Stämningen är dålig, konstig, så jäkla trött på allt! Vi ska försöka vara normala inför barnen!

Hur lätt är det att verka normal när det inte är normalt mellan mig och sambon.
Han respekterar ju inte mig och mina behov riktigt.
Han gör ju lite som han vill. 30 minuter innan han drog ut på krogen igår sa han nu drar jag ut. Så tog han en dusch och drog. Visst barnen hade just lagt sig. Men lite framförhållning kan man väl ha. Jag ska minsann fråga honom om jag ska göra någon om det går bra helst några dagar i förväg och sen påminna honom varje dag tills dess så att han inte glömmer. Bäst att påminna flera gånger samma dag också. Han lyssnar nämligen med skithålet. Han lyssnar nästan aldrig på vad jag säger.
Han lyssnar med dövörat. Skiter i det, är inte intresserad. Det åker ut i andra örat. Han är helt enkelt inte intresserad av mig det minsta, vill inte veta av mig, vill inte respektera mig som en människa med behov, inget stöd i något får man, ingen medkänsla, ingenting alltså.
Idag började han bråka om mig också för att jag tyckte vi kunde köpa några grejer till våran äldsta dotter som ska ha uppvisning på en aktivitet hon går på. Hon ska göras lite fin inför fotografering och så. Så jag tyckte vi kunde köpa ett par grejer som totalpriset kommer hamna på 150 kr. Då brusar han upp och säger att det är för fan onödigt skit. Sånt skit ska vi inte köpa när vi inte har råd. Grejen är att det har vi råd med. Men inte enligt honom. Jag fattar inte vad problemet är? Han är ju knäpp. Det är själva grejen att han vill inte ge mig pengar till något och inget till barnen. Han vill bara köpa mat, det nödvändiga och spara undan det som går.
Jag har som sagt ingen inkomst mer än studiemedel så det är lite knapert för mig men vi har ju haft gemensam ekonomi i hur många år som helst. Men tydligen är han trött på det nu verkar det som. Just nu när jag har det dåligt ställt för att jag äntligen får göra det jag vill i mitt liv.
Jag har hängt efter honom som en svans i flera år så jag tycker han är skyldig mig att stötta mig nu i mina beslut. Istället vill han göra slut???
Alltså jag blir så jäkla trött på människan. Han är elak tycker jag. Jag blir ledsen inombords.
Jag känner mig som en fånge i fängelse just nu. Men jag får ta dagen som den kommer nu och hoppas att jag kan komma på någon lösning snart. För så här kan man inte ha det. Jag inser det själv att så länge han beter sig så här är det ju faktiskt inte hållbart. Får mig jämt att bli arg och ledsen, trycker jämt ner mig. Nu har vi slutat prata så mkt för jag tänker inte ta massa skit. För alltid om jag sagt något så står han emot det eller försöker få mig att verka dum eller säger något som ska göra saken värre eller göra mig ledsen. Så jag har tröttnat nu. Jag orkar inte bli ledsen och arg hela tiden.
Och han säger ju själv att han beter sig så för att det ska bli så dåligt som möjligt så att det skulle bli så lätt som möjligt att gå ifrån mig. Vilket jäkla sätt! Omoget! Han är omogen helt enkelt. 

Nu går jag mest och ser hängig och deprimerad ut hela dagarna. Hela mitt ansikte ser tråkigt och dött ut när jag tittar på mig själv i spegeln. Som att gnistan har försvunnit. Som att något dött liksom. Mår dåligt på mig själv. Jag ser hemsk ut. Sover så dåligt nu också så jag verkar ha gått upp i vikt. Känner mig plufsig och fet och äcklig. Mår inte alls bra just nu. Allt känns skit! Helvete vilket skit!

20 grader sol - Varför känner jag sån stress över att jag MÅSTE vara ute i solen??

Visst är det skönt med sol och 20 grader men jag känner även att jag MÅSTE vara ute i solen då. Jag måste SOLA när det är sol, för det gör ju alla andra. Alla passar på att sola så mycket dom kan när solen är här, även om det kanske inte blir så mycket men ändå. Alla blir brunare och brunare och jämför sig. Shit alltså! Jag blir stressad av detta beteende.
Förra sommaren var första sommaren som jag var typ vit. Innan har jag alltid solat och solat så fort jag fick chansen. Men jag orkade bara inte hålla på förra sommaren. Inte nu när jag har 2 småbarn liksom.

Men nu kom ångesten över mig att jag sitter inne och jobbar när solen är ute och skiner. När jag skulle kunna ligga ute på gräset och sola. När jag skulle kunna vara ute mer. Jag få ju vara ute. Jag kan gå ut 1h lunchtid om jag vill. Helt möjligt. Men jag gör inte det. För det är så mycket annat jag måste göra. Men ändå får jag ångest och mår lite dåligt över det.

Varför känner jag att jag måste sola och bli brun? Är det medias fel kanske. Umgängets fel? Alla runt omkring en. Nu får jag sluta bry mig så mycket. Varför kan jag bara inte skita i det? Det går inte. Jag kan inte skita i det. Varför denna hets liksom? ÅÅååååh jag blir galen. Varför är jag så velig? Jag är ju för sjutton gammal nu. Född på 80-talet. Nu får jag sluta. Men min mamma är ju värre än mig. Hon solar sig till en pepparkaka redan i maj. Ser lite ut som en brunt russin i Juni. Inte snyggt faktiskt men hon säger neeej då jag är inte så jättebrun än. Herregud, vad ser hon med sina ögon egentligen.
Men jag tror många är självblinda. Man ser bara det dåliga nästan hela tiden. Alltid är det något som är dåligt. Jag känner mig iallafall aldrig helt nöjd. Jobbigt faktiskt. Aldrig helt nöjd! Men så måste det vara med ganska många, det är bara det att man inte vet vem som står bakom eller framför en i kön. Man ser bara den supersnygga halvnakna tränade kroppen och den långa hårsvallet på tjejen framför tex. Inga brister där inte.

Nää säger jag. Jag har inte tid att gå ut i solen. Jag tänker sola solarium snart. Så blir det. Kan ta det i samband med gymmet. Kanske att jag i helgen kan vara ute iaf. Men det blir ju bondbränna. Vill ha hela kroppen solbränd ju.

Har vart ute och joggat! Otroligt jobbigt!

Första gången jag ger mig ut på en joggingtur sedan förra året någon gång. Får ont i vänstra knät när jag joggar och ibland även i högra. Måste ta det extremt försiktigt. Har haft problem med knäna sen jag var runt 23 år. Vet inte vad som hände. Jag joggade en del då utomhus på asfalt och det gick inte tillslut minns jag. Fick börja träna på trappmaskiner och orbitrecs på gymmet istället.
Men jag VILL ju jogga. Det är extremt bra fettförbränning och bra kondis får man ju.
Fasen alltså. Jag tänker försöka lite då och då. Ju lättare jag blir desto mindre problem får jag iaf. Mer tyngd på knäna gör att det blir sämre förstås. Så det gäller att gå ner lite mer i vikt så kanske det går bättre.

Något som känns superduper bra är iallafall att jag har gått ner från 71 kg till 65,5 kg sen jag började på gymmet i November förra året. Visst det har gått 4 månader men sen har jag vart sjuk 1 gång i månaden minst. Ibland 2 ggr tyvärr. Så är det att ha småbarn och jag som verkar ha så dåligt immunförsvar.
Men det blir ändring på det nu. Ju mer tränad jag är desto friskare kommer jag att hålla mig.
Jag var sjuk i 2 veckor för ett tag sen. Det blev ingen träning på 2,5 v då. Så är det!
Men det är bara att försöka komma igång igen. Nu i påsk har jag tränat otroligt bra. Den här vecka blev det 4 ggr. Tis, Ons, Fre och Söndag (idag). Imorgon blir det träning på gymmet igen.

Iallafall så är jag skitnöjd att jag nu ligger på 65,5 kg - det är ju 5,5 kg mindre. Nu är det 5,5 kg till som gäller. Hoppas att jag i sommar har gått ner dessa kilon. Jag siktar på det. Juli - that will be my month! Haha!

Men iallafall, joggingturen idag var sååå otroligt jobbig. Jag trodde jag var tränad men det kan jag säga att jag inte var. Jogging måste vara det mest jobbiga av allt jag gör. Step-up, aerobics och dans och sånt som jag kör på gymmet är ju inte alls lika jobbigt. Inte ens spinning är lika jobbigt. Jag fick tyvärr gå i några branta uppförsbackar. Inte bra! Kändes inte bra men höll på att flåsa ihjäl mig.
Och varför känns det så pinsamt?? När man ser andra människor varför skäms man då? Svara mig det? Jag skäms iaf! Alltid när det kommer någon, speciellt någon snygging eller så då försöker man lite extra. Hahaha! Så typiskt folk! Nästan alla måste göra så.
Ska bli intressant och se när jag kan springa upp i dom backarna. Men jag får ta det lugnt med joggingen som sagt. Fick lite ont i knät. Vänstra knät. Sprang på ändå. Kände att det gjorde inte så mkt med lite smärta. Jag vet när jag bör sluta. Förra sommaren fick jag riktigt ont. Då tex var det bara att gå hemåt efter en sådär 20 min.

Nej nu måste jag ta och dammsuga här hemma, sen ta en dusch och laga nån mat.

Har gått ner 4 kg på 4 veckor - YES!

Japp, jag vägde mig imorse och då vägde jag 67,0 kg. YES, säger jag bara. Jag vägde 71,5 för 1 månad sen. Jag har alltså gått ner 4,5 kg. Tricket var att
1) Träna regelbundet. Jag tränar på gym ca 3 gånger i veckan (ibland blir det 4 och ibland blir det 2 ggr) och så försöker jag ta korta promenader varje dag. Ibland hoppar man över en dag och speciellt om jag blir sjuk då blir det förstås lite sämre med träningen. Men allt som allt försöker jag röra på mig mer. Tar 30 minuters promenad med barnvagenen nästan varje dag iaf.
2) Äta mindre mängder mat vid varje måltid. Jag har jämt smällt i mig mat. Nu har jag motstått det och tagit lite mindre mat på tallriken.
3) Sen tar jag förstås kosttillskott som höjer förbränningen och ska hjälpa viktminskningen. Jag är bombis på att dom har hjälpt. Tänker inte nämna vilka,men det jag kan säga är att det finns mängder av kosttillskott eller piller som kan hjälpa en. Många tror inte på dom. Men felet är att man kan inte bara ta dom och tro att nåt händer. Man måste ju träna och äta bra också.

Det tror jag på!

Jag kommer fortsätta att gå ner. Min målvikt är ju 60 kg. Så det är bara att fortsätta. Men det känns bra just nu. YES! Jag är glad helt enkelt. Om en månad hoppas jag att jag väger 63 kg. Det återstår att se! Heja, heja!

Min yngsta dotter är nu 1 år och min äldsta 3 år - jag går inte ner i vikt?

Jag glömde bort bloggen för ett tag. Har försökt ta mig framåt efter kejsarsnittet av min andra dotter. Blev lite dålig efteråt. Reumatismen kändes och så hade jag hormonstörningar och problem med ryggen.

Det börjar kännas riktigt bra nu. Visst har jag ont varje dag i fötterna pga reumatismen. Jag kan inte gå på föttern inne, det gör för ont. Jag går med inneskor. Det blir att jag går med crocs jämt. Sen tar jag med mig dom nästan överallt.
Jag måste verkligen bli av med vikt så denna smärta minskar ner. För tyngden gör att det gör ondare också. Så otroligt svårt att gå ner i vikt. Jag är bara 2 kg från vikten jag hade när min yngsta dotter föddes. Det är helt sjukt. Jag fattar inte var problemet ligger. Jag började träna för 4 månader sen och tränar regelbundet och äter inte mer än förut. Äter lika mycket och jag behöver inte äte mer.
Det är så himla irriterande att jag bara står och stampar på samma vikt eller till och med går upp. Jag har allvarligt funderat på om något är fel med mig. Helt fel!
Jag har ju förut varit med om att jag tyckte att jag vägde för mycket och då satte jag igång å tränade på gym och efter 6 månader hade jag gått ner 6 kg. Varför går det inte nu? Är jag för gammal nu? 31 år gammal. Är jag en gammal kärring nu som inte lyckas gå ner längre?
Jag tror att kejsarsnittet, som blev ett akut kejsarsnitt gjorde att det tog längre tid för mig att komma tillbaka till mitt normala jag igen. Ärret ser inte klokt ut. Och är ganska långt upp. Sen är det ett T-snitt. Ingen fin läkning alls. Usch!
Sen fattar jag inte varför dom skar så långt upp. Det syns ovanför bikintrosorna liksom. Men det skiter jag i. Jag tänkter fasiken inte gå i baddräkt för det, för baddräkt är det fulaste jag vet. Usch!

Min vikt nu ligger på 72 kg. Jag är 169 cm. Usch! Jag mår dåligt. Gissa vad min vikt var innan jag fick barn. Jo 58 kg. Vad hände?
Jag behöver gå ner till 64 kg nu åtminstone. Kom igen nu. Nu gäller det. Jag får träna 4 ggr i veckan så länge jag är frisk. Det blir mkt sjukdomar här då barnen blir sjuka hela tiden och smittar mig och sambon.
Men 3-4 ggr är mitt mål med träningen.

Vi får se om ett halvår. Ja till sommaren vad jag väger då. Ska bli spännande att se! Denna tyngden på mina leder är så jobbig då jag redan har ledproblem.

Nej jag får skriva mer snart igen. Orkar inte skriva mer. Har mycket att skriva om...

Är deprimerad , låg självkänsla , känslosvall , ledsen - 5,5 månad efter förlossningen

Usch, jag mår inte alls bra. Har därför knappt orkat skriva. För 30 minuter sen låg jag i min säng och grinade för jag känner mig så äcklig och tjock och ful. Fattar inte vad som hänt. Bara går upp och upp i vikt. Är nu bara 4 kg från min vikt samma dag som förlossningen. Det är ju för fan sjukt.
VAD ÄR DET FÖR FEL, in i helvete vad arg jag blir och ledsen. Så här vill jag inte se ut. Ser hemskt ut. Tjock, tjock tjock. Jag menar jämfört med innan .Vissa kanske fortfarande tycker att jag ser ok ut, dom som inte sett mig när jag vägde 16 kg mindre än så här.
Innan jag fick barn överhuvudtaget så vägde jag 16 kg mindre än vad jag väger nu.
USCH! Jag har inget självförtroende kvar knappt. Ser på mig själv och skäms. Mår dåligt. Blir ledsen.
Spelar ingen roll att jag tränar och tränar. Tränar 4 ggr i veckan på min motionscykel eller vad heter det nu. En orbitrek eller nåt. Men det verkar inte spela någon roll.
Jag ökar i vikt och gjort det som senaste 3 månaderna. Och känslosvall har jag. Ledsen blir jag. Hormonfel kanske jag har.
Helammar nästan fortfarande. Lilltjejen tar väl lite smakprovspure vid 18 tiden på kvällen men mer än så är det inte.
Imte ens av amningen går jag ner, snarare upp i vikt.
Något är fel på min kropp, mitt system.
Jag tål inte att gå till stranden, tål inte att gå ut i folksamlingar längre pga min låga självkänsla. Orkar inte se alla andra snygga människor och tänka på att så där kunde jag sett ut. Men det gör jag inte. Om jag ändå såg ut så. Om jag ändå inte såg ut så här. Jag får helt enkelt bara såna tankar och blir så tråkig och sur och irriterad. Så det är lönlöst. Ingen rolig mamma helt enkelt. Bättre att gå till ställen där man får vara själv.
Trodde aldrig det skulle bli så här illa. Varför är det så här???
Ingen jag känner ser ut så här. Jag vill inte ens träffa kompisar längre knappt. Alla väger ju 15kg mindre än mig. Mår bara dåligt av det.
Det sitter i hjärnan på mig. USCH USCH USCH. Fattar inte hur jag kunnat gå upp 7 kg på ca 3 månader. Det är ju nåt som är fel på mig? Vad är fel?
Jag har samma matvanor som alltid, tränar. Vad mer kan man göra? Jovisst man kan äta ännu bättre. Men jag orkar inte det just nu. Vill inte äta bara sallader. Jag äter choklad och punkt slut. Förut gick det ju bra när jag tränade och åt choklad, dvs när jag inte var gravid. Det hände ju inget då. Vad är felet nu?

Jag känner mig så less på allt. Deprimerad. Trött. Nere. Ska ta en dusch och lägga mig i sängen och deppa och stirra i taket eller väggen eller nåt. Allt känns så dött. Båda barnen sover just nu. Men snart vaknar nog minstingen och ska ha bröst.