Från deprimerad innesluten småbarnsmamma till frigjord, säker sextokig tvåbarnsmamma

Jo men det stämmer ju. Jag var helt deprimerad, innesluten, ensam, osäker, tråkigt, gjorde aldrig nåt. Satt bara inne. Tänkte mycket negativt. Såg inte svar. Såg inte mycket. Inte mycket mådde jag bra av. Jag var arg på mycket. Missnöjd på omgivningen. Missnöjd med mycket. Irriterad på de mesta. Det finns massor att ta upp.

Men nu är det annat!
Nu är jag glad, jag är mer säker på mig själv. Jag tänker positivt. Tror på mig själv. Jag har kul, jag trivs med det jag gör, jag har roligt där jag jobbar. Skitkul! På morgonen är det aldrig längre sådana känslor att usch nu måste jag masa mig iväg till jobbet utan yes, nu ska jag till jobbet så ska vi se hur jag lyckas idag. Jag har som mål att lyckas bra och vara glad och positiv.
Det är en sjuk förändring som skett mig. Vet inte hur det gick till. Men allt triggades av att jag kom ur mitt dåligt samboförhållanden tror jag. Det tryckte ner mig total. Jag blev inte sedd av min ex sambo. Jag blev aldrig uppskattad, jag fick aldrig några positiva ord, någon tacksamhet för att jag gjorde något. Nää det var mycket jag inte fick. Jag var instängd, jag var kontrollerad, han gav mis skuldkänslor om jag gjorde något jag var intresserad av. Jag var som en fånge i mitt eget hem alltså. Fångad av han, skulle sköta allt här utan uppskattning. Nä det finns massor att säga här med.

Iallafall så är ett säkert. Man ser inte hur dåligt det är förrän man tagit sig ur. Nu ser jag allt från ett annat perspektiv. Jag kan titta tillbaka på mig själv och se hur dåligt allt var, hur dåligt jag mådde, hur jobbigt det var för mig pga av omgivningen jag levde i, pga förhållandet. Jag kämpade varje dag för att orka med utan att ha något direkt mål. Trodde att livet var så svårt som det var då.
Men nej.
Det är som att jag vaknat upp ur en lång seg dröm, som aldrig hade något egentligt slut.

Jag är levande nu. Jag är mer framåt, jag strålar nästan varje dag nu, jag är gladare,  jag är säker i mig själv, mer självsäker. Jag har aldrig varit som jag är idag i hela mitt liv. Det här är absolut mitt bästa jag. Det är sjukt att det kunde bli så här. Men alla borde hitta sitt uppvaknande och inse att livet är till för att levas och må bra. Varje dag ska man må bra och leva för det. Göra det man mår bra av och vara positiv och glad för då får man likadana känslor och beteenden tillbaka. Andra trivs i ens sällskap och allt blir bara mycket bättre. Gör man det man mår bra av så blir man ju också positiv och glad av sig självt.
Man ska hitta saker som man mår bra av och det kan man göra tillsammans med sina barn. Och grejen är att mår man själv bra så mår barnen bra av det. Det är en positiv spiral.

Att jag är så skrivsugen och positiv just nu kan ju också bero på en sak, hehe.
Jag hade just sex! Kroppskontakt mår man bra av. Fysisk kontakt behöver alla männsikor. Det ger välmående. Det är konstaterat ur forskningssyn.
Smeka och kela..det är bra det.

Iallafall så mår jag toppen just nu. Jag jobbar hemifrån och över lunchen kom min lunchdejt hit (haha) och tog sig ett skrovmål. Nää skämt och sido. Han ringde innan och frågade om han kunde komma över för han var i krokarna. Ja, absolut, jag är själv sa jag. Så då ringde han på dörren helt plötsligt. 10 sekunder senare var vi i sovrummet. Han tog tag i mig, kysste mig, slängde av sig sina skor och vi backade in mot sovrummet. Ni kan gissa resten själva.

Det är bara andra gången vi ses nu. Vi sågs för 2 dagar sedan också. För då jobbade jag också hemma. Är lite flexibel i mitt jobb. Det är sjukt bra. Det funkar ju så bra med att koppla upp sig mot allt via internet nuförtiden så det är inga problem att göra saker hemifrån datorn.Saken är den att jag jobbar inte heltid eftersom jag läser en kurs samtigt.

Iallfall så känns det jäkligt bra.Jag tänker fortsätta träffa den här killen. Minst en gång i veckan blir det. Jag mår bra av det! Det är bästa sexet jag haft sen evigheter. Sen andra barnet kom har jag inte haft bra sex alls. Men nu är det bra igen. Jag kände knappt nåt efter andra barnet. Sen beror det på mina anti-deppresiva medel också. Dom gör att man blir avtrubbad där. Jag bara längtar tills jag kan sluta med dom. Jag har iaf trappat ner. Men jag tänkte inte sluta förrän tidigast i höst när allt har lagt sig. Vi är ju äntligen separerade efter sommarn. Då kommer vi bo i varsina lägenheter.

Tänker ordna mitt boende och få till allt så jag trivs. Så jag å barnen trivs. Sen kanske jag kan avsluta det hela. Om alla mår bra här.

Längtar tills jag är jag igen. Men träning ger också ökad känsel. Det märks. Det vet jag sedan tidigare i livet också. En period jag var väldigt vältränad hade jag också jäkligt bra sex. Men det var evigheter sedan.

Ja du shit vad mkt sexsnack det blev. Men jag är helt fokuserad på sex nu. Jag har blivit lite sextokig nästan.
Jag har nu varit med 6 st olika på 3 månader. Och det är inte likt mig. Men hallå jag har ju haft samma partner innan dess i nästan 8 år. Var aldrig otrogen med att knulla någon annan. Jag är stolt över mig själv att jag har sån karaktär. Jaja, dags att jobba. Nästa kille som jag blir tillsammans med om jag nu hittar någon kan vara glad. Jag kommer hålla mig till honom om han så önskar. Men jag kan tänka mig annat om det är tillåtet. Just nu är jag ju lite öppen för det mesta.
Kanske borde prova 2 killar... medans jag kan..

Blir så ledsen när jag ser kärleksfilmer på tv:n!

Usch vad ledsen jag blir när jag ser kärleksfilmer och kärlek överhuvudtaget...Då tänker jag bara på hur det en gång var mellan mig och min sambo... Hur kära vi var då i början. Hur fint det var, hur bra allt var. Han var en annan människa då. Han brydde sig, respekterade mig, var omtänksam.
Vad hände sen? Allt hände när vi fick barn... Då gick allt åt fel håll. Det ska ju bli bättre då..man får en underbar liten bebis som man är helt förtrollad i. Men så blev det inte.

Tänk när dom där känslorna fanns. Dom där underbara kärleks-känslorna. Så starka! Jag minns så väl en kväll i soffan han och jag. Jag hade aldrig känt så förut. Jag visste att det var rätt! Att det skulle vara vi... men nu liksom..nu är allt borta..förstört...det försvann.. Så ledsamt..

Tänk om han kunde var den han var då..ååh så underbart det hade varit. Han har förändrats totalt...blivit arg, sur, irriterad, tråkig, ändrat åsikter, blivit mer ego, ej omtänksam längre mot mig, respekterar mig inte, lyssnar inte på mig, skiter i det jag säger, ej kärleksfull, visar ingen kärlek mer, stel, ser ond och arg ut mest, spydig, slänger ur sig spydiga kommentarer. Jag kan inte ens påpeka en sak på tv:n eller en sak jag läst för då ska han motargumentera det och försöka trycka ner mig så att jag mår dåligt. Jag slutar helt enkelt säga saker...tillslut kommer vi inte prata alls...så är det..Det är ingen idé. Jag orkar inte försöka när han inte gör det. Och jag har insett nu att han inte vill försöka mer eftersom han har drivit det mer och mer mot botten..han vill ju att det ska ta slut som han säger. Men nu ska vi tydligen gå så här tills vardagen löser sig...hur jobbigt är inte det...
Det är riktigt dålig stämning hemma mellan oss...

Var är han, den människa som jag lärde känna? Vart tog han vägen?
Allt är så tråkigt...jag har insett själv att det inte är hållbart, att vi måste gå skilda vägar...för man kan inte leva så här..jag kan inte låta mig tryckas ner hela tiden... jag måste ju må bra och få respekt i ett förhållande..
Men det känns så hemskt också..vi har ju vart med om så mycket, vi har haft så mycket ihop...och så ska det bara ta slut. känns lite konstigt ändå och ledsamt.... tungt..
Tänk om vi inte haft barnen, då hade det nog vart lättare...
Men jag är så glad att vi har dom...sååå glad.. mina goa älsklingar...Jag kommer aldrig vara ensam även om jag inte har någon man, eller träffar någon annan.. Jag kommer iallafall ha mina barn och jag kommer bry mig om dom mest av allt.. Jag kommer ge dom allt jag inte fick, kärlek, omtanke, tröst...
Så är det...Det jag saknade och saknar tänker jag ge dom...för jag vill att dom ska få ett bra liv och må bra..
Måste läsa nu..studera alltå..Sambon är ute med barnen och gör annat för en gång skull. Så många gånger jag bett honom göra något och det har inte hänt mer än att han gått ut i parken 1 h.. Nu när han inte vill se mig mer då åker han gärna bort med barnen...nu när det är så dåligt stämning..
Jaja, jag ska inte klaga, det är superbra för mig så jag får mina studier gjorda..men det känns ändå trist att det har blivit så här allting..Helgerna kommer bestå i att vi försöker undvika varandra känns det som. Göra saker på olika håll med barnen separat... :(

Stämningen är dålig, konstig, så jäkla trött på allt! Vi ska försöka vara normala inför barnen!

Hur lätt är det att verka normal när det inte är normalt mellan mig och sambon.
Han respekterar ju inte mig och mina behov riktigt.
Han gör ju lite som han vill. 30 minuter innan han drog ut på krogen igår sa han nu drar jag ut. Så tog han en dusch och drog. Visst barnen hade just lagt sig. Men lite framförhållning kan man väl ha. Jag ska minsann fråga honom om jag ska göra någon om det går bra helst några dagar i förväg och sen påminna honom varje dag tills dess så att han inte glömmer. Bäst att påminna flera gånger samma dag också. Han lyssnar nämligen med skithålet. Han lyssnar nästan aldrig på vad jag säger.
Han lyssnar med dövörat. Skiter i det, är inte intresserad. Det åker ut i andra örat. Han är helt enkelt inte intresserad av mig det minsta, vill inte veta av mig, vill inte respektera mig som en människa med behov, inget stöd i något får man, ingen medkänsla, ingenting alltså.
Idag började han bråka om mig också för att jag tyckte vi kunde köpa några grejer till våran äldsta dotter som ska ha uppvisning på en aktivitet hon går på. Hon ska göras lite fin inför fotografering och så. Så jag tyckte vi kunde köpa ett par grejer som totalpriset kommer hamna på 150 kr. Då brusar han upp och säger att det är för fan onödigt skit. Sånt skit ska vi inte köpa när vi inte har råd. Grejen är att det har vi råd med. Men inte enligt honom. Jag fattar inte vad problemet är? Han är ju knäpp. Det är själva grejen att han vill inte ge mig pengar till något och inget till barnen. Han vill bara köpa mat, det nödvändiga och spara undan det som går.
Jag har som sagt ingen inkomst mer än studiemedel så det är lite knapert för mig men vi har ju haft gemensam ekonomi i hur många år som helst. Men tydligen är han trött på det nu verkar det som. Just nu när jag har det dåligt ställt för att jag äntligen får göra det jag vill i mitt liv.
Jag har hängt efter honom som en svans i flera år så jag tycker han är skyldig mig att stötta mig nu i mina beslut. Istället vill han göra slut???
Alltså jag blir så jäkla trött på människan. Han är elak tycker jag. Jag blir ledsen inombords.
Jag känner mig som en fånge i fängelse just nu. Men jag får ta dagen som den kommer nu och hoppas att jag kan komma på någon lösning snart. För så här kan man inte ha det. Jag inser det själv att så länge han beter sig så här är det ju faktiskt inte hållbart. Får mig jämt att bli arg och ledsen, trycker jämt ner mig. Nu har vi slutat prata så mkt för jag tänker inte ta massa skit. För alltid om jag sagt något så står han emot det eller försöker få mig att verka dum eller säger något som ska göra saken värre eller göra mig ledsen. Så jag har tröttnat nu. Jag orkar inte bli ledsen och arg hela tiden.
Och han säger ju själv att han beter sig så för att det ska bli så dåligt som möjligt så att det skulle bli så lätt som möjligt att gå ifrån mig. Vilket jäkla sätt! Omoget! Han är omogen helt enkelt. 

Nu går jag mest och ser hängig och deprimerad ut hela dagarna. Hela mitt ansikte ser tråkigt och dött ut när jag tittar på mig själv i spegeln. Som att gnistan har försvunnit. Som att något dött liksom. Mår dåligt på mig själv. Jag ser hemsk ut. Sover så dåligt nu också så jag verkar ha gått upp i vikt. Känner mig plufsig och fet och äcklig. Mår inte alls bra just nu. Allt känns skit! Helvete vilket skit!

Separation med 2 små barn! Känslan när jag fick beskedet.

Helt plötsligt en kväll när barnen somnat i vardagsrummet kläcker han ur sig det. Att han vill separera. Han trivs inte i förhållandet, han är inte lycklig och har inte vart det sen första barnet föddes eller sen jag vart gravid med det barnet. För jag vart ju så konstig då. Ursäkta mig vad säger han?
Konstig? Tror fan det när man blir gravid för första gången. Det är mkt som händer i kroppen.
Jag som är känd sen innan för att ha svårt för hormonstörningar. Inget p-piller har någonsin funkat för mig, inget med hormoner, inget mini-piller. Inte ens kopparspiral. Då hade jag mens i 4 v i streck.
Med p-piller blev jag kanske lite av en bitch ibland. Mitt humör svängde så. Jag blev konstig liksom, kände mig konstig. Var inte mig själv. Kände mig arg arg arg. Lättretlig, arg och sen vissa stunder kunde jag va skitglad och må hur bra som helst. Samma sak hände liksom när jag blev gravid. Hormonbalanserna ändrades. Sen mådde man ju illa hela tiden och var trött trött trött.
Men så var det någon grej som sambon gjorde fel eller sa fel saker som triggade mig och jag blev irriterad. Han fattade ju inte att jag ville ha stöd. Han kunde inte bara vara där utan måste alltid säga något konstigt. Något som jag blev arg eller ledsen över. Han klarade inte svängningarna.
Vad ska jag göra åt det? Inte mycket jag kunde göra. Jag bar hans och mitt barn ju. Var inte det bra nog. Ett normalt fint barn.
Efter födseln blev jag sjuk också. Jag fick reumatism. Märktes efter 8 v eftersom jag hade så satans ont i lederna i fötter, händer och nacke axlar. Jag kunde inte gå utan mjuka inneskor för det gjorde för ont i fötterna. Helst gympaskor. Och utomhus var det gymadojor eller något mjukt som gällde. Handarbete var svårt. Det var helt nytt för mig allt det där. Smärtan liksom var svår för mig att acceptera. Jag blev arg och trött trött trött. Och som inte det var nog ammade jag ju varannan timma minst, ibland oftare. Och på nätterna också. Så trött som in i helvete var jag. Livet var som en dimma. Jag var som ett spöke. Sambon gick och jobbade och jag gick hemma med bebisen som i en zombie-dröm. Orkade inte ta mig utanför dörren. Det gick åt så mkt energi till det, det gjorde så ont överallt. Det kalla och blåsiga vädret bara försämrade allt.
Var jämt inne, försökte så gott jag kunde göra det bästa för min dotter. Le och vad glad och leka med henne. Jag var ju glad över henne förstås. Underbara lilla bebisen. Men inombords var jag trött som en åldring. Kändes som att jag hade blivit 20 år äldre helt plötsligt på ett par månader.
Sen hade jag tydligen amningspsykos och blev deprimerad också utan att få någon medicin. Vi kom på det i efterhand när samma sak hände då jag födde andra barnet. Men nu får jag iaf medicinering.

Så de senaste 4,5 åren ungefär har inte vart bra för sambon. De 4 åren innan dess var någorlunda. Jaha? Men något han alltid stört sig på är mitt hetsiga sätt, för så mkt ljud av mig när jag gör saker och blir lättskrämd och hoppar till och råkar skrika till ibland. Jag vet inte varför jag är så men jag kan liksom inte bara ändra på det. Jag är också eller var också innan barnen kom väldigt aktiv och gjorde allt väldigt snabbt och effektivt. Allt skulle gå snabbt liksom tyckte jag. För då hade man tid till annat. För honom är det tvärtom. Det måste gå långsamt, det ska va lugn och ro runt omkring. En lugn tillvaro vill han ha. Men just då innan barnen kom var det ändå ok. Men hallå sen orkade jag inte vara så aktiv och hetsig som jag brukade vara innan barnen kom, när barnen sen kom. Då blev jag ju så trött och orkade ingenting istället. Jag bad honom sköta det mesta, städning, tvättning, plockning när jag var höggravid och där ett tag när bebisen var nyfödd. Och speciellt då när jag tampades med min nya smärta och mina nya problem och amningen och allt. Det var mkt nytt och jobbigt för mig. För han skedde ju ingen större kroppslig förändring. OCh han tyckte allt skulle gå på som innan. Hade ingen jätteförståelse hur jag kunde klaga så mycket på att han inte städade, plockade och fixade.
Det är sånt som tillhör ett hem. Men inte i hans värld tydligen. I hans hem får det se ut som tajkon. Smuts och skit rensar magen tycker han.

Iallafall när han då sa att han ville separera. Vi får flytta isär helt enkelt då fick jag en väldigt hemskt känsla i magen, i bröstet liksom. En tyngd och en slags värme som la sig där. Jätteskumt. Kändes inte alls bra. Blev både ledsen och nervös och ja jag vet inte. Sen blev jag ledsen när jag insåg en hel del saker som att mitt liv skulle ju bli förstört. Inte på grund av han utan pga att jag skulle bli tvungen att aveckla firman som jag slitit och kämpat med och då gå back 100000kr, förlora dom liksom.. plus att jag skulle bli tvungen att hoppa av mina studier för andra gången i mitt liv på grund av honom. Första gången berodde på att jag flyttade med honom till dit han fick jobb. Då hade ja läst 1 kurs på min utbildning och fick hoppa av och ta ett jobb istället dit vi flyttade.
Så denna gång skulle bli samma grej liksom. Får hoppa av igen och inte få göra det man vill själv som vanligt. Tredje grejen BARNEN, stackars barn, hur ska dom ta det, hur ska dom må. Ska dom få en lika brokig och flängande uppväxt som jag. NEJ, jag ville ju inte det. Flänga hit och dit växelvis. Undra varför? Dom är ju så små. Förskolebarn! Stackars små fina barn. Jag ville bättre för dom. Jag ville att dom skulle få såå mkt bättre än mig. Fast som sagt tidigare i förra inlägget så kommer dom ju iaf ha sin pappa närvarande lika mkt förmodligen. Vi får väl försöka ta 50/50 även om jag inte föredrar det. Jag vet ärligt inte hur man ska göra. För så små barn ska ju inte behöva bo på 2 ställen. Fara och flänga. Har 2 rum var hos olika föräldrar liksom. Låter hemskt jobbigt. Dom kommer bli splittrade, osäkra känns det som. Jaa, jag vet inte mkt nu.
Jag kanske inte ens vill bo kvar i denna stad. Vad gör man då. Om jag och pappan bor i olika städer liksom? Han vill ha dom lika mkt som jag.

Vilket fall som helst så började jag grina och sa, du förstör ju mitt liv!" Du förstör ju mitt liv" Det här går inte. Grejen är nämligen den att jag har ingen inkomst förutom studiebidraget. Min firma är inte vinstdrivande än för att jag hela tiden måste köpa in mer och mer för att öka på mitt lager. Den blir det nästa år. Så min tanke var ju att han slänger ju ut mig på gatan. Jag har inte råd att bo någonstans, och jag kan inte ens få chans till ett boende eftersom man måste ha en inkomst på pappret för att ens få ett erbjudande. Socialbidrag kan jag inte få så länge jag har en firma, då får jag avveckla den och då är vi dilemmat att jag förlorar 100 000 kr och det VILL JAG INTE. Jag vill inte kast bort allt jag slitit för. Han förstör helt enkelt mitt liv om han gör så.
Slänger ut mig på gatan, låter mig hoppa av mina studier, låter mig avveckla firman och där sitter jag totaldeprimerad och kan inte ens ta hand om barnen, för jag har ju inte råd. Så då tar han väl dom också. Så kändes det. Visst då får jag söka jobb och ta första bästa. Kanske får socialbidrag då men vad hände med mina 100 000 kr. Dom bara försvann. Och min lycka? Den gick i graven. Inte kommer jag vara lycklig av att inte få göra det jag vill, det jag brinner för. Ta ett jobb som jag kommer vantrivas på och må dåligt som skit. Bli ännu mera deprimerad. När jag kan studera 2 år till och få ett jobb som gör mig och barnen lyckliga. För är jag olycklig och deprimerad kommer ju barnen att märka det. Det går bara inte. Jag kan inte bara kasta bort min framtid, mitt liv. Jag har ju till och med en utbildning. Jag kan ju få ett jobb inom det området om jag flyttar till vilken stad som helst. Det är ju bara att söka allt så får jag säkert ett jobb som jag kan trivas med åtsminstone även om det inte är den vägen jag ville gå. Men då får jag ju flytta själv antagligen. Vad händer med barnen? Jag vill ju ha dom med. Jag kommer må så dåligt utan dom. Usch!
Det är ett jobbigt dilemma just nu. Jag känner mig helt snurrig och nere.
Har gått som en zombi, deppig för det mesta sedan han släppte bomben. Kan inte känna lycka alls just nu. Kan inte känna glädje. Bara nedstämdhet, sorgsenhet, ilska, men ändå kämparanda. Känner en kraft inom mig. Jag tänker inte ge upp. Så är det. JAG SKA FINNA MIN LYCKA och barnens så gott det går. Jag ska komma dit jag vill. Jag tänker ta mig dit jag vill. Så är det bara.
Just nu tar jag en dag i sänder...så får vi se hur all går...jag måste ju liksom fortsätta jobba med min firma och plugga och allt som hör vardagen till.
Dags att plugga nu..

Min lilla bebis bara 14 månader ska börja på förskolan!! Ojojoj!

Hur ska detta gå. Min yngsta lilla ögonsten ska börja på förskolan. Vi har precis fått en plats åt henne. Hon är bara 14 månader. Känns förstås hemskt men ändå bra. Vi blev jätteglada åt beskedet men sen blev jag lite orolig också. Hur ska hon klara sig?
Hon kommer vara yngst?
Kommer hon att vara ledsen jämt, stackarn? Hon har ju blivit lite mammig på senaste tiden?
Hon har varit väldigt ledsen på barnpassningen på gymmet den senaste månaden. Det kan ju iof bero på att hon varit trött jämt. För jag har oftast tränat på eftermiddagen när hon brukar sova middag. Efteråt träningen har hon alltid ätit och somnat. Så det kan ju iof varit det att hon vart för trött och därför gnällt så. Jag vet inte.
Men iallafall så kommer vi inte ha en så långa dagar på förskolan än. Jag kommer bara jobba halvdagar så dagarna blir lite kortare för lilltjejen.
Jag har funderat på det och hon kommer ju sova middag där 1,5 h förhoppningsvis och då går ju den 1,5h fort. Bara hon somnar där också. Sen kommer hon äta och resten av tiden sådär 2 h kommer hon ju leka lite. Så det kanske är hållbart.
Men visst kan jag inte sluta tänka på hur liten hon är. Tänk att vår lilla tjej ska börja redan. Ojojojoj, säger jag bara.
Det återstår att se hur det går. Hon ska ju skolas in också. Men det blir inte riktigt än. Det blir i April.

Gud vad trött jag är på att ha familj - jag vill vara själv en endaste dag tack!

Är så j-vla trött på allt nu. Känns inte som jag orkar länge till. Orkar inte ha det så här. Livet känns otroligt jobbigt just nu. Jag får aldrig vara själv mer än högst 2 h om jag åker iväg till ett gym på kvällen när sambon är hemma från jobbet eller på helgen.

Jag är så otroligt trött på att vara med barn 24 h om dagen året runt. I över ett år har jag nu gått hemma och tagit hand om barnen. Går bara här av och an och det känns som jag aldrig har någon fritid. Jag har liksom ingen tid utan barn. Var är friheten? Den försvann när barnen kom? Det enda sättet vore om jag och sambon separerade och hade delad vårdnad. Då skulle vi ha barnen varannan vecka och det skulle bara få fungera. Då hade man fått varannan vecka FRI! Men det är så jäkla sjukt att man ska behöva gå så långt. Vill inte det.
Jag behöver börja jobba igen men eftersom skolpolitiken är ÅT HELVETE här så blir det till att vänta och vänta på förskoleplats. Har väntat över 4 månader, som är gränsen men NEJ då. 6 månader snart. Inget händer.
Sen är vårdpolitiken också ÅT HELVETE. Hur fan ska detta gå? Köerna är på tok för långa och patienter blir felbedömnda och hinner inte ens få hjälp i tid alltid.
USch vad arg jag är på allt.

Och så satans trött på allt gnäll här hemma. Barnen bara gnäller och gnäller dagarna långa. Jag har huvudvärk jämt och såå trött på allt. Ingen energi. Ingen ork. Jag går på sparlågor. Helvete vad jag är trött på livet som det är. Jag är trött på familjelivet och det har knappt börjat.

Det är bara det att jag föreställde mig aldrig det här. Trodde aldrig att jag skulle känna så här. Att det skulle bli så här. Jag känner det som att jag är i ett jäkla fängelse ju. Inlåst här jämt och kan aldrig åka någonstans utan barnen. Det känns som jag får panik snart. Eller jag får det ibland. Ont i hjärtat, tungt att andas, blir ledsen och bara ligger och grinar i smyg. Mår inte riktigt bra.
Sambon gör mig också ledsen hela tiden och han skiter i det för han är istället arg på att jag är så trött och arg. Det han inte fattar , som jag även sagt så många gånger är att jag är ledsen och blir ledsen. Men han bara fortsätter trycka ner mig mot djupare depressioner. Han har ingen som helst förståelse för folk som mår dåligt eftersom han haft en sån felfri uppväxt med bara glada minnen. Inga bråk, inga sjukdomar, inga problem, inget ont, inget konstigt. Vi är tvärtemot jag och han. Och jag börjar undra om det här verkligen kan fungera i längden.

Om han aldrig kan förstå mig eller förstå att jag mår dåligt så går det ju inte framåt. Jag orkar inte med massa plågoandar runt mig. Inte bara 2 barn som gnäller och får mig att bli trött utan sen kommer en tredje hem efter jobbet och gör mig ännu tröttare, argare och ledsnare.

Just nu känns det som livet är kasst. Det här livet vill inte jag fortsätta vara i. Kan inte jag få någon annans liv. Kan inte jag få resa tillbaka till precis innan jag blev gravid med första barnet. Då var ju allt bra!
Nu kantas livet bara av negativa saker: depression, ångest, ekonomiska problem, gnäll, bråk, instängdhet, trötthet. Jag är utled. Hur ska jag ta mig vidare. Det här går ju inte.

Jag kanske borde börja med att snacka med en psykolog om att ta och börja käka antidepressiva igen. Jag åt ju det när jag var i 18-års åldern.

Jag kanske behöver lite hjälp just nu för att ta mig igenom det här. det kanske är så....? Nä nu orkar jag inte skriva mer. Skrikande barn springer runt och en sambo som säger åt mig att sluta sitta vid datorn. Man får aldrig göra något utan att få massa klagomål på sig. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAArrg jag blir.

En 6 månaders matvanor - vad får min lilla tjej för mat ?

Tänkte bara skriva ner hur en typisk dag ser ut nu för min lilla tjej som blir 6 månader om en vecka ungefär.

Jag har precis fått in en rutin på maten sådär +- en timma.

Så här ser en typisk dag ut:


Vaknar kl 6-7, ammas
Frukost kl 8-9, gröt och lite mjölkersättning att dricka
Lunch mellan kl 11-13, puré och lite mjölkersättning att dricka
Mellis ca 14-15, halv banan (mosad såklart) och lite ersättning att dricka
Middag 17-18, puré och ersättning att dricka.
Kvällsmål, 20-21, ammas + ev ersättnig innan eller efter

Sen vaknar hon oftast 1 gång per natt ibland vid 2, ibland vid 4 och ibland inte alls som nu inatt. Då sov hon från 21.30 till 6, vilket kändes superbra. Men då ammades hon plus fick lite ersättning 30 minuter senare.
Så jag ska nog börja med lite ersättning nu också innan sista amningen eller så har vi funderat på att lägga in ett grötmål till kvällsmål och sen amning,
Vi får ser hur det ter sig nu framöver.

Känns iallafall superbra just nu. Hon börjar få in bra rutiner och så har det inte varit alls sen hon föddes. SKÖNT!
Det kom nu vid ca 5 månaders ålder. Då började hon få in sovrutinen. Hon somnade alltid mellan 20-22 och vaknade alltid 1 gång per natt. Sov ca 5 h i stöten. Sen vaknade hon igen vid morgonkvisten mellan 6-7 och vill äta. Men på dagtid vid 5 månader helammade jag nästan förutom en pure måltid till middag. Och då var det amning varannan timma. Lade ganska snabbt in en lunch och en middag med puré, Sen 5 månader och en vecka gammal åt hon pure som en galning. Morot var favoriten och sen är det gott med morot och potatis, potatis och palsternacka och morot, broccoli, potatis etc.
Gröt var aldrig hennes grej tills för 1 vecka sedan då hon plötsligt ville ha det och åt på friskt. Hon kanske hade fått smak på mat sen hon började äta puréer. Vi provade gröt då hon var 4 månader. NEJ USCH, tyckte hon nog. Sen provade vi lite då och då i 1 månads tid. NEJ DÅ, det gick inte. La ner det tills sambon provade igen för 1 vecka sen som sagt. SUPERBRA att allt går så lätt nu. Gröt, puré, banan.
Ska införa äpple nästa vecka. Göra egna äpplepuréer.

Depessionen i en vecka - bleknade bort när B tog flaskan efter 2 månaders försök

Depressionen som slog till som en blixt på klar himmel förra torsdagen eller var det onsdagen, kommer inte ihåg, är iallafall nästan som bortblåst nu. Känns såå mkt bättre. Vet inte vad som hände.
Det var verkligen som en blixt som slog ner i mig och allt kändes tungt, jobbigt, hårt, svprt. Jag ville inte gå ut, ville inte göra nåt, ville mest ligga. Jätteskumt kändes det. Mådde riktigt uselt.
Sen kändes det så i nästan en vecka innan det lättade och försvann.
Idag känns det mycket bättre, även om jag är otroligt trött då jag senaste 2 nätterna sovit ryckigt ca 6h per natt. Jag vaknar liksom hela tiden och vände mig och har mig. Har så ont i ryggen. Fattar inte varför det inte försvinner snart. Jag har börjat träna lite styrka lite lätt såhär 5,5 månad efter förlossningen ju.
Jag har iaf ett litet program jag ska börja med idag nu. Får köra på det i 1 månad och se om det blivit någon förbättring.
Iallafall så var det som att min yngsta dotter B kände på sig att något var fel för i söndags så tog hon äntligen flaskan efter 2 månaders försök. Kändes som en tung sten ramlade av mig just då. Ååh så skönt det var. Vi hade varit på babysim, hennes sista inför sommaren. Det enda jag orkade med den dagen. Puuh! Men iaf så efter babysimmet så tog hon plötsligt flaskan. Först fick hon banan efter lektionen. Jag började ge henne lite banan veckan innan och det gick superbra så hon får det som mellanmål nu nästan varje dag.
Iallafall så gjorde sambon iodning en flaska bara för att prova men den tog hon inte då. Så vi gick ut i bilen och jag kände på mig att hon var törstig eller det verkade så. Hon var lite sådär skrikgnällig. Så medans sambo höll på med stora tjejen och kollade lite saker med bilen så provade jag att ge henne flaskan medans hon satt i babyskyddet i bilen. Och vips så tog hon den och jag bara stod där och LOG och var helt tyst för jag ville inte förstöre "the moment". Så sambon visste inget förrän hon hade druckit cirka 50 ml. Då såg han att nåt var på G och han hade undrat vaför jag stod och log så länge.
YES! Där satt den! Så då drack hon 90 ml och sen efter det har hon fortsatt ta flaskan. Känns så bra, en sån frihet. För annars har det varit amning varannan timma som gällt även fast hon var 5 månader gammal liksom. Det är så uttröttande, man får ingen frihet. Känner sig instängd. Så gjorde jag iaf. Har känt mig instängd länge nu. Inte kunnat göra något alls utan B, tagit med henne överallt jag gått. Har kunnat sträcka mig till att gå ensam till affären. Kul va!
Denna trötthet och denna instängdhet gjorde mig koko ibland. Så det känns så skönt att flaskan funkar nu. Sen är det också det här med min smärta i leder och så som göra att jag vill sluta. Jag har haft ont sen förlossningen. Ont i fingar, fötter, knän ibland. Måste ha inneskor och bra skor för att det inte ska bli för jobbigt att gå. Detta slutar när jag ammar, det vet jag.
Och nu om en vecka blir B 6 månader och det passar ju lägligt att sluta då. Det rekommenderas ju att man ammar i 6 månader. Så jag har ingen ångest. Känns så bra att B har fått den bra bröstmjölken så länge. Känns så bra att jag tog beslutet att amma även om jag visste att jag skulle få problem. Hade samma problem med äldsta dottern A, men dom försvann gradvis när jag slutat amma. Den gången var ändå mycket värre än denna gång.
Så jag är stolt över mig själv att jag tänkte på B i första hand när jag tog beslutet att amma trots min egen smärta. Stod i valet och kvalet där i slutet av graviditeten. Känns just nu i fingrarna i denna stund när jag sitter här och skriver. Stela, lite ont sådär.
Men nu har jag redan trappat ner på amningen sen B tog flaskan så det går mot ljusare tider.
Just nu ammas hon morgon, kväll och natt. Däremellan får hon gröt, puré, banan och ersättning att dricka.

När Juli månad börjar har B slutat amma helt. Det vet jag. Nu trappar jag ner lite långsamt här.