaka på samma sätt.. hur kunde jag bli så fast...
Det har aldrig hänt förut...

Han har inte tid för mig!
Han kan inte prioritera mig!
Han kan inte planera!
Han kan aldrig boka in nåt med mig..
Jag kan inte gå och vänta och vänta och hoppas att vi ska ses.. jag mår så dåligt.. det är som att det är slut ju.. så jag tog beslutet att gå vidare även om jag inte vill.

Jag vill ha honom..jag vill älska med honom.. det är passion... det är äkta.. jag känner något.. och det gör jag inte ofta..
Men nej det är slut nu..

Så jag bokade in en dejt idag...
Det kände konstigt.. men jag gjorde det...

Jag gick dit.. var väl lite nervös ändå.. men sen var det lugnt så fort jag kom dit..
Men sen när jag satt där tänkte jag mest på honom, mannen jag älskar..
Jag tänkte på hur det var när jag och han träffades.. inte allt sååå...

Det var underbart när vi träffades.. allt klaffade..det var som en dröm.. jag drogs med.. han var som en drog liksom.. vill ha honom direkt..ville inte gåå. ville fortsätta prata hela kvällen..

Så var det inte nu..

Det var fel denna gång.. ingen attraktion.. trevlig kille men ingen attraktion.. visst han var normal..verkade inte ha några problem. .. säkert mer av en gentleman också...

Men jag dras ändå till exet om man kan kalla honom det.. han har problem.. han är speciell..han är spännande... man kan alltid prata om något och det är intressant.. det tar liksom inte slut... jag kan drunknar i honom..
Fan fan fan..

Vad jobbigt livet är..

Jag vill gå vidare men kan inte....

Jag älskar honom!

Men försöker gå vidare...
Imorgon ska jag på en ny dejt..

Jag kör hårt nu...
Vi får se om det bli samma sak.. kommer jag tänka på den jag älskar då med.. vi får se helt enkelt...
Hoppas det går bättre imorgon.. för jag måste glömma ...
Han vill ju inte ha mig nu.. han har sina problem... han mår inte bra.. han klarar inte livet så bra just nu...
Han måste va själv.. han kan inte ha ett förhållande..
Åh vad är ledsen för det...
Mina kompisar säger att nej han är fel för dig... han är inte en man.. han uppskattar inte mig.. det är inte han jag ska va med..
Du kommer träffa någon annan..

Men jag vet inte det.. känslorna nu är inte sååå... det är jobbiga...

Men jag försöker iaf leva...
Men jag gråter ofta nu.. för mkt känns jobbigt...
Inte bar känslorna spökar.. utan allt...

Hela min existens är ett frågetecken för mig...
Varför älskar jag inte mina barn mer än jag gör.. när det finns dom som inte önskar sig något annat än barn.. jag undrar ibland om det är fel på mig..

Det enda jag vill ha just nu är äkta kärlek.. jag är besatt av det tror jag..
det är hemskt...
Jag vill inte ha one night stands.. knull och sånt..
Jag vill ha djup äkta kärlek..

När ska jag få det tillbaka? När blir det så?
När besvaras det?
Min högsta dröm? När ska den bli sann?  Jag vill va med min tvillingsjäl.. men det går även bra med en själsfrände..för det kan bli jävligt bra..
Han är en själsfrände...en av dom.. det är vad jag tror... för han kan väl inte va tvillingsjälen. .. då hade han väl inte gjort så mot mig...
Jag känner så starkt som jag aldrig gjort förut iaf...

Men jag kanske borde ha sex med någon annan för att glömma lättare.. jag kanske borde det..
Men jag tror inte jag är redo..
Det är stort steg att ens kyssa någon annan.. jag vill kyssa han ju...
Hur ska det här gå..

Vi får se imorgon vad som händer med dejt nr 2... Jag ska nog ta och boka in MASSA dejter nu..
måste...
måste försöka glömma... det är så jag glömmer.. mmm så är det...
Nä nu ska jag kolla lite på film.. ta en snus.. har massor av snusdosor i kylskåpet.. så blir det.. jag tar 2 snus.. det blir bra..

Godnatt!
Får uppdatera efter dejt två..
Detta är dock mest för mig själv.. jag vet att ingen läser detta. men jag skriver för min egen del.. så det känns bra iaf..
Ingen vet vem jag är...

Jag är fan inte ok! Och jag är så ensam. Det enda jag vill ha är ÄKTA KÄRLEK!

Hej igen!
Jo jag är fanemej knäpp.
Jag ska ta en bild nu och lägga in där man inte ser mitt face så du vet vem jag är:

Jag är väl helt ok egentligen, väger väl 61 kg nu. Gått upp från 57 sen jag träffade killen i somras...
Fortfarande fin jovisst. Men ansiktet är just nu rynkigt och gammal. Kanske inte ser ut så. Men så är det.Jag börjar hamna i en kris nu tror jag.
MM tråkigt!
Och död är jag.
Det är knäppt egentligen.
Om jag sminkar upp mig och går ut så är det väldigt lätt och välja och vraka på killar som jag kan gå hem med och knulla.
Men jag vill inte det.
Jag vill ha kärlek. Äkta kärlek!
Varför är det så svårt att hitta något äkta!
Varför är inte alla monogama nuförtiden.

Varför vill så många vara otrogna?
Polygami!
Varför?

Jag är fundersam?
Ok jag förstår mig inte på andras tankar. Ok , så är det.
Jag tänker bara själv...
Och jag tänker...
Om jag hittar min själsfrände eller en tvillingsjäl, som borde vara det bästa av allt, ja då vill jag väl hålla mig till den.
Vad jag vet så kan man ha ett förhållande med tvillingsjälen men det kan bli komplicerat eftersom man kan var väldigt lika. Det kan lika gärna gå åt helvete. Men när det är bra då är det så JÄVLA bra va.

Sen har vi tvillingsjälen - den enda. Den måste det ju funka med. Andra halvan av en själv liksom. Men det kan också vara jobbigt.

Jag tror att den jag träffat nu är ändå en själsfrände, och vi har haft ett annat liv ihop. Säkert flera.
Oftast ska man lära sig något av varandra. Sen kanske det inte funkar om man är på olika plan. Men man kan hitta tillbaka till varandra.

Ok, jag hittade en medial sida av mig själv för inte så länge sedan. Då förändrades hela mitt liv. Det måste börjat för några år sedan. Men det gick långsamt...så långsamt..
Men just det har gett mig hopp...

Jag trodde tex alltid att jag aldrig skulle kunna meditera..men jag klarade det till slut...jag bara började..
Det gick...det var för ett år sen ungefär..
Dock började allt lång innan dess med mikrosteg...

Nog om det.

Jag har så sjukt mkt att berätta egentligen. Jag borde skriva en bok egentligen..
Insikten... att jag inte längre vill dö lika mkt som  jag ville förut..
För det finns något annat...

Jag är egentligen inte helt ensam som jag trodde...

Men det har verkligen gått upp och ned...
Jag kom av mig igen efter sommaren.. ett halvår gick..
Nu är jag lite tillbaka i det...
Jag börjar tänka igen...

Alltså jag har velat döö så mkt i mitt liv...velat ta mitt liv många ggr.

Sen tänker jag...jag har ju fått barn liksom...jag har 2 barn... jag måste leva för dom...
Men varför känner jag inte att jag älskar dom innerligt...vad är det för fel på mig...

En sak är säker...jag kan inte dö nu.. även om jag vill ibland...
Jag måste leva för dom... så jävla jobbigt..

Jag är komplex!
Det går upp och ned hela tiden..

Jag ska börja skriva nu. Massor.
Jag måste berätta allt här..
Det är bra för mig..
Jag kanske kan må bättre då...

____________________

Jag har ju en situation pågående här!
Jag älskar O.H
Men han är inte mogen för mig. Han är inte på samma nivå...
Hur fan ska detta gå..
Vi har inte pratat nu sen igår natt...när jag sa att nu fan måste det bli en förändring.
Antingen en förändring eller så är det slut...
Han är en själsfrände...men han är inte på samma nivå...

Han hörde av sig för ett par timmar sen ... det enda han undrade var hur jag mådde...på meddelande.

Jag har inte svarat..
Vi somnade ju båda två inatt efter diskussionen.. vi hann aldrig klart.

Han tror säkert att det fortsätter som vanligt..
Men jag vill inte ha det så.

Jag vill inte ses 1-2 ggr i veckan....
Aldrig veta när vi ska se, om vi ska ses...
Vi planerar aldrig något..
Aldrig någon framtid..
Jag mår dåligt...

Orkar inte ens skriva mer om det nu...

Jag har tagit på mig så sjukt mkt nu också...
Jag jobbar 100% och pluggar 100% samtidigt... Jo jag vet att jag är knäpp..
Men på det sättet har jag alltid något att göra...slipper tänka..slipper sitta still...
Men jobbigt som in i helvete är det..
Jag mår sjukt dåligt nu..
Jag försummar mitt jobb.
Jag ljuger för dom.
Dock hatar jag mitt jobb.. vill byta inriktning.
Därför försöker jag göra det...
Jag kan göra något annat sen..

Mmm jag är gammal...
Usch.

Jag har inte heller stöd från någon. Ingen att prata med.
Den enda jag har kontakt med är pappa...och han har aldrig visat känslor om han inte är stupfull...
Han kan hjälpa mig i sista hand om jag håller på att dö..med materiella saker..med pengar..jo jag vet det...jag undviker det dock så långt det är möjligt..

Inga andra har jag kontakt med...
Mamma är ett psykfall... har problem.. sagt upp kontakten för länge sen.

Har halvsyskon, men inte bra kontakt med någon direkt.
Ett syskon ser mig som terapeut.. Det är det enda jag är...Och jag hjälper henne eftersom jag kan....
Jag orkar dock inte alltid ta alla samtal..men oftast..

Ett syskon tycker jag så synd om..jag vill bara krama honom...hålla om honom..det gick åt helvete för honom... det är en annan story...

Kommer berätta allt i år..
Hela jävla storyn om mig kommer jag lägga ut.. Det är dags...
Jag måste få ut allt.
Sanningen..
Även om ingen läser eller så... jag måste bara skriva det..

Visst många har det för jävlig... och jag borde säkert vara glad...men jag är inte det..

Men mitt mål är att bli bättre..

Min väg är mot att bli bra! Nöjd! Glad! Jag vill glömma allt gammalt, vilket jag inte kan nu..
Men jag ska det..

Shit vad mk text det blev nu..
Och så mkt mer ska det bli..

Nu sitter jag här... mina två barn sover.
Jag har tagit massor av snus... för jag får rus.. snusar inte ofta... nikotinrus.. jag är helt konstig faktiskt..
Jag borde plugga...ligger efter...
Sen har jag mens nu..och mensvärk just nu.. så jävla jobbigt...
ont i magen som fan..

Funderar på om jag ska gå och ta fram massagestaven och lätta på smärtan.. Det är faktiskt så att det brukar bli bättre då...
Sen har jag ett virus i kroppen, det känner jag..men fan jag kan inte bli sjuk nu... Många har influensa nu.
Jag ska fan testa staven nu.. sen får vi se vad som händer...
Kanske att jag lägger mig efter det... eller så pluggar jag lite till...

Jo jag vet, jag är inte helt ok!
Nä jag kör med staven.

Jag längtar efter min älskade dock..tänkte på honom nu...
Fan!

Jag är lite onykter också. Drack en flaska vin när barnen lagt sig.
Grejen är att dom väcker inte mig på morgonen. Dom tar frukost själva..
Jag är så hemskt..
Så svettig nu..

Svettas..nog viruset i kroppen samt alkohol samt snus..
Jag skriver mer imorgon..Detta är sjukt långt..

Shit!

Pojkvän som vill ses en kanske två ggr i veckan -står inte ut

Träffade honom i somras. Blev sjukt kär och nu älskar jag honom men jag står inte ut med det här. Vi ses ju aldrig nästan. Han trivs med det. Kan prioritera sitt. Känns som jag inte är så viktig för honom. Som att ja bara när det passar honom.

Jag vill ses i princip jämt ju.

Det känns som det har tagit slut när det gått 5 dagar. Känns varje vecks som att det nästan är slut. Och jag mår så dåligt. Kan gråta ibland till och med. Undrar varför inte jag får den kärlek jag alltid önskat mig?

Vart så ledsen idag och är besviken .. 4 dagar har gått och jag har hoppats i 3 dagar att han skulle vilja ses lite på kvällwn .. nej då.. han vill bara prata i telefon eller på mess. Besvikelse!

Jag ses hellre och pratar än pratar på telefon ellee mess.

Han bor 10 min från mig liksom .. 

Blir så besviken hela tiden...

Känner mig så ensam i det här..

Känner mig ensam överhuvudtaget..

Fick mens för 2 dagar sen också och blie så himla låg och deppig. Allt jag drömmer om då är stt få en kram. En lång kram av den man älskar liksom .. en futtig liten timma hade räckt för mig. Nä inte det ens.

Jag är sekundär eller kanske tertiär tom vem fan vet.

Han säger att han älskar mig men jag förstår inte riktigt då?? Ska det vara så här?

Idag tjafsade vi på messenger.. jag sa att jag orkar inte det här.. antingen blir det en stor förändring eller så får det vara slut.. sen snackade vi om massa grejer tills han blev så trött å behövde sova.. vi kom inte till en lösning .. jag började skriva här sen.. 

Ligger i sängen och skriver från mobilen.

Får nog fortsätta imorgon.. behöver sova .. måste ju jobba också.. usch jag hatar mitt jobb!

Godnatt!

Onanerar åter igen med exet sovande eller vaken bredvid i sängen

Jag fick en idé för snart en  månad sedan. Jag ska onanera 1 gång varje dag och se om jag mår bättre samt slipper så konstiga flytningar.

Så 8 november började jag. Kör alltid med en vibrator, annars går det bara inte. Jag blev avtrubbad när jag åt antidepressiva och har varit det ett rätt bra tag. Måste ha starka vibrationer om jag ska komma.

Sen har jag varit jävligt irriterad på att känseln är så jävla dålig jämfört med vad den varit. När jag kommer nu varar det typ 1-2 sekunder och så tänker man :

-Jaha, vad det där allt.. 

Förut kunder det vara i flera sekunder och underlivet kunde liksom röra på sig.. Dunkade liksom.

Nu är musklerna otränade tror jag. Måst börjar på gym igen.. har varit väldigt slapp med det sedan efter sommaren. Det var då vi kom överens om att separera jag och exet.

Sedan dess har ingen hittat lägenhet för ingen av oss har råd att köpa något när vi har barn båda två (inte gemensamma barn dock)

Så vi bor i samma lägenhet och sköter våra egna barn och liv. Har sovit i samma säng ett bra tag.

Jag har varit ganska irriterad på det för människan snarkar också som ett kärnkraftverk. Sover alltid med öronproppar i hans närhet men det hörs igenom.

Sedan blir man också trött när man aldrig kan vara ifred någonstans och kunna onanera. Har man barn i lägenheten är sovrummet  enda stället samt på kvällen när de lagt sig. Annars kan det komma inspringande när som.

Så jag bestämde mig då alltså att nu fan ska här göras något åt mina slappa muskler. Ska fanemej känna mer, kanske må bättre av endorfinkicken samt sätta igång systemet. Känns som hela systemet där nere varit off. Haft mellanblödningar och skit.

Så 8;e november startade jag och sa det till människan att nu kommer jag onanera varje kväll vare sig du ligger bredvid eller inte. Det är enda stället så då får du acceptera det om du ligger bredvid mig likväl som att jag får acceptera att knappt kunna sova pga snarkandet. Det är extremt störande så lite onani ett tag kan fanemej inte ens komma i närheten av störande moment.

I alla fall så var det inget med det det utan jag fick hölla på med vad jag ville. Ibland sov människan. Vet ej om han vaknade men tror det då han inte snarkade alls ibland.

Jag höll på nu varje kväll ända till i torsdags. Så till 29:e nov. Sedan kom mensen och fy fan vilket jävla blodbad. Det blir lite svårt de första dagarna då. Jag blödde igenom inatt så lakanet blev blodigt och även madrassen under. Så har nu några dagars uppehåll  men ska sätta igång snart igen med EN OM DAGEN! hahaha

3 veckor i sträck klarade jag iallafall. Och resultatet:
Jo jag hade mycket mindre flytningar. Systemet verkade komma igång.
Snacka om tvångsonani också. Vissa dagar var jag inte alls sugen utan mkt trött men gjorde det ändå. Då kunde det ta aslångt tid. säkert 20 min
Annars är 5 min en bra tid. Efter det brukar det gå.. Måste liksom egga upp mig en stund. Kan vara rätt svårt när man vet att exet ligger bredvis och det är helt avtändande. Det har nog tagit 20 min många gånger när han legat bredvid faktiskt... försöker att tänka på annat men på något sätt kommer tankarna dit och man får börja om lite...nää inte bra.

Jag har slutat tända på människan liksom.

Nu senaste 1,5 v har dock exet sovit i soffan för han tyckte det var för jobbigt att vakna när vibratorn var på.. sedan fick han fan stånd själv...och ville sätta på mig..hahahaha. Han är nämligen fortfarande tänd på mig men jag inte på honom längre..
Senaste gången vi hade sex var nog 6v sedan. Det råkade hända för jag kom hem aspackad..och dum som jag är liksom... Men då visste jag att nej detta är inte bra.. för jag kunde liksom inte kyssa människan det kändes konstigt.... det kändes konstigt att titta på honom , kunde inte kolla i ögonen, var tvungen att blunda.. hela rida-ställningen funkade liksom inte längre... så det fick bli bakifrån.. så slapp man titta eller tänka...men nej ångest nästa dag.. och sedan dess aldrig mer nu. Kände mig också taskig mot honom då han fortfarande känner något liksom..

Så nej ska inte vara taskig,,, måste försöka göra allt här så bra som möjligt medans vi bor ihop..då går livet lättare.

Iallfall så har känslen inte direkt förbättrats... så det gäller att börja gå på gym..

Ska försöka sätta igång nästa vecka. DECEMBER det är månaden helt enkelt...

Nej dags att ta sig ett glas vin istället för ipren denna gång. Denna lördagkväll blir lugn. Har sådan satans värk.. annars hade jag egentligen planer på att gå ut.. dock blir det alltid NEJ en gång i månaden om det råkar vara i starten av MENS - så jävla B. Har barn varannan vecka nämligen så detta är lediga helgen! Exet ska också sitta hemma tydligen.... ajdå.. men vi har 2 tv-apparater så brukar ta varsin..

Ha en bra kväll du som läser detta!
Imorgon kanske jag kan börja med onanin igen. Mitt mål är att klara att göra det när jag har mens också.. EN OM DAGEN, det ska det bli...jojo..

Slutat med Sertralin tvärt - 2016 - biverkningar

Hej!
Ligger här med svullna röda ögon då jag gråtit av någon anledning. Tror känslor kanske kommit tillbaka.
Förra torsdagen (5 dagar sedan) glömde jag ta mitt piller och nästa dag kände jag mig helskum. Så jäkla yr i huvet så det kändes som när man druckit alkohol liksom.
Va fan är detta gick jag runt och tänkte tills jag kom på att ja just det jag tog aldrig det där pillret igår. Det är biverkningar!
Var helt konstig , som full helt enkelt. Jag åt 50 mg men hade 100 mg som jag delar på å ätit halva ganska länge. Ogillar på nåt sätt medicin, känns inte naturligt, känns inte bra. Ville inte va för påverkad.
Men ok det som hände när jag åt sertralin var att jag blev avtrubbad och kunde leva som vanligt utan att känna allt jobbigt. Dock tappade jag sexlusten helt efter ett tag. Det skedde i år så det är en Av anledningarna till att jag slutade så tvärt,

Jag å sambon har inte direkt haft det då bra senaste tiden dvs i år. Ingen känsel , knappt några känslor, ingen saknad, bara som en robot dom gör å gör dagliga sysslorna. Det har vart jag.

Så jag satt där dagen efter å tänkte nu skiter jag i å ta nästa oxå. Jag slutar NU! Sa inget till sambon förrän på lördag kväll sen, att jag mår helmysko. Yr i bollen, svettas floder ibland, fryser ibland, tröttare å segare , orkade knappt cykla hem från jobbet igår! Var som en tom konstig boll med luft i som slutat studsa !

Lite illamående har jag oxå vart! Och bara när jag typ rör mig blir jag ännu yrare, heljobbigt!

Nåt positivt är dock att nu kände jag nåt, känslor ! Kändes jobbigt livet , hemskt å orättvist och slitsamt å allt jag gör känns som jag bli utnyttjad på. Folk har utnyttjat mig! Jag sliter å sliter. Jag är en hemsk mamma oxå som inte ägnar då mkt tid till barnen utan försökt jobba in pengar bara för att klara tillvaron. Inte köpt kläder till mig själv på flera år. Går i gamla slitna saker . Iof har köpt några begagnade saker på tradera.
Haft så svårt att få ekonomin att gå ihop till jag fick 100% jobb å en hel lön iaf i år. Dock får jag slits mer och är extremt trött!
Orkar liksom inte så mkt som jag vill,
Synd om stackars barnen å sambon. Jag är en rätt dålig person. Men jag väntar å ser nu å väntar på fler känslor och ett normalt liv igen.
Har läst att det kan ta veckor till månader å för somliga år innan Man känner sig helt återställd!
Får se vecka för vecka nu vad som blir.
Får se om sexlusten kommer snart å om vi kommer ha sex snart?
Ska ligga i sängen och vila nu, mår inte bra alls!

Botten nåddes 2015, tog medicin och nu på väg uppåt igen

Alltså, jag har funderat ett tag nu och det kan nog vara så att jag är bipolär.

Det är tredje gången jag käkar antidepressiva men jag vet egentligen inte om det är rätt medicin för mig eftersom jag hela tiden faller tillbaka i botten.

Alltså jag var nog i botten sommaren 2015...vilket sammanbrott jag fick..
Jag fick utbrott och var som helt galen, besatt av något...
mådde så jäkla dåligt  och ingen förstod mig,


Det går inte heller förklara vad det är liksom. Det bara känns, KÄNNS i kroppen liksom, konstigt...man blir konstig.
Jag vet att det är hormonbalansen som inte stämmer, som påverkar min hjärna....

Jag var i alla fall inte mig själv...jag var låg och funderade på hur man på bästa sätt kunde dö utan smärta...
Men det gick liksom inte....jag var i skedet där jag inte kunde överge mina barn, inte göra så som mamma försökte göra när hon försökte ta livet av mig och jag hittade henne på golvet halvdöd...

Känslan man får då och går i 6:an liksom.... mamma vill dö ifrån en...

Nää så får inte mina barn känna...så jag tog mig ändå samman av och till..men funderade ändå på det då och då,,

Det gick så jäkla upp å ner som i vågor...ena stunden ville jag dö och andra stunden kunde jag inte göra det för mina barn skull.
Jag kan bara inte ge upp för dom...mina fina... Dom kommer jag ju ha resten av livet liksom..
Jag kommer aldrig mer vara ensam faktiskt för jag har ju min älskade barn.

De kommer ju alltid finnas där om jag finns för dom...Jag ska finnas för dom och krama och trösta dom när dom behöver det..bara finnas där....

Iallfall så såg mina barn ett hemskt hemskt utbrott en dag..jag var inte mig själv..jag kastade saker och skrek som besatt..Har ångest för det...så himla hemskt...
Det var för att inte sambon förstod mig och hur dåligt jag mådde utan klagade på något...och övergav mig...jag ville bara allt av mest i hela världen ha tröst och närhet...att någon fanns där i min mörka stund..
vill inte ha ord, inget prat...någon som försöker sätta emot, säga emot att NÄÄ så är det inte och du är bara negativ etc etc... Bara tystnad och närhet...
Hur svårt är det att förstå..jag har sagt det så många gånger...

I alla fall gick det inte så jag kastade tilslut en stor grej mot min sambo som träffade honom några mm från ögat....om inte änglarna hade varit där och överakat det hela hade han väl varit blind idag...

Gissa om jag har ångest och HADE ångest. Stort blåmärke hade han...och ONT.
Alltså vad är det som händer med mig ibland liksom..

Vad är fel på mig?

Från den dagen skulle vi GÖRA SLUT. det funkade inte längre..allt var kaos..jag ville bara dÖ DÖ DÖ..
Åh så jag ville dö och försvinna från allt...

Nää vill inte prata om det mer..vi redde ut allt tillslut..jag tog kontakt med vården...fick prata med någon tillslut och började ta medicin igen...antidepressiva....

Och det äter jag nu med förstås, ett halvår senare...
Dock har det ändå gått lite upp å ner..

Men måste säga att det känns ändå bättre än för 6 mån sedan så det går nog åt rätt håll..
Ska nu börja prata med en psykolog. Ska dit nu i veckan så får vi se vad som händer härnäst...

Valde fel karriär - nu får barnen och sambon lida och jag känner mig usel

Har jobbat häcken av mig senaste året, mer än många klarar av.
Det är nära väggen nu, är låg väldigt ofta. Kan känna mig ledsen rätt ofta nu och gråta i min ensamhet. Att gråta är något jag alltid gjort i min ensamhet. Skäms på något sätt för att visa det. Skäms för att visa mig svag. Det har jag alltid gjort.

Jag måste alltid vara stark utåt sett. Men innerst inne är jag fortfarande vilsen och det har jag varit länge länge...

Valde förstås fel karriär eftersom jag var ännu mer vilsen då..
Börjar iallfall känna mig själv bättre och nu och vet vad jag vill.. Jag är över 30 nu så det är kanske bra att veta något då...

Började skola om mig för 3 år sedan snart och jag börjar se slutet nu...Får hålla på ca ett år till sen blir det lugnare.. Hoppas jag inte bara går in i väggen innan dess.

Det är nämligen så att jag måste jobba samtidigt så jag kan försörja mig själv, tillsammans med mina barn och sambo. Vi har inte råd att jag inte jobbar.... Så jag får jobba 100% och studera 100% och det tar rejält på en...

Har just avslutat 4 kurser och alla är godkända...Nu börjar 3 nya nästa vecka .och sen efter det 2 till..
Måste samtidigt sköta mitt jobb och det är en del gratis övertid där kan jag säga för annars gör jag inget bra jobb..
Jag är en sådan människa att jag måste prestera för att må bra själv...Endast när jag uppnår mina mål mår jag bra...så man kan säga att jag mår dåligt rätt mycket eftersom jag oftast sätter för höga mål...

Och nu till det värsta... jag blev ledsen idag och började gråta lite i min ensamhet när jag tänkte på mina stackars barn som knappt har en mamma kvar...jag jobbar och jobbar och jobbar och ägnar knappt någon tid till de stackars liven...usch vad hemskt jag känner mig...jag är HEMSK!
Dom mår iallfall bra, men dom kunde haft det bättre. Ibland säger min äldsta tjej att hon vill vara med mig, umgås med mig dock..rätt ofta nu...och jag har så lite tid...försöker iaf sitta med henne och prata en stund innan hon lägger sig.. Grejen är den också att jag är ju separerad med barnens pappa och bor med en ny... Så jag har dom bara varannan vecka också så det är så hemskt att jag knappt har tid när det bara är varannan vecka liksom...
Men jag är så stressad hela tiden..har så satans mkt grejer framför mig hela tiden..det tar aldrig slut förrän om ett år ca.. då lättar bördan...
så visst får tänka så att de har snart en bättre mamma....
Jag lägger mig alltid sist och vaknar samma tid som alla andra...sömnbrist är mitt efternamn..
måste jobba och plugga på kvällar.. mest plugga tills ögonen faller ihop...

Min sambo tycker jag också synd om ..för vi umgås knappt..bara sover med varandra..Han får sköta en hel del i hemmet då jag inte hinner det..stackarn får knappt se röken av mig mer än sittandes på en kontorsstol....hemskt..han somnar innan mig jämt...
Men jag älskar honom och han älskar mig och det är huvudsaken att känslorna finns där och ibland har vi fina stunder även om de är sällan...
De veckor vi inte har barnen är jag försjunken i böcker och jobb...så det blir inte att vi kan umgås då heller som många kanske trodde...helgerna är det bästa som finns för att ta ikapp det man ligger efter med...jobba minst 12 h per dag.

Nej nu måste jag fortsätta jobba..var tvungen att skriva av mig...
Känner mig så usel mot mina små fina barn bara....

Slutade med anti-depressiva för 1 v sedan - vill inte vara avdomnad i underlivet

Jag fick ett ryck förra veckan. Jag blev så irriterad på att jag är så avdomnad i underlivet. Känseln är så dålig. Förr i tiden fick jag starkare orgasmer. Nu har jag knappt känt nåt och fått kämpa för att få dom.
Det har tagit sån tid liksom. Fått fokusera ordentligt och fått spänna mig på ett speciellt sätt för att det ska gå.
Och så låg jag då förra veckan hemma och tänkte ok jag kör på lite med dildon. Skönt att få lite må-bra hormoner, som man får av en orgasm då va. När var det nu. Jo förra tisdagen.
Och där låg jag och höll på med vibratorn på max vibration och satan vad svårt det var att komma. Började bli irriterad. Speciellt när jag tänkte på hur lätt det var att komma förut. För länge sedan. Minns inte när det var men en gång i tiden då kunde jag ta upp staven, köra några minuter och sen komma. Nu höll jag fan på i 15 min..det är för länge. Det kunde ju gå på 3 min förut. Kanske höll på i 20 min, inte vet jag. Kändes så iallafall.
Så då bestämde jag mig där och då att nu helvete slutar jag med pillren. Det är deras fel. Jag känner mig ju ändå så pass bra, tänkte jag. Alltså inte deppig längre. Jobbet går bra, det är kul, kärleken går superbra Jag är kär och lycklig. Har mkt stress i livet men det gör inget. Barnen mår bra runt mig och jag ägnar mig mer åt dom. Allt känns liksom bra ju, tänkte jag.
Det är dags att avsluta dom. Jag hade ändå väldigt låg dos eftersom jag hade trappat ner 2 ggr. Första gången halverade jag dosen och andra gången halverade jag den halverade dosen.
Så nu idag har det ju gått en vecka. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta innan jag känner mig normal i underlivet igen.
Vill ha tillbaka normal känsel...
Men jag funderar på om det inte har kommit tillbaka redan. Tror det alltså.
För igårkväll hade jag sex med min underbara älskade och då kom jag fanemej 3 ggr under sexet.
Har nog aldrig hänt förut i mitt liv ens. 2 ggr har hänt men 3 ggr kan jag inte minnas ens.
3 gg var med staven iof. Första 2 ggr vanligt sex, jag på honom. Jag kommer bara i den ställningen också..när jag rider killen..Så har det iaf varit ...men jag måste då säga att det hände en gång med min nuvarande underbara att jag kom när han var på. men det tog jäkligt lång tid..

Så nu undrar jag förtås om det beror på att jag slutat med pillerna som jag kom 3 ggr. För det var ju också lite starkare känsla...Eller om det beror på att jag ska ha ägglossning väldigt snart. Brukar bli kåtare vid ägglossning och känna mer då också liksom..
Så ja, jag vet inte helt säkert. Jag hoppas det är känseln som kommit..
Jag längtar tills imorn.. då kommer min älskling hit på kvällen.. då ska vi studera fenomenet igen..haha
eller jag ska det..ska se om jag känner mer då igen..
Får väl studera detta lite och se närmsta tiden hur det är..
Men jag hoppas hoppas att det ska bli bättre och bättre.. tänk om jag kan komma i andra ställningar också..
Visst när jag kör med staven samtidigt kommer jag i alla ställningar som det går att ha den på klitoris.. men utan den kommer jag inte lätt i alla ställningar.
Måste ha stimulans på klitoris för att komma alls.

ja nu blev det en jäkla massa sexsnack..men alltså jag har nästan bara sex på huvet hela dagarna..hahahah
för det är så bra nu..så mysigt..så underbart..med min nya älskade älskling! Han är så härlig..så underbar, så mysig..tittar mig djupt i ögonen och jag i hans ögon..det är äkta! inget falsk någonstans..ärligt och härligt..
Åh jag saknar honom nu..hade gärna haft honom här nu..men han är lite upptagen i kväll på annat håll..

Han älskar mig! Jag älskar honom!

Mm det gick snabbt..kärleken växte otroligt snabbt..det var ju precis rätt.
helt rätt..allt är bra, finns inget dåligt alls..inte vad jag sett hittills iallafall..

Igår kväll när vi var ute och roade oss så mitt i något så säger han att ja, jag älskar ju dig!
Lite sådär inte helt seriöst men ändå..
Men då blev jag seriös och gick fram till honom och sa att: jag älskar dig!
Allt är besvarat! Allt är perfekt!
Lyckan är ett faktum!

Sedan sa han det på riktigt förstås senare och sen igen mitt i sexet (så fint det var)..och så på morgonen..han är totalt förälskad..ååh jag är såå glad..
Och jag med..det är helt besvarat...
Han är så satans jäkla fin..älskar hans leende också, leendet han endast får när han är så där glad och lycklig när han är med mig..

Snacka om att gå från total olycka till lycka. Om vi tittar på en sinuskurva var jag längst ner på kurvan för 1 år sen och nu är jag längst upp på kurvan.

Snacka om att livet kan ta vändningar...helt jäkla otroligt..

Min tid efter separationen med engångsligg knull hit och dit och kk förhållanden är över

Japp, den tog slut i somras. Ett ljus gick upp för mig i somras när jag slappade av från all stress, från allt jobb och bara var mig själv och va liksom.
Då lugnade jag ner mig och insåg att det var skönt det här. Att bara vara själv och va och göra det jag själv känner för och må bra.
Sen var den utlösande faktorn nog också att jag såg att det fanns hopp om äkta kärlek. Romantik och kärlek finns. Det gäller att hitta den rätta bara. Att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Att ha tur.
Det kan var ödet. Det kan var slumpen. Det kan vara att man just vågar göra det som man inte gjort förut. Att man bryter ett mönster å då dyker den upp.

Ja det är mkt som kan leda en till kärleken. Men ett är säkert. Man ska inte leta aktivt och vara desperat. Man måste trivas i sig själv. Må bra i sig själv och känna att man älskar sig själv för då kan andra älska en. Då kan man göra andra glada. Man kan få andra att må bra om man själv mår bra ju.
Den goda cirkeln va!
Bra leder till bättre!

Ja, jag är helt förändrad nu.
Hela min separation var som en vändpunkt i hela mitt liv. En brytpunkt. Ett uppvaknande. Och det var så mkt annat som spelade in också. Nytt jobb, nya vänner, nya mål, psykiska välmåendet var bättre. För en gångs skull kunde jag börja tänka på mig också. På bara mig och mina behov. Vad vill jag? Vad mår jag bra av? Jag ska göra det! OCh det ska jag göra nu!

Jag är bra, jag är glad, jag är rolig, jag är fin...Säg positiva saker till dig själv varje dag! Du är vad du tror!

Iallafall så i somras hade jag en romans men en kille som jag aldrig hade trott mig vara med. Fanns inte i min värld innan att jag föll för sådana killar. Men så av en slump blev det en kyss. Det var mer ett vad typ att jag skulle kyssa han. Å så upptäckte jag hur bra kyssen var. Hur intensiv, hur naggande, hur spännande...ja det var massor..och grejen var att killen hade spanat in mig hur länge som helst. Han vart kär i mig vid första ögonskastet tydligen.. Jag var tvungen att fortsätta träffa honom och känna det igen. Det var så speciellt..som en aura runt honom, som påverkade mig...Jag blev liksom berusad av hans närhet..skumt var det.
Och med han var det kärlek och inga ord. Inga visor och inga ord. Bara känslor.Känslorna kändes i luften. I ögonen. Vi kunde bara titta på varandra utan att säga nåt och det fanns där. Vi kunde bara kramas utan att göra nåt mer och det var där..allt runtomkring försvann. Det var  nuet och känslan...
Det var underbart..härligt..frihet..fritt..det var livet..livet var så grym härligt just då..
Fanns ingen tid och inget rum. Allt försvann en dag när vi åkte på en utflykt...det var han och jag och inget annat..
Jaja, iallafall så är det över nu..det var för långa avstånd mellan oss. Hade aldrig gått. Sen har jag barn och han var 8 år yngre än mig och pluggade och allt. Det gick bara inte.
Men visst vart jag ledsen när jag åkte ifrån honom. Låg å grät i sängen när han hade åkt och sen åkte jag å allt var borta..andra sidan jorden tyvärr....

Efter den tiden och den resan så ändrades hela mitt liv. Jag kände inte för att knulla runt alls mer. Inte med någon. Fick massa erbjudanden hit och dit men sa bara NEJ NEJ NEJ tack.
Hade till och med 2 killar med mig en kväll när jag var apfull men sa NEJ NEJ NEJ här blir inget sex. Ni får sova över men mer blir det inte..Ok, sa dom. Dom sov på varsin sida i sängen och sen åt vi frukost och mer vart det inte. Jag är bestämd när det väl gäller.
Tänk jag kunde vart med 2 killar samtidigt. Dom var kompisar och drömde säkert om det. Men jag var inte sugen...jag var i en annan fas i livet..
Sex är inte allt.

Jag vill ha känslor, jag vill ha ömhet, jag vill ha mys, kärleksfulla blickar, kramar och ord. Omtänksamhet och känslan av värmen i bröstet när man är kär..upprymdheten..lustfylld..pirrig..
Det är så mkt bättre..då spelar inte sexet lika stor roll..
Sexet blir bättre ändå om man är kär..för man vill ju ha personen man är med...har märkt det, att det är så..
jag har alltid tänk att jag ska fanemej ha STOORA kukar så det smäller..men nej det behövs inte..normala är bra..det går att komma då med..har man känslor så går det för mig iaf.... även om jag har sjukt svårt att komma överhuvudtaget och speciellt på fyllan...
Kommer aldrig på fyllan.. då är det sjukt bra isf...känner inget liksom...det somnar där nere...
blev lite värre sen jag blev gravid. inte kul alls..

Men tyvärr så funkar det inte med minikukar..ledsen..men det känns inte..sorry killar..jag tycker synd om er..jag är ledsen för er skull..vad ska man göra..men det kanske finns någon som är ok med det...får man hoppas..

Nä dags å ta sig ett glas vin och softa lite..barnen sover och jag sätter på lite musik här...

Från deprimerad innesluten småbarnsmamma till frigjord, säker sextokig tvåbarnsmamma

Jo men det stämmer ju. Jag var helt deprimerad, innesluten, ensam, osäker, tråkigt, gjorde aldrig nåt. Satt bara inne. Tänkte mycket negativt. Såg inte svar. Såg inte mycket. Inte mycket mådde jag bra av. Jag var arg på mycket. Missnöjd på omgivningen. Missnöjd med mycket. Irriterad på de mesta. Det finns massor att ta upp.

Men nu är det annat!
Nu är jag glad, jag är mer säker på mig själv. Jag tänker positivt. Tror på mig själv. Jag har kul, jag trivs med det jag gör, jag har roligt där jag jobbar. Skitkul! På morgonen är det aldrig längre sådana känslor att usch nu måste jag masa mig iväg till jobbet utan yes, nu ska jag till jobbet så ska vi se hur jag lyckas idag. Jag har som mål att lyckas bra och vara glad och positiv.
Det är en sjuk förändring som skett mig. Vet inte hur det gick till. Men allt triggades av att jag kom ur mitt dåligt samboförhållanden tror jag. Det tryckte ner mig total. Jag blev inte sedd av min ex sambo. Jag blev aldrig uppskattad, jag fick aldrig några positiva ord, någon tacksamhet för att jag gjorde något. Nää det var mycket jag inte fick. Jag var instängd, jag var kontrollerad, han gav mis skuldkänslor om jag gjorde något jag var intresserad av. Jag var som en fånge i mitt eget hem alltså. Fångad av han, skulle sköta allt här utan uppskattning. Nä det finns massor att säga här med.

Iallafall så är ett säkert. Man ser inte hur dåligt det är förrän man tagit sig ur. Nu ser jag allt från ett annat perspektiv. Jag kan titta tillbaka på mig själv och se hur dåligt allt var, hur dåligt jag mådde, hur jobbigt det var för mig pga av omgivningen jag levde i, pga förhållandet. Jag kämpade varje dag för att orka med utan att ha något direkt mål. Trodde att livet var så svårt som det var då.
Men nej.
Det är som att jag vaknat upp ur en lång seg dröm, som aldrig hade något egentligt slut.

Jag är levande nu. Jag är mer framåt, jag strålar nästan varje dag nu, jag är gladare,  jag är säker i mig själv, mer självsäker. Jag har aldrig varit som jag är idag i hela mitt liv. Det här är absolut mitt bästa jag. Det är sjukt att det kunde bli så här. Men alla borde hitta sitt uppvaknande och inse att livet är till för att levas och må bra. Varje dag ska man må bra och leva för det. Göra det man mår bra av och vara positiv och glad för då får man likadana känslor och beteenden tillbaka. Andra trivs i ens sällskap och allt blir bara mycket bättre. Gör man det man mår bra av så blir man ju också positiv och glad av sig självt.
Man ska hitta saker som man mår bra av och det kan man göra tillsammans med sina barn. Och grejen är att mår man själv bra så mår barnen bra av det. Det är en positiv spiral.

Att jag är så skrivsugen och positiv just nu kan ju också bero på en sak, hehe.
Jag hade just sex! Kroppskontakt mår man bra av. Fysisk kontakt behöver alla männsikor. Det ger välmående. Det är konstaterat ur forskningssyn.
Smeka och kela..det är bra det.

Iallafall så mår jag toppen just nu. Jag jobbar hemifrån och över lunchen kom min lunchdejt hit (haha) och tog sig ett skrovmål. Nää skämt och sido. Han ringde innan och frågade om han kunde komma över för han var i krokarna. Ja, absolut, jag är själv sa jag. Så då ringde han på dörren helt plötsligt. 10 sekunder senare var vi i sovrummet. Han tog tag i mig, kysste mig, slängde av sig sina skor och vi backade in mot sovrummet. Ni kan gissa resten själva.

Det är bara andra gången vi ses nu. Vi sågs för 2 dagar sedan också. För då jobbade jag också hemma. Är lite flexibel i mitt jobb. Det är sjukt bra. Det funkar ju så bra med att koppla upp sig mot allt via internet nuförtiden så det är inga problem att göra saker hemifrån datorn.Saken är den att jag jobbar inte heltid eftersom jag läser en kurs samtigt.

Iallfall så känns det jäkligt bra.Jag tänker fortsätta träffa den här killen. Minst en gång i veckan blir det. Jag mår bra av det! Det är bästa sexet jag haft sen evigheter. Sen andra barnet kom har jag inte haft bra sex alls. Men nu är det bra igen. Jag kände knappt nåt efter andra barnet. Sen beror det på mina anti-deppresiva medel också. Dom gör att man blir avtrubbad där. Jag bara längtar tills jag kan sluta med dom. Jag har iaf trappat ner. Men jag tänkte inte sluta förrän tidigast i höst när allt har lagt sig. Vi är ju äntligen separerade efter sommarn. Då kommer vi bo i varsina lägenheter.

Tänker ordna mitt boende och få till allt så jag trivs. Så jag å barnen trivs. Sen kanske jag kan avsluta det hela. Om alla mår bra här.

Längtar tills jag är jag igen. Men träning ger också ökad känsel. Det märks. Det vet jag sedan tidigare i livet också. En period jag var väldigt vältränad hade jag också jäkligt bra sex. Men det var evigheter sedan.

Ja du shit vad mkt sexsnack det blev. Men jag är helt fokuserad på sex nu. Jag har blivit lite sextokig nästan.
Jag har nu varit med 6 st olika på 3 månader. Och det är inte likt mig. Men hallå jag har ju haft samma partner innan dess i nästan 8 år. Var aldrig otrogen med att knulla någon annan. Jag är stolt över mig själv att jag har sån karaktär. Jaja, dags att jobba. Nästa kille som jag blir tillsammans med om jag nu hittar någon kan vara glad. Jag kommer hålla mig till honom om han så önskar. Men jag kan tänka mig annat om det är tillåtet. Just nu är jag ju lite öppen för det mesta.
Kanske borde prova 2 killar... medans jag kan..

Jag onanerade med exet bredvid mig, har ju behov

Jo det blev så att jag var tvungen. Om man sover i samma säng även om det slut sedan ett halvår snart så har man ju ändå behov va. När ska man få göra dom behoven om han alltid lägger sig och sover i sängen före mig.
Nu har jag blivit sån att jag helt enkelt får strunta i hans närvaro och låtsas om som inget. Måste tänka på mig nu och mina behov. Har ju inte gjort det förut.
Jag börjar bli fri nu. Komma loss från en instängd, inbunden, kontrollerande tillvaro.
Känns så skönt att jag är jag nu. Börjar må bättre.
Har länge varit deprimerad, låg, dålig självkänsla kommer med det. Aldrig känt mig nöjd.

Men nu känner jag att jag är på G. Jag gillar mig själv. Jag är säker på nästan allt jag gör nu. Ja allt för fasen. Jag har utstrålning nu. Jag vet vad jag vill. Det är som att gå från natt till dag på 1 månad eller nåt.
I am on my way up. Up to the sky!
Alltså jag svävar nästan uppåt...jag går uppåt. Har börjat klättra på trappan och snart är jag på toppen. Då stannar jag där och är där...går inte ner igen..
Det kommer bli så bra allt, bara jag kommer härifrån, ifrån detta destruktiva hem, negativa stämning, sura arga människan (exet). Han som kontrollerat mig, inte låtit mig göra det jag vill, inte låtit mig ha mina intressen utan att få mig att känna ångest för att jag utövar mina intressen.
Varit instängd, aldrig stöttat mig har han. Han har hjälp mig att må sämre istället. Han har puttat ner mig från trappan.

Iallafall så vart jag då sugen så jag tog fram min massagstav och satte igång. Låtsades som att han inte var där. Och ni kan ju gissa vad som hände sen..Jo han blev kåt och ville hoppa på mig.
Men NEJ NEJ NEJ sa jag va fan håller du på med här. Jag är inte intresserad. Förresten går det mkt fortare med en massagestav. Kände för att få lite oxytocin, man mår jäkligt bra efter det.
Usch men jag blev nästa störd och äcklad på nåt sätt att han försökte. Var nästan så att jag fick sluta.
Fy fasen när ska man få ha ett privatliv här.
Jag blir också utfrågad i minsta detalj vad jag håller på med när jag inte är hemma. Han kan tjata i timmar tills han får svar på något. Det är grymt jobbigt.

Längtar nu till min egen lägenhet. Tills friheten infinner sig.

Exet har träffat en ny redan medans vi fortfarande bor ihop med barnen

Ja tydligen har han träffat en ny. Han är helskum. Han berättade förstås att han skulle ut med den nya. Men jag tror att det har pågått ett tag ändå. Känns så på nåt sätt. Och nu är han helskum. Han springer ut titt som tätt utan att ens säga vart han ska. Han ska ut lite bara.
Tror han håller på och ringer och sms:as och har sig. Han kanske till och med tar en snabbis i närheten. Vad vet jag.
Hon kanske bor här i närheten. Jag har ingen aning.
Skumt känns det iallafall. Men så är det.Vad ska man göra. Inte mycket. Jag är låst här ett tag till, tills jag får tag på en lägenhet. Inte lätt situation.
En annan sak också är att han går in och duschar 3 ggr per dag ungefär nu. Förut var det högst 1 gång per dag. Han verkar helskum. Flinar hela tiden också åt nästan allt.
Det är rent ut sagt lite jobbigt att ha homom runt omkring.

Nä nu dyker han väl snart upp här i dörren. Man vet aldrig. Han har vart ute en sväng. Vet inte vart och inte hur länge och när han kommer.

Blir så trött på att bo med exet

En tråkig jobbig lördagskväll igen då där man blir tvingad och ta massa skit från exet om hur dålig jag är på allt, hur egoistisk jag är, hur jag skiter i andra, aldrig tänker på andra, tar för mig allt, bla bla bla..
Blir så jäkla trött på denna människa. Inget av det där stämmer på mig om man inte tittar på mitt förhållande till honom just nu. Och vad jämför han med liksom? Jo sig själv. Han har inget annat att jämföra med. Och han måste jämföra, för så är hans liv. Han kan inte bara tro på något om han inte sett det, vart med om det eller gjort det själv. Det går inte in i hans dumma huvud. Visst han är förmodligen inte dum för några grejer kan han ju men det känns som han är dum ändå ibland. Vad går in i hans huvud egentligen. Han själv bara?? Det är snarare han som tänker på sig själv. Jag har inte sett några bra egenskaper om jag tänker efter sen vi fick barn nästan och det var över 4 år sen nu.
Jag har vart blind alla år.
Jag har fokuserat allt på barnen ju. Jag har dedikerat mig själv åt dom och hemmet. Visst försummade jag honom då. Men det går inte ha ett likadant förhållande som innan man får barn. Man har ju nytt ansvar. Ansvar för barnen liksom.
Men jag har vart blind. Det har inte vart bra... Varför skaffade vi ens barn kan jag fråga mig. Fy sjutton vad dumt. Men det är inte dumt nu för jag ångrar inte alls mina fina barn. Det skulle jag aldrig göra. Små fina ögonstenar.
Men jag ångrar alla dessa onödiga extra år tillsammans med exet där jag har vart instängd, ofri,kontrollerad,ensam, ledsen, besviken, missnöjd. Och det kan jag förstå att det bli sämre för han om jag känner så. Sämre och sämre men han triggar det ju också.. han har gjort det sämre och sämre hela tiden. Han har inte kunna göra något bra..inte kunna säga något bra..utan bara sagt saker som fått mig att må sämre och bli ledsen inombords.

Jag har just vaknat upp ur blindo kan man säga.. Jag känner en livsglädje som jag aldrig känt. Längtar bort härifrån. Jag kommer vara fri, kommer vara jag. Göra vad jag vill. Göra saker själv och göra saker med barnen själv. Må bra, trivas, vad glad. Inspireras. Träffa nytt folk, vara nöjd, ja allt som jag inte känt på länge. Jag kommer få ägna mig åt mina intressen utan att känna ångest och må dåligt för att exet inte gillar mina intressen och inte gillade att jag ägnade mig åt dom.
Han ville att jag skulle ägna mig mer åt familjen och honom. Vem får lust att ägna sig åt honom så som han har betett sig de senaste åren. Snacka om dålig sexlust också. Så negativ, dömande, klagande och allt som han vart, tjafsig och bråkig och ja det finns mkt mer..iallafall så är det så jäkla avtändande så jag blev ju aldrig ens sugen nästan.. han var jämt arg, sur,grinig, tråkig, klagade...
Negativ energi jämt när han var omkring...Den spred sig och den sprider säg än här..
Jag kan inte flytta som sagt pga min dåliga ekonomi. Jag kan inte klara mig själv och barnen då.. måste hitta något sätt snart..hitta ett vettigt helttidsjobb men det är inte lätt. Jag försöker och försöker.
Har vart på intervju efter intervju men jag har vart för deppig, det vet jag. Sen jag började med anti-depp medel har det iaf blivit bättre och bättre.
Nu har jag iaf störts chans hittills att verka normal på en intervju och jag tror mer på mig själv nu också..
Nää jag måste sova känner jag..var bara tvungen att skriv av mig lite..
Skriver nog mer imorn..för det finns en hel del att säga...

Livet totalt på botten - tänkt hemska tankar - mått skit!

Senaste tiden har jag helt enkelt mått skit. Har inte orkat skriva. Det är så när man mår så jäkla kasst.
Julen blev jobbig... jag bor med mitt ex och barnen liksom..hur lätt är det tror ni?
Han hotar med att slänga ut mig om jag inte sköter mig. Sen säger han att nej jag menade inte det jag sa.. men hur ska jag veta vad han menar och inte menar. Jag mår skitdåligt när han säger så..jag är en slav..känner mig som en slav..jag är beroende av honom. Jag är liksom beroende av någon.

Känns så jäkla jobbigt..jag har ännu inte fått någon fast tjänst så jag måste bo här tills dess...har vart på intervjuer men jag har inte haft något go..något driv enligt dom sedan när jag frågat varför det inte blev något...
Nää jag måste väl ärligt säga att det beror väl på min depression..den lyser väl igenom..jag försöker mitt bästa verkligen..så gott jag kan..vad mer kan jag göra..jag har gett allt på min sista intervju nu..
försökt vara glad och framåt...
Men hur vet jag hur dom tolkar mig..
Jag var tvungen att dubbla min anti-depressiva dos i början av decemer. Den här separationsgrejen slog så hårt på mig att jag kände för att försvinna..jag visste inte vad jag skulle ta vägen..han ville ju kasta ut mig..och då skulle jag hamna på gatan och inte få se mina barn mer liksom..

Då kändes liksom att jag kan ju lika gärna dö om han kastar ut mig...frysa ihjäl i snön eller nåt..
men så blev det såklart inte för han sa att han ville ju ha en mamma till barnen..så han ångrade sig och lät mig bo här tills jag skaffar ett jobb. men det är prio ett nu..

Jag bara försöker och försöker...Jag hoppas nu hoppas hoppas att jag får detta senaste..det är min chansmot ett bra liv.

Jag måste komma ifrån den här människan..den här negativa miljön som sänker mig...allt här är dåligt..negativ...jobbigt..
Man kan inte må bra i denna lägenhet...detgår inte...
Otroligt jobbigt liv just nu,..
Om bara något kunde lösa sig snart..
Snälla någon be för mig..hjälp mig! Jag behöver ett jobb så jag kommer härifrång och kan börja om på nytt...jag kommer vara en bra mamma...
jag är så glad att jag har 2 fina barn..detär dom jag lever för ju..om dom inte funnits hade det inte funnits nåt att leva för ju..sååå fina små barn...jag kommer göra allt för att dom ska få det bättre än vad jag har haft det...
Min uppväxt var så jäkla kass. Jag är så jävla förbannad å arg på mina föräldrar..fy fan...
Jag behövde för helvete kärlek och omtänksamhet...behöde stöd,någon som lyssnade och brydde sig.. sa att jag dög, sa att jag var bra på något...hallå? Varför sa ingen det?

Jag blev istället någon som söp mig dyngrak och betedde mig som ett psyko för då fick jag uppmärksamhet...hallå jag behövde ju något annat!!!
Jag snattade och höll på..  hela min garderob var snodd.. var annars skulle jag få kläder ifrån.. fick inget hemifrån...och ingen fattade något heller..vet inte vad dom tänkte med....
Men det var ju en styvmamma så vad fan brydde hon sig..hon hatade mig..hon sket totalt i mig. och pappa var aldrig hemma.. Min riktiga mamma var psykiskt sjuk och söp hej vilt så henne kunde jag inte heller bo hos, jag trodde hon var alkoholist men neej hon sa att hon inte var det även om hon drack jämt...tyvärr..livet var skit.

Jaja nog om det... 
Jag måste nog lägga mig snart...mitt hemska ex ligger och snarkar.. det är så satans jobbigt att behöva sova i samma säng...är så trött på det..han bryr sig inte..han skiter totalt i det..han kan gärna utnyttja mig för sex också..det har han sagt..men fy fan heller....
Han sa kom igen ju vi kan ju ha sex, det betyder inget..det blir inget för det...sex och inga känslor liksom..NEJ tack fan heller...han är ju helt dum i huvudet...

Nej som sagt jag orkar inte skriva mer...
Jag hoppas bara att detta år 2013 ska vara mitt turår..min väg tillbaka...
Kom igen nu! Det är min tur att må bra och få ha det bra!

Kroppen mår skit, jag mår illa, kan inte sova, ont i magen...hur länge till orkar jag

Funderade igår på om jag bryter ihop snart för jag orkade liksom ingenting...Jag satt i bilen och bara grinade och grinade och undrade varför just jag ska drabbas av allt. Det går ju aldrig bra i mitt liv...när ska jag få vara lycklig och frisk.
När ska detta dåliga upphöra? Och så funderade jag på om det fanns någon i mitt liv som egentligen bryr sig och det gör det ju inte. Ingen levande människa jag kan komma på... Den enda jag kan tänka på som genuint brydde sig om hur jag egentligen mådde det var farmor. INGEN ANNAN VERKLIGEN! Farmor är tyvärr död.
Sen finns det inga mer... varken mamma eller pappa bryr sig riktigt..mamma har sig själv att bry sig om så hon orkar inte så mkt mer än det tyvärr och pappa han har aldrig riktigt brytt sig om mitt välmående..han är mer den materiella typen. Så något stöd, tröst eller hjälp, eller liksom bara en kram och en känsla av att någon bryr sig det har jag liksom inte fått.
Jag behöver det! Om jag nu inte hade haft mina barn så hade det ju egentligen inte funnits några själ till att kämpa vidare liksom. För en människa mer eller mindre om ingen ändå bryr sig spelar ju ingen roll. Men nu har jag ju barn så det enda som håller ihop mig just nu är dom...
För övrigt mår jag så otroligt dåligt..så ibland fattar jag inte hur jag ska stå ut.

Inatt kändes det som att jag inte sov något på hela natten..jag låg och vred och vände mig och hade ont i magen konstant hela natten.. det gick liksom inte slappna av. Oro antar jag, jag vet inte. Ont i ryggen också..ingen ställning var skön..ont i huvet också...
Har ont i huvut nu av tröttheten...mår illa också och det har jag gjort sen i helgen och idag är det fredag. Så det har pågått i nästan en vecka. Detta äckliga konstanta illamående.
Trött och ont i huvet och känner mig handlingsförlamad.
Ont i bröstet, liksom ett tryck över hjärtat har jag av och till..ont i hjärtat liksom..
Ont i magen
Ont i ryggen
Mår ännu mera illa av alla äckliga lukter här hemma. Känner lukter extremt starkt...det luktar så förfärligt illa..och just i och med dessa konstiga tecken som uppstått börjar jag fundera på vad som egentligen är på G. En tanke slog mig, är jag gravid igen eller?
Jag är mer törstig än vanligt, kissar oftare än vanlig, gick upp inatt och kissade.
Isåfall är det bara att göra abort. Vi är ju mitt i en separation liksom.
Jag ska iallafall köpa graviditetstest för att utesluta det. Men det kan ju knappast vara så för jag fick ju mensen ändå..men mensen var faktiskt inte som den brukar vara. Den kom efter 31 dagar och inte efter 28 som alltid. Sen varade den inte 8 dagar som alltid utan snarare 5 dagar och var mindre än vanligt.
Men vem vet, det kan ju bero på hur jag mår just nu också... Den 12:e kom mensen så nu har det gått ett tag sen sista gången vi hade sex...och mer sex blir det never ever. Det är ju slut mellan oss nu liksom..jag tar avstånd nu..det har blivit så...han är ju inte snäll...respektlös och så mår han bättre nu när jag mår sämre...hånfullt känns det...Han tycker det har blivit bättre nu när jag är så slö och inte aktiv och hektiskt längre. Jag är så loj ju så jag orkar knappt bry mig om nåt...låter allt ligga å skräpa överallt nu..orkar inte längre plocka på allt och städa iordning som jag alltid gör..orkar inte ens klaga..
Musten har gått ur mig liksom..
Orkar inte städa efter barnen jämt..det får ligga i alla rum nu..jag är så trött hela tiden, känns som kroppen ska dö snart eller nåt.
Så om jag då tänker på när sista sexet ever var så har jag för mig att det var 5 v sedan men det kan ha varit  helgen v 43, dvs den 27 Oktober har jag för mig.Antingen den helgen eller helgen innan, minns inte helt.. Sen dess har det inte var nåt och inget mer blir det.. och det var en gång att inte glömma för sambon var stel och känslokall och konstigt...han hade bestämt sig redan då men inte sagt nåt..att han ville separera alltså, det var jag ju nu....han kollade inte ens på mig..han var helt stel och konstig..det sämsta jag vart med om ever känns det nästan som...med han alltså..tråkigt..sånt man inte glömmer.

Igår kändes det som att jag nästan går sönder, så jag var tvungen att gå och lägga mig i sängen kl 18 så fick sambon ta hand om resten... så konstiga känslor...som att kroppen lägger av snart liksom..läskigt nästan.. Då somnade jag åtminstone utan att ha ätit sen lunch..kände mig liksom inte hungrig, bara trött och konstig och ja ledsen och orolig. Går knappt sätta ord på alla känslor inom mig..
Vaknade dock vid 10 av alarmet att jag ska ta min anti-depressiva medicin. Har satt klockan för annars kan jag glömma det en dag sådär.. Så då tog jag mig upp, tog en medicin, kolla mail och sånt åt lite och sen lade jag mig i sängen efter en stund igen.

Nu sitter jag här och skriver efter att ha lämnat barnen på förskolan och har fortfarande ont i magen, är illamående och känner mig svag, orolig och stressad över allt. Över framtiden...
Jag behöver studera nu och jobba men jag kan liksom inte ta mig för något..Känner mig helt likgiltig till allt.....ont i huvet också, det känns rätt jobbigt...
Känns så jobbigt att lägga på en fasad när man går ut jämt..låtsas att allt är bra, försöka se pigg och glad ut...så otroligt jobbigt..fy f-n säger jag bara... men det är så det måste vara...en fasad så länge barnen är omkring än även om jag verkar väldigt trött...

Nää jag orkar inte ens skriva mer nu...

Blir så ledsen när jag ser kärleksfilmer på tv:n!

Usch vad ledsen jag blir när jag ser kärleksfilmer och kärlek överhuvudtaget...Då tänker jag bara på hur det en gång var mellan mig och min sambo... Hur kära vi var då i början. Hur fint det var, hur bra allt var. Han var en annan människa då. Han brydde sig, respekterade mig, var omtänksam.
Vad hände sen? Allt hände när vi fick barn... Då gick allt åt fel håll. Det ska ju bli bättre då..man får en underbar liten bebis som man är helt förtrollad i. Men så blev det inte.

Tänk när dom där känslorna fanns. Dom där underbara kärleks-känslorna. Så starka! Jag minns så väl en kväll i soffan han och jag. Jag hade aldrig känt så förut. Jag visste att det var rätt! Att det skulle vara vi... men nu liksom..nu är allt borta..förstört...det försvann.. Så ledsamt..

Tänk om han kunde var den han var då..ååh så underbart det hade varit. Han har förändrats totalt...blivit arg, sur, irriterad, tråkig, ändrat åsikter, blivit mer ego, ej omtänksam längre mot mig, respekterar mig inte, lyssnar inte på mig, skiter i det jag säger, ej kärleksfull, visar ingen kärlek mer, stel, ser ond och arg ut mest, spydig, slänger ur sig spydiga kommentarer. Jag kan inte ens påpeka en sak på tv:n eller en sak jag läst för då ska han motargumentera det och försöka trycka ner mig så att jag mår dåligt. Jag slutar helt enkelt säga saker...tillslut kommer vi inte prata alls...så är det..Det är ingen idé. Jag orkar inte försöka när han inte gör det. Och jag har insett nu att han inte vill försöka mer eftersom han har drivit det mer och mer mot botten..han vill ju att det ska ta slut som han säger. Men nu ska vi tydligen gå så här tills vardagen löser sig...hur jobbigt är inte det...
Det är riktigt dålig stämning hemma mellan oss...

Var är han, den människa som jag lärde känna? Vart tog han vägen?
Allt är så tråkigt...jag har insett själv att det inte är hållbart, att vi måste gå skilda vägar...för man kan inte leva så här..jag kan inte låta mig tryckas ner hela tiden... jag måste ju må bra och få respekt i ett förhållande..
Men det känns så hemskt också..vi har ju vart med om så mycket, vi har haft så mycket ihop...och så ska det bara ta slut. känns lite konstigt ändå och ledsamt.... tungt..
Tänk om vi inte haft barnen, då hade det nog vart lättare...
Men jag är så glad att vi har dom...sååå glad.. mina goa älsklingar...Jag kommer aldrig vara ensam även om jag inte har någon man, eller träffar någon annan.. Jag kommer iallafall ha mina barn och jag kommer bry mig om dom mest av allt.. Jag kommer ge dom allt jag inte fick, kärlek, omtanke, tröst...
Så är det...Det jag saknade och saknar tänker jag ge dom...för jag vill att dom ska få ett bra liv och må bra..
Måste läsa nu..studera alltå..Sambon är ute med barnen och gör annat för en gång skull. Så många gånger jag bett honom göra något och det har inte hänt mer än att han gått ut i parken 1 h.. Nu när han inte vill se mig mer då åker han gärna bort med barnen...nu när det är så dåligt stämning..
Jaja, jag ska inte klaga, det är superbra för mig så jag får mina studier gjorda..men det känns ändå trist att det har blivit så här allting..Helgerna kommer bestå i att vi försöker undvika varandra känns det som. Göra saker på olika håll med barnen separat... :(

Stämningen är dålig, konstig, så jäkla trött på allt! Vi ska försöka vara normala inför barnen!

Hur lätt är det att verka normal när det inte är normalt mellan mig och sambon.
Han respekterar ju inte mig och mina behov riktigt.
Han gör ju lite som han vill. 30 minuter innan han drog ut på krogen igår sa han nu drar jag ut. Så tog han en dusch och drog. Visst barnen hade just lagt sig. Men lite framförhållning kan man väl ha. Jag ska minsann fråga honom om jag ska göra någon om det går bra helst några dagar i förväg och sen påminna honom varje dag tills dess så att han inte glömmer. Bäst att påminna flera gånger samma dag också. Han lyssnar nämligen med skithålet. Han lyssnar nästan aldrig på vad jag säger.
Han lyssnar med dövörat. Skiter i det, är inte intresserad. Det åker ut i andra örat. Han är helt enkelt inte intresserad av mig det minsta, vill inte veta av mig, vill inte respektera mig som en människa med behov, inget stöd i något får man, ingen medkänsla, ingenting alltså.
Idag började han bråka om mig också för att jag tyckte vi kunde köpa några grejer till våran äldsta dotter som ska ha uppvisning på en aktivitet hon går på. Hon ska göras lite fin inför fotografering och så. Så jag tyckte vi kunde köpa ett par grejer som totalpriset kommer hamna på 150 kr. Då brusar han upp och säger att det är för fan onödigt skit. Sånt skit ska vi inte köpa när vi inte har råd. Grejen är att det har vi råd med. Men inte enligt honom. Jag fattar inte vad problemet är? Han är ju knäpp. Det är själva grejen att han vill inte ge mig pengar till något och inget till barnen. Han vill bara köpa mat, det nödvändiga och spara undan det som går.
Jag har som sagt ingen inkomst mer än studiemedel så det är lite knapert för mig men vi har ju haft gemensam ekonomi i hur många år som helst. Men tydligen är han trött på det nu verkar det som. Just nu när jag har det dåligt ställt för att jag äntligen får göra det jag vill i mitt liv.
Jag har hängt efter honom som en svans i flera år så jag tycker han är skyldig mig att stötta mig nu i mina beslut. Istället vill han göra slut???
Alltså jag blir så jäkla trött på människan. Han är elak tycker jag. Jag blir ledsen inombords.
Jag känner mig som en fånge i fängelse just nu. Men jag får ta dagen som den kommer nu och hoppas att jag kan komma på någon lösning snart. För så här kan man inte ha det. Jag inser det själv att så länge han beter sig så här är det ju faktiskt inte hållbart. Får mig jämt att bli arg och ledsen, trycker jämt ner mig. Nu har vi slutat prata så mkt för jag tänker inte ta massa skit. För alltid om jag sagt något så står han emot det eller försöker få mig att verka dum eller säger något som ska göra saken värre eller göra mig ledsen. Så jag har tröttnat nu. Jag orkar inte bli ledsen och arg hela tiden.
Och han säger ju själv att han beter sig så för att det ska bli så dåligt som möjligt så att det skulle bli så lätt som möjligt att gå ifrån mig. Vilket jäkla sätt! Omoget! Han är omogen helt enkelt. 

Nu går jag mest och ser hängig och deprimerad ut hela dagarna. Hela mitt ansikte ser tråkigt och dött ut när jag tittar på mig själv i spegeln. Som att gnistan har försvunnit. Som att något dött liksom. Mår dåligt på mig själv. Jag ser hemsk ut. Sover så dåligt nu också så jag verkar ha gått upp i vikt. Känner mig plufsig och fet och äcklig. Mår inte alls bra just nu. Allt känns skit! Helvete vilket skit!

Separation med 2 små barn! Känslan när jag fick beskedet.

Helt plötsligt en kväll när barnen somnat i vardagsrummet kläcker han ur sig det. Att han vill separera. Han trivs inte i förhållandet, han är inte lycklig och har inte vart det sen första barnet föddes eller sen jag vart gravid med det barnet. För jag vart ju så konstig då. Ursäkta mig vad säger han?
Konstig? Tror fan det när man blir gravid för första gången. Det är mkt som händer i kroppen.
Jag som är känd sen innan för att ha svårt för hormonstörningar. Inget p-piller har någonsin funkat för mig, inget med hormoner, inget mini-piller. Inte ens kopparspiral. Då hade jag mens i 4 v i streck.
Med p-piller blev jag kanske lite av en bitch ibland. Mitt humör svängde så. Jag blev konstig liksom, kände mig konstig. Var inte mig själv. Kände mig arg arg arg. Lättretlig, arg och sen vissa stunder kunde jag va skitglad och må hur bra som helst. Samma sak hände liksom när jag blev gravid. Hormonbalanserna ändrades. Sen mådde man ju illa hela tiden och var trött trött trött.
Men så var det någon grej som sambon gjorde fel eller sa fel saker som triggade mig och jag blev irriterad. Han fattade ju inte att jag ville ha stöd. Han kunde inte bara vara där utan måste alltid säga något konstigt. Något som jag blev arg eller ledsen över. Han klarade inte svängningarna.
Vad ska jag göra åt det? Inte mycket jag kunde göra. Jag bar hans och mitt barn ju. Var inte det bra nog. Ett normalt fint barn.
Efter födseln blev jag sjuk också. Jag fick reumatism. Märktes efter 8 v eftersom jag hade så satans ont i lederna i fötter, händer och nacke axlar. Jag kunde inte gå utan mjuka inneskor för det gjorde för ont i fötterna. Helst gympaskor. Och utomhus var det gymadojor eller något mjukt som gällde. Handarbete var svårt. Det var helt nytt för mig allt det där. Smärtan liksom var svår för mig att acceptera. Jag blev arg och trött trött trött. Och som inte det var nog ammade jag ju varannan timma minst, ibland oftare. Och på nätterna också. Så trött som in i helvete var jag. Livet var som en dimma. Jag var som ett spöke. Sambon gick och jobbade och jag gick hemma med bebisen som i en zombie-dröm. Orkade inte ta mig utanför dörren. Det gick åt så mkt energi till det, det gjorde så ont överallt. Det kalla och blåsiga vädret bara försämrade allt.
Var jämt inne, försökte så gott jag kunde göra det bästa för min dotter. Le och vad glad och leka med henne. Jag var ju glad över henne förstås. Underbara lilla bebisen. Men inombords var jag trött som en åldring. Kändes som att jag hade blivit 20 år äldre helt plötsligt på ett par månader.
Sen hade jag tydligen amningspsykos och blev deprimerad också utan att få någon medicin. Vi kom på det i efterhand när samma sak hände då jag födde andra barnet. Men nu får jag iaf medicinering.

Så de senaste 4,5 åren ungefär har inte vart bra för sambon. De 4 åren innan dess var någorlunda. Jaha? Men något han alltid stört sig på är mitt hetsiga sätt, för så mkt ljud av mig när jag gör saker och blir lättskrämd och hoppar till och råkar skrika till ibland. Jag vet inte varför jag är så men jag kan liksom inte bara ändra på det. Jag är också eller var också innan barnen kom väldigt aktiv och gjorde allt väldigt snabbt och effektivt. Allt skulle gå snabbt liksom tyckte jag. För då hade man tid till annat. För honom är det tvärtom. Det måste gå långsamt, det ska va lugn och ro runt omkring. En lugn tillvaro vill han ha. Men just då innan barnen kom var det ändå ok. Men hallå sen orkade jag inte vara så aktiv och hetsig som jag brukade vara innan barnen kom, när barnen sen kom. Då blev jag ju så trött och orkade ingenting istället. Jag bad honom sköta det mesta, städning, tvättning, plockning när jag var höggravid och där ett tag när bebisen var nyfödd. Och speciellt då när jag tampades med min nya smärta och mina nya problem och amningen och allt. Det var mkt nytt och jobbigt för mig. För han skedde ju ingen större kroppslig förändring. OCh han tyckte allt skulle gå på som innan. Hade ingen jätteförståelse hur jag kunde klaga så mycket på att han inte städade, plockade och fixade.
Det är sånt som tillhör ett hem. Men inte i hans värld tydligen. I hans hem får det se ut som tajkon. Smuts och skit rensar magen tycker han.

Iallafall när han då sa att han ville separera. Vi får flytta isär helt enkelt då fick jag en väldigt hemskt känsla i magen, i bröstet liksom. En tyngd och en slags värme som la sig där. Jätteskumt. Kändes inte alls bra. Blev både ledsen och nervös och ja jag vet inte. Sen blev jag ledsen när jag insåg en hel del saker som att mitt liv skulle ju bli förstört. Inte på grund av han utan pga att jag skulle bli tvungen att aveckla firman som jag slitit och kämpat med och då gå back 100000kr, förlora dom liksom.. plus att jag skulle bli tvungen att hoppa av mina studier för andra gången i mitt liv på grund av honom. Första gången berodde på att jag flyttade med honom till dit han fick jobb. Då hade ja läst 1 kurs på min utbildning och fick hoppa av och ta ett jobb istället dit vi flyttade.
Så denna gång skulle bli samma grej liksom. Får hoppa av igen och inte få göra det man vill själv som vanligt. Tredje grejen BARNEN, stackars barn, hur ska dom ta det, hur ska dom må. Ska dom få en lika brokig och flängande uppväxt som jag. NEJ, jag ville ju inte det. Flänga hit och dit växelvis. Undra varför? Dom är ju så små. Förskolebarn! Stackars små fina barn. Jag ville bättre för dom. Jag ville att dom skulle få såå mkt bättre än mig. Fast som sagt tidigare i förra inlägget så kommer dom ju iaf ha sin pappa närvarande lika mkt förmodligen. Vi får väl försöka ta 50/50 även om jag inte föredrar det. Jag vet ärligt inte hur man ska göra. För så små barn ska ju inte behöva bo på 2 ställen. Fara och flänga. Har 2 rum var hos olika föräldrar liksom. Låter hemskt jobbigt. Dom kommer bli splittrade, osäkra känns det som. Jaa, jag vet inte mkt nu.
Jag kanske inte ens vill bo kvar i denna stad. Vad gör man då. Om jag och pappan bor i olika städer liksom? Han vill ha dom lika mkt som jag.

Vilket fall som helst så började jag grina och sa, du förstör ju mitt liv!" Du förstör ju mitt liv" Det här går inte. Grejen är nämligen den att jag har ingen inkomst förutom studiebidraget. Min firma är inte vinstdrivande än för att jag hela tiden måste köpa in mer och mer för att öka på mitt lager. Den blir det nästa år. Så min tanke var ju att han slänger ju ut mig på gatan. Jag har inte råd att bo någonstans, och jag kan inte ens få chans till ett boende eftersom man måste ha en inkomst på pappret för att ens få ett erbjudande. Socialbidrag kan jag inte få så länge jag har en firma, då får jag avveckla den och då är vi dilemmat att jag förlorar 100 000 kr och det VILL JAG INTE. Jag vill inte kast bort allt jag slitit för. Han förstör helt enkelt mitt liv om han gör så.
Slänger ut mig på gatan, låter mig hoppa av mina studier, låter mig avveckla firman och där sitter jag totaldeprimerad och kan inte ens ta hand om barnen, för jag har ju inte råd. Så då tar han väl dom också. Så kändes det. Visst då får jag söka jobb och ta första bästa. Kanske får socialbidrag då men vad hände med mina 100 000 kr. Dom bara försvann. Och min lycka? Den gick i graven. Inte kommer jag vara lycklig av att inte få göra det jag vill, det jag brinner för. Ta ett jobb som jag kommer vantrivas på och må dåligt som skit. Bli ännu mera deprimerad. När jag kan studera 2 år till och få ett jobb som gör mig och barnen lyckliga. För är jag olycklig och deprimerad kommer ju barnen att märka det. Det går bara inte. Jag kan inte bara kasta bort min framtid, mitt liv. Jag har ju till och med en utbildning. Jag kan ju få ett jobb inom det området om jag flyttar till vilken stad som helst. Det är ju bara att söka allt så får jag säkert ett jobb som jag kan trivas med åtsminstone även om det inte är den vägen jag ville gå. Men då får jag ju flytta själv antagligen. Vad händer med barnen? Jag vill ju ha dom med. Jag kommer må så dåligt utan dom. Usch!
Det är ett jobbigt dilemma just nu. Jag känner mig helt snurrig och nere.
Har gått som en zombi, deppig för det mesta sedan han släppte bomben. Kan inte känna lycka alls just nu. Kan inte känna glädje. Bara nedstämdhet, sorgsenhet, ilska, men ändå kämparanda. Känner en kraft inom mig. Jag tänker inte ge upp. Så är det. JAG SKA FINNA MIN LYCKA och barnens så gott det går. Jag ska komma dit jag vill. Jag tänker ta mig dit jag vill. Så är det bara.
Just nu tar jag en dag i sänder...så får vi se hur all går...jag måste ju liksom fortsätta jobba med min firma och plugga och allt som hör vardagen till.
Dags att plugga nu..