Onanerar åter igen med exet sovande eller vaken bredvid i sängen

Jag fick en idé för snart en  månad sedan. Jag ska onanera 1 gång varje dag och se om jag mår bättre samt slipper så konstiga flytningar.

Så 8 november började jag. Kör alltid med en vibrator, annars går det bara inte. Jag blev avtrubbad när jag åt antidepressiva och har varit det ett rätt bra tag. Måste ha starka vibrationer om jag ska komma.

Sen har jag varit jävligt irriterad på att känseln är så jävla dålig jämfört med vad den varit. När jag kommer nu varar det typ 1-2 sekunder och så tänker man :

-Jaha, vad det där allt.. 

Förut kunder det vara i flera sekunder och underlivet kunde liksom röra på sig.. Dunkade liksom.

Nu är musklerna otränade tror jag. Måst börjar på gym igen.. har varit väldigt slapp med det sedan efter sommaren. Det var då vi kom överens om att separera jag och exet.

Sedan dess har ingen hittat lägenhet för ingen av oss har råd att köpa något när vi har barn båda två (inte gemensamma barn dock)

Så vi bor i samma lägenhet och sköter våra egna barn och liv. Har sovit i samma säng ett bra tag.

Jag har varit ganska irriterad på det för människan snarkar också som ett kärnkraftverk. Sover alltid med öronproppar i hans närhet men det hörs igenom.

Sedan blir man också trött när man aldrig kan vara ifred någonstans och kunna onanera. Har man barn i lägenheten är sovrummet  enda stället samt på kvällen när de lagt sig. Annars kan det komma inspringande när som.

Så jag bestämde mig då alltså att nu fan ska här göras något åt mina slappa muskler. Ska fanemej känna mer, kanske må bättre av endorfinkicken samt sätta igång systemet. Känns som hela systemet där nere varit off. Haft mellanblödningar och skit.

Så 8;e november startade jag och sa det till människan att nu kommer jag onanera varje kväll vare sig du ligger bredvid eller inte. Det är enda stället så då får du acceptera det om du ligger bredvid mig likväl som att jag får acceptera att knappt kunna sova pga snarkandet. Det är extremt störande så lite onani ett tag kan fanemej inte ens komma i närheten av störande moment.

I alla fall så var det inget med det det utan jag fick hölla på med vad jag ville. Ibland sov människan. Vet ej om han vaknade men tror det då han inte snarkade alls ibland.

Jag höll på nu varje kväll ända till i torsdags. Så till 29:e nov. Sedan kom mensen och fy fan vilket jävla blodbad. Det blir lite svårt de första dagarna då. Jag blödde igenom inatt så lakanet blev blodigt och även madrassen under. Så har nu några dagars uppehåll  men ska sätta igång snart igen med EN OM DAGEN! hahaha

3 veckor i sträck klarade jag iallafall. Och resultatet:
Jo jag hade mycket mindre flytningar. Systemet verkade komma igång.
Snacka om tvångsonani också. Vissa dagar var jag inte alls sugen utan mkt trött men gjorde det ändå. Då kunde det ta aslångt tid. säkert 20 min
Annars är 5 min en bra tid. Efter det brukar det gå.. Måste liksom egga upp mig en stund. Kan vara rätt svårt när man vet att exet ligger bredvis och det är helt avtändande. Det har nog tagit 20 min många gånger när han legat bredvid faktiskt... försöker att tänka på annat men på något sätt kommer tankarna dit och man får börja om lite...nää inte bra.

Jag har slutat tända på människan liksom.

Nu senaste 1,5 v har dock exet sovit i soffan för han tyckte det var för jobbigt att vakna när vibratorn var på.. sedan fick han fan stånd själv...och ville sätta på mig..hahahaha. Han är nämligen fortfarande tänd på mig men jag inte på honom längre..
Senaste gången vi hade sex var nog 6v sedan. Det råkade hända för jag kom hem aspackad..och dum som jag är liksom... Men då visste jag att nej detta är inte bra.. för jag kunde liksom inte kyssa människan det kändes konstigt.... det kändes konstigt att titta på honom , kunde inte kolla i ögonen, var tvungen att blunda.. hela rida-ställningen funkade liksom inte längre... så det fick bli bakifrån.. så slapp man titta eller tänka...men nej ångest nästa dag.. och sedan dess aldrig mer nu. Kände mig också taskig mot honom då han fortfarande känner något liksom..

Så nej ska inte vara taskig,,, måste försöka göra allt här så bra som möjligt medans vi bor ihop..då går livet lättare.

Iallfall så har känslen inte direkt förbättrats... så det gäller att börja gå på gym..

Ska försöka sätta igång nästa vecka. DECEMBER det är månaden helt enkelt...

Nej dags att ta sig ett glas vin istället för ipren denna gång. Denna lördagkväll blir lugn. Har sådan satans värk.. annars hade jag egentligen planer på att gå ut.. dock blir det alltid NEJ en gång i månaden om det råkar vara i starten av MENS - så jävla B. Har barn varannan vecka nämligen så detta är lediga helgen! Exet ska också sitta hemma tydligen.... ajdå.. men vi har 2 tv-apparater så brukar ta varsin..

Ha en bra kväll du som läser detta!
Imorgon kanske jag kan börja med onanin igen. Mitt mål är att klara att göra det när jag har mens också.. EN OM DAGEN, det ska det bli...jojo..

Aborten i början av året gick bra men var deprimerad ett tag, nu separation igen, tänk om man hade haft ett barn nu liksom!

Hej!
Jag orkade aldrig skriva mer om hur det gick med aborten tidigare i år.. mitt liv har varit en berg och dalbana... men på senaste tiden tror jag att banan börjar plana ut sig... det kan nog bli ganska bra nästa år. 2018 är året som jag kanske äntligen förblir rätt stabil..

Efter aborten hade jag ångest ett tag. Kändes som jag var en mördare..kände mig hemsk..

Sen gick det långsamt över när tiden gick. Med tiden glömmer man känslor också faktiskt..de tynar långsamt bort men minnen finns kvar.

Men just minnet av känslan tynar bort. Den blir inte lika stark.

Jag hade iallfall enorma blödningar i en vecka efter aborten. Sen avtog det men för att komma tillbaka vecka 3. Tror inte allt kom ut men då vecka 3 hade jag rikliga blödningar igen och tror allt kom ut.

Var likblek minns jag första veckan. Smärtorna var inte så farliga. Jag har ju i vanliga fall sjuka smärtor vid mens.

Som just nu när jag skriver detta har jag mens och har knaprat ipren för att stå ut. Låg i sängen till kl 15 idag.. sen låg jag lite i soffan och gjorde inget alls.
Funderade på varför just jag har detta..så börjar man söka på nätet, som inte alltid är speciellt bra.

Funderar på om jag har endometrios igen, har tänkte på det förut. Men då är det ju svårt att bli gravid och jag har ju fått 2 barn. Så nej det kanske inte är det.

Hormonrubbningar kanske..

Kanske ska kolla upp det snart. Speciellt efter senaste tiden när jag haft mellanblödningar hela tiden. Kan nästan inte gå utan trosskydd alls på hela månaden. Kanske kan ske 5 dagar på en hel månad.

Då kanske ni undrar hur det är att ha sex? Jag har inte det längre typ...Jag och sambon ska separera nu...så det beror väl på det också... Det var ett gemensamt beslut..

Då kan man verkligen vara glad att jag gjorde den där aborten..shit jag hade suttit i skiten rejält nu annars... fy fan vilket liv det hade vart..

Nää får återkomma och skriva om hur det är att bo ihop fast man gjort slut....

Min tid efter separationen med engångsligg knull hit och dit och kk förhållanden är över

Japp, den tog slut i somras. Ett ljus gick upp för mig i somras när jag slappade av från all stress, från allt jobb och bara var mig själv och va liksom.
Då lugnade jag ner mig och insåg att det var skönt det här. Att bara vara själv och va och göra det jag själv känner för och må bra.
Sen var den utlösande faktorn nog också att jag såg att det fanns hopp om äkta kärlek. Romantik och kärlek finns. Det gäller att hitta den rätta bara. Att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Att ha tur.
Det kan var ödet. Det kan var slumpen. Det kan vara att man just vågar göra det som man inte gjort förut. Att man bryter ett mönster å då dyker den upp.

Ja det är mkt som kan leda en till kärleken. Men ett är säkert. Man ska inte leta aktivt och vara desperat. Man måste trivas i sig själv. Må bra i sig själv och känna att man älskar sig själv för då kan andra älska en. Då kan man göra andra glada. Man kan få andra att må bra om man själv mår bra ju.
Den goda cirkeln va!
Bra leder till bättre!

Ja, jag är helt förändrad nu.
Hela min separation var som en vändpunkt i hela mitt liv. En brytpunkt. Ett uppvaknande. Och det var så mkt annat som spelade in också. Nytt jobb, nya vänner, nya mål, psykiska välmåendet var bättre. För en gångs skull kunde jag börja tänka på mig också. På bara mig och mina behov. Vad vill jag? Vad mår jag bra av? Jag ska göra det! OCh det ska jag göra nu!

Jag är bra, jag är glad, jag är rolig, jag är fin...Säg positiva saker till dig själv varje dag! Du är vad du tror!

Iallafall så i somras hade jag en romans men en kille som jag aldrig hade trott mig vara med. Fanns inte i min värld innan att jag föll för sådana killar. Men så av en slump blev det en kyss. Det var mer ett vad typ att jag skulle kyssa han. Å så upptäckte jag hur bra kyssen var. Hur intensiv, hur naggande, hur spännande...ja det var massor..och grejen var att killen hade spanat in mig hur länge som helst. Han vart kär i mig vid första ögonskastet tydligen.. Jag var tvungen att fortsätta träffa honom och känna det igen. Det var så speciellt..som en aura runt honom, som påverkade mig...Jag blev liksom berusad av hans närhet..skumt var det.
Och med han var det kärlek och inga ord. Inga visor och inga ord. Bara känslor.Känslorna kändes i luften. I ögonen. Vi kunde bara titta på varandra utan att säga nåt och det fanns där. Vi kunde bara kramas utan att göra nåt mer och det var där..allt runtomkring försvann. Det var  nuet och känslan...
Det var underbart..härligt..frihet..fritt..det var livet..livet var så grym härligt just då..
Fanns ingen tid och inget rum. Allt försvann en dag när vi åkte på en utflykt...det var han och jag och inget annat..
Jaja, iallafall så är det över nu..det var för långa avstånd mellan oss. Hade aldrig gått. Sen har jag barn och han var 8 år yngre än mig och pluggade och allt. Det gick bara inte.
Men visst vart jag ledsen när jag åkte ifrån honom. Låg å grät i sängen när han hade åkt och sen åkte jag å allt var borta..andra sidan jorden tyvärr....

Efter den tiden och den resan så ändrades hela mitt liv. Jag kände inte för att knulla runt alls mer. Inte med någon. Fick massa erbjudanden hit och dit men sa bara NEJ NEJ NEJ tack.
Hade till och med 2 killar med mig en kväll när jag var apfull men sa NEJ NEJ NEJ här blir inget sex. Ni får sova över men mer blir det inte..Ok, sa dom. Dom sov på varsin sida i sängen och sen åt vi frukost och mer vart det inte. Jag är bestämd när det väl gäller.
Tänk jag kunde vart med 2 killar samtidigt. Dom var kompisar och drömde säkert om det. Men jag var inte sugen...jag var i en annan fas i livet..
Sex är inte allt.

Jag vill ha känslor, jag vill ha ömhet, jag vill ha mys, kärleksfulla blickar, kramar och ord. Omtänksamhet och känslan av värmen i bröstet när man är kär..upprymdheten..lustfylld..pirrig..
Det är så mkt bättre..då spelar inte sexet lika stor roll..
Sexet blir bättre ändå om man är kär..för man vill ju ha personen man är med...har märkt det, att det är så..
jag har alltid tänk att jag ska fanemej ha STOORA kukar så det smäller..men nej det behövs inte..normala är bra..det går att komma då med..har man känslor så går det för mig iaf.... även om jag har sjukt svårt att komma överhuvudtaget och speciellt på fyllan...
Kommer aldrig på fyllan.. då är det sjukt bra isf...känner inget liksom...det somnar där nere...
blev lite värre sen jag blev gravid. inte kul alls..

Men tyvärr så funkar det inte med minikukar..ledsen..men det känns inte..sorry killar..jag tycker synd om er..jag är ledsen för er skull..vad ska man göra..men det kanske finns någon som är ok med det...får man hoppas..

Nä dags å ta sig ett glas vin och softa lite..barnen sover och jag sätter på lite musik här...

Nu måste jag säga nej till killar! Inte utnyttja dom!

Ja alltså nu börjar det kännas som att jag utnyttjar vissa killar jag träffat.

Det är alltså 2 killar som gillar mig, som jag har legat med. Dom är ju allvarligt talat intresserad av mig. Den ena har sagt att han vill träffa mig mer och mer och han är inte ute efter one-night stands. Han letar efter en tjej som han kan antingen ha ett förhållande med eller börja att ha ett kk-förhållande med. Just den här killen känner jag inte alls så för. För mig är han mer som en vän, som jag kan snacka med allt om. Konstigt! Jag vill inte ha ett sexförhållande med honom. Jag känner inte så för honom. Är nog inte så attraherad tyvärr. Det är vissa grejer som stör mig där. Han var jäkligt bra på att kyssas dock men sen var sexet inte så bra, kanske för att vi inte var helt nyktra heller. Men sen har jag inte velat ha sex igen. Det var nåt med hans sätt, hans kropp attraherade mig inte, det var nåt liksom. Han gömde sig lite också. Jag vill ha någon som tar initiativ och tar för sig mer. Storleken kan jag inte säga så mycket om för jag var inte helt nykter och inte han heller så det gör ju sitt. Kan ju säga att jag kom inte med den här killen.

Den andra killen vill också hitta på saker hela tiden. Ses ofta, göra saker. Han verkar gilla mig som person och i sängen eftersom han tyckte sexet var så bra. Men det tyckte inte jag. Jag kom inte med den här killen heller. Jag kunde gjort det om han hade försökt lite mer. Kände att det kunde faktiskt gå eftersom vi inte var fulla då andra gången vi hade sex. Nää han var inte så bra. Det var väldigt dött i sängen men ok det var lite hett ändå. Långsamt och hett men kyssarna var dåliga. Gillade inte alls kyssarna. De var konstigta faktiskt. Stämde inte.
Men nu efter det har jag träffat en annan som jag gillar mer så nu vill jag inte gå tillbaka till denna och ha sex. Han vill. Han drömmer om mig varje kväll typ. Jo det kan jag tänka mig. Han fick ju det som han ville.
Dock känns det som att jag utnyttjat killen nu. Känns inte bra. För han verkar ju ha blivit helt tänd och het på mig. Hör av sig varje dag. Ringer och skickar massor av sms. Har bjudit mig på olika saker. Jag måste snart säga som det är. Att jag nog inte vill fortsätta träffas för det kommer bara såra honom.
Måste avboka nästa träff. Och försöka fasa ut det hela på något sätt.
Jag vill faktiskt inte träffa några andra än min första och sista kille som jag haft sex med som läget är nu.
Måste tänka efter hur många det är jo det är 6 st. Har faktiskt haft chans till ännu fler men har sagt nej. Kunde ha varit snarare 12 vid det här laget. Men ibland känner jag inte för det bara. Jag har ju letat efter någon som kan tillfredställa mig, som jag vill fortsätta med. Och faktiskt kan 6:an det. Han är bra och inte själviskt. Vi hade connection direkt. Kan prata om allt tex.

1:an och 6:an är bäst. Jag är lite småkär i 1:an men han inte i mig tyvärr. Men 6:an börjar jag starkt gilla nu. Vi har mycket gemensamt och snackar en hel del.
Ska träffa 6:an nu i veckan igen. Han kommer över. Hoppas jag är tip top bara. Jag får lätt obalans i slidan efter sex. Speciellt nu när jag äter anti-depp. Blivit skörare på något sätt.
Kände att en liten obalans smög sig på igår...

Idag har jag chans till sex med 5:an men jag vill inte. Måste säga nej till att ses. That's it!. Har nu bestämt mig för att bara fortsätta med 6:an ett tag. Det räcker för mig.

Om 1:an hör av sig så säger jag inte nej till han heller. Skulle kunna dejta han och hålla mig bara till honom om han så ville. Han är så fin och bra och mysig.Men han hör inte alltid av sig när jag har gjort det. Åh nu har jag ställt väldigt personliga frågor till honom som han inte svarat på. Undra om han någonsin kommer att höra av sig igen. Ingen aning. Jag har iaf låtit honom veta vad att jag tycker om honom på flera plan och vill även träffas och umgås lite. Men vi får se om han är intresserad. Om han inte är det är det inte mycket jag kan göra. Jag är iaf ärlig innan det går så långt att jag blir kär på riktigt.

Nää nu får jag sluta tänka på killar & 6. Det är inte mycket annat i mitt huvud nuförtiden. Jo jobb förstås och barnen förstås.

Från deprimerad innesluten småbarnsmamma till frigjord, säker sextokig tvåbarnsmamma

Jo men det stämmer ju. Jag var helt deprimerad, innesluten, ensam, osäker, tråkigt, gjorde aldrig nåt. Satt bara inne. Tänkte mycket negativt. Såg inte svar. Såg inte mycket. Inte mycket mådde jag bra av. Jag var arg på mycket. Missnöjd på omgivningen. Missnöjd med mycket. Irriterad på de mesta. Det finns massor att ta upp.

Men nu är det annat!
Nu är jag glad, jag är mer säker på mig själv. Jag tänker positivt. Tror på mig själv. Jag har kul, jag trivs med det jag gör, jag har roligt där jag jobbar. Skitkul! På morgonen är det aldrig längre sådana känslor att usch nu måste jag masa mig iväg till jobbet utan yes, nu ska jag till jobbet så ska vi se hur jag lyckas idag. Jag har som mål att lyckas bra och vara glad och positiv.
Det är en sjuk förändring som skett mig. Vet inte hur det gick till. Men allt triggades av att jag kom ur mitt dåligt samboförhållanden tror jag. Det tryckte ner mig total. Jag blev inte sedd av min ex sambo. Jag blev aldrig uppskattad, jag fick aldrig några positiva ord, någon tacksamhet för att jag gjorde något. Nää det var mycket jag inte fick. Jag var instängd, jag var kontrollerad, han gav mis skuldkänslor om jag gjorde något jag var intresserad av. Jag var som en fånge i mitt eget hem alltså. Fångad av han, skulle sköta allt här utan uppskattning. Nä det finns massor att säga här med.

Iallafall så är ett säkert. Man ser inte hur dåligt det är förrän man tagit sig ur. Nu ser jag allt från ett annat perspektiv. Jag kan titta tillbaka på mig själv och se hur dåligt allt var, hur dåligt jag mådde, hur jobbigt det var för mig pga av omgivningen jag levde i, pga förhållandet. Jag kämpade varje dag för att orka med utan att ha något direkt mål. Trodde att livet var så svårt som det var då.
Men nej.
Det är som att jag vaknat upp ur en lång seg dröm, som aldrig hade något egentligt slut.

Jag är levande nu. Jag är mer framåt, jag strålar nästan varje dag nu, jag är gladare,  jag är säker i mig själv, mer självsäker. Jag har aldrig varit som jag är idag i hela mitt liv. Det här är absolut mitt bästa jag. Det är sjukt att det kunde bli så här. Men alla borde hitta sitt uppvaknande och inse att livet är till för att levas och må bra. Varje dag ska man må bra och leva för det. Göra det man mår bra av och vara positiv och glad för då får man likadana känslor och beteenden tillbaka. Andra trivs i ens sällskap och allt blir bara mycket bättre. Gör man det man mår bra av så blir man ju också positiv och glad av sig självt.
Man ska hitta saker som man mår bra av och det kan man göra tillsammans med sina barn. Och grejen är att mår man själv bra så mår barnen bra av det. Det är en positiv spiral.

Att jag är så skrivsugen och positiv just nu kan ju också bero på en sak, hehe.
Jag hade just sex! Kroppskontakt mår man bra av. Fysisk kontakt behöver alla männsikor. Det ger välmående. Det är konstaterat ur forskningssyn.
Smeka och kela..det är bra det.

Iallafall så mår jag toppen just nu. Jag jobbar hemifrån och över lunchen kom min lunchdejt hit (haha) och tog sig ett skrovmål. Nää skämt och sido. Han ringde innan och frågade om han kunde komma över för han var i krokarna. Ja, absolut, jag är själv sa jag. Så då ringde han på dörren helt plötsligt. 10 sekunder senare var vi i sovrummet. Han tog tag i mig, kysste mig, slängde av sig sina skor och vi backade in mot sovrummet. Ni kan gissa resten själva.

Det är bara andra gången vi ses nu. Vi sågs för 2 dagar sedan också. För då jobbade jag också hemma. Är lite flexibel i mitt jobb. Det är sjukt bra. Det funkar ju så bra med att koppla upp sig mot allt via internet nuförtiden så det är inga problem att göra saker hemifrån datorn.Saken är den att jag jobbar inte heltid eftersom jag läser en kurs samtigt.

Iallfall så känns det jäkligt bra.Jag tänker fortsätta träffa den här killen. Minst en gång i veckan blir det. Jag mår bra av det! Det är bästa sexet jag haft sen evigheter. Sen andra barnet kom har jag inte haft bra sex alls. Men nu är det bra igen. Jag kände knappt nåt efter andra barnet. Sen beror det på mina anti-deppresiva medel också. Dom gör att man blir avtrubbad där. Jag bara längtar tills jag kan sluta med dom. Jag har iaf trappat ner. Men jag tänkte inte sluta förrän tidigast i höst när allt har lagt sig. Vi är ju äntligen separerade efter sommarn. Då kommer vi bo i varsina lägenheter.

Tänker ordna mitt boende och få till allt så jag trivs. Så jag å barnen trivs. Sen kanske jag kan avsluta det hela. Om alla mår bra här.

Längtar tills jag är jag igen. Men träning ger också ökad känsel. Det märks. Det vet jag sedan tidigare i livet också. En period jag var väldigt vältränad hade jag också jäkligt bra sex. Men det var evigheter sedan.

Ja du shit vad mkt sexsnack det blev. Men jag är helt fokuserad på sex nu. Jag har blivit lite sextokig nästan.
Jag har nu varit med 6 st olika på 3 månader. Och det är inte likt mig. Men hallå jag har ju haft samma partner innan dess i nästan 8 år. Var aldrig otrogen med att knulla någon annan. Jag är stolt över mig själv att jag har sån karaktär. Jaja, dags att jobba. Nästa kille som jag blir tillsammans med om jag nu hittar någon kan vara glad. Jag kommer hålla mig till honom om han så önskar. Men jag kan tänka mig annat om det är tillåtet. Just nu är jag ju lite öppen för det mesta.
Kanske borde prova 2 killar... medans jag kan..

Jag onanerade med exet bredvid mig, har ju behov

Jo det blev så att jag var tvungen. Om man sover i samma säng även om det slut sedan ett halvår snart så har man ju ändå behov va. När ska man få göra dom behoven om han alltid lägger sig och sover i sängen före mig.
Nu har jag blivit sån att jag helt enkelt får strunta i hans närvaro och låtsas om som inget. Måste tänka på mig nu och mina behov. Har ju inte gjort det förut.
Jag börjar bli fri nu. Komma loss från en instängd, inbunden, kontrollerande tillvaro.
Känns så skönt att jag är jag nu. Börjar må bättre.
Har länge varit deprimerad, låg, dålig självkänsla kommer med det. Aldrig känt mig nöjd.

Men nu känner jag att jag är på G. Jag gillar mig själv. Jag är säker på nästan allt jag gör nu. Ja allt för fasen. Jag har utstrålning nu. Jag vet vad jag vill. Det är som att gå från natt till dag på 1 månad eller nåt.
I am on my way up. Up to the sky!
Alltså jag svävar nästan uppåt...jag går uppåt. Har börjat klättra på trappan och snart är jag på toppen. Då stannar jag där och är där...går inte ner igen..
Det kommer bli så bra allt, bara jag kommer härifrån, ifrån detta destruktiva hem, negativa stämning, sura arga människan (exet). Han som kontrollerat mig, inte låtit mig göra det jag vill, inte låtit mig ha mina intressen utan att få mig att känna ångest för att jag utövar mina intressen.
Varit instängd, aldrig stöttat mig har han. Han har hjälp mig att må sämre istället. Han har puttat ner mig från trappan.

Iallafall så vart jag då sugen så jag tog fram min massagstav och satte igång. Låtsades som att han inte var där. Och ni kan ju gissa vad som hände sen..Jo han blev kåt och ville hoppa på mig.
Men NEJ NEJ NEJ sa jag va fan håller du på med här. Jag är inte intresserad. Förresten går det mkt fortare med en massagestav. Kände för att få lite oxytocin, man mår jäkligt bra efter det.
Usch men jag blev nästa störd och äcklad på nåt sätt att han försökte. Var nästan så att jag fick sluta.
Fy fasen när ska man få ha ett privatliv här.
Jag blir också utfrågad i minsta detalj vad jag håller på med när jag inte är hemma. Han kan tjata i timmar tills han får svar på något. Det är grymt jobbigt.

Längtar nu till min egen lägenhet. Tills friheten infinner sig.

Exet har träffat en ny redan medans vi fortfarande bor ihop med barnen

Ja tydligen har han träffat en ny. Han är helskum. Han berättade förstås att han skulle ut med den nya. Men jag tror att det har pågått ett tag ändå. Känns så på nåt sätt. Och nu är han helskum. Han springer ut titt som tätt utan att ens säga vart han ska. Han ska ut lite bara.
Tror han håller på och ringer och sms:as och har sig. Han kanske till och med tar en snabbis i närheten. Vad vet jag.
Hon kanske bor här i närheten. Jag har ingen aning.
Skumt känns det iallafall. Men så är det.Vad ska man göra. Inte mycket. Jag är låst här ett tag till, tills jag får tag på en lägenhet. Inte lätt situation.
En annan sak också är att han går in och duschar 3 ggr per dag ungefär nu. Förut var det högst 1 gång per dag. Han verkar helskum. Flinar hela tiden också åt nästan allt.
Det är rent ut sagt lite jobbigt att ha homom runt omkring.

Nä nu dyker han väl snart upp här i dörren. Man vet aldrig. Han har vart ute en sväng. Vet inte vart och inte hur länge och när han kommer.

Blir så trött på att bo med exet

En tråkig jobbig lördagskväll igen då där man blir tvingad och ta massa skit från exet om hur dålig jag är på allt, hur egoistisk jag är, hur jag skiter i andra, aldrig tänker på andra, tar för mig allt, bla bla bla..
Blir så jäkla trött på denna människa. Inget av det där stämmer på mig om man inte tittar på mitt förhållande till honom just nu. Och vad jämför han med liksom? Jo sig själv. Han har inget annat att jämföra med. Och han måste jämföra, för så är hans liv. Han kan inte bara tro på något om han inte sett det, vart med om det eller gjort det själv. Det går inte in i hans dumma huvud. Visst han är förmodligen inte dum för några grejer kan han ju men det känns som han är dum ändå ibland. Vad går in i hans huvud egentligen. Han själv bara?? Det är snarare han som tänker på sig själv. Jag har inte sett några bra egenskaper om jag tänker efter sen vi fick barn nästan och det var över 4 år sen nu.
Jag har vart blind alla år.
Jag har fokuserat allt på barnen ju. Jag har dedikerat mig själv åt dom och hemmet. Visst försummade jag honom då. Men det går inte ha ett likadant förhållande som innan man får barn. Man har ju nytt ansvar. Ansvar för barnen liksom.
Men jag har vart blind. Det har inte vart bra... Varför skaffade vi ens barn kan jag fråga mig. Fy sjutton vad dumt. Men det är inte dumt nu för jag ångrar inte alls mina fina barn. Det skulle jag aldrig göra. Små fina ögonstenar.
Men jag ångrar alla dessa onödiga extra år tillsammans med exet där jag har vart instängd, ofri,kontrollerad,ensam, ledsen, besviken, missnöjd. Och det kan jag förstå att det bli sämre för han om jag känner så. Sämre och sämre men han triggar det ju också.. han har gjort det sämre och sämre hela tiden. Han har inte kunna göra något bra..inte kunna säga något bra..utan bara sagt saker som fått mig att må sämre och bli ledsen inombords.

Jag har just vaknat upp ur blindo kan man säga.. Jag känner en livsglädje som jag aldrig känt. Längtar bort härifrån. Jag kommer vara fri, kommer vara jag. Göra vad jag vill. Göra saker själv och göra saker med barnen själv. Må bra, trivas, vad glad. Inspireras. Träffa nytt folk, vara nöjd, ja allt som jag inte känt på länge. Jag kommer få ägna mig åt mina intressen utan att känna ångest och må dåligt för att exet inte gillar mina intressen och inte gillade att jag ägnade mig åt dom.
Han ville att jag skulle ägna mig mer åt familjen och honom. Vem får lust att ägna sig åt honom så som han har betett sig de senaste åren. Snacka om dålig sexlust också. Så negativ, dömande, klagande och allt som han vart, tjafsig och bråkig och ja det finns mkt mer..iallafall så är det så jäkla avtändande så jag blev ju aldrig ens sugen nästan.. han var jämt arg, sur,grinig, tråkig, klagade...
Negativ energi jämt när han var omkring...Den spred sig och den sprider säg än här..
Jag kan inte flytta som sagt pga min dåliga ekonomi. Jag kan inte klara mig själv och barnen då.. måste hitta något sätt snart..hitta ett vettigt helttidsjobb men det är inte lätt. Jag försöker och försöker.
Har vart på intervju efter intervju men jag har vart för deppig, det vet jag. Sen jag började med anti-depp medel har det iaf blivit bättre och bättre.
Nu har jag iaf störts chans hittills att verka normal på en intervju och jag tror mer på mig själv nu också..
Nää jag måste sova känner jag..var bara tvungen att skriv av mig lite..
Skriver nog mer imorn..för det finns en hel del att säga...

Livet totalt på botten - tänkt hemska tankar - mått skit!

Senaste tiden har jag helt enkelt mått skit. Har inte orkat skriva. Det är så när man mår så jäkla kasst.
Julen blev jobbig... jag bor med mitt ex och barnen liksom..hur lätt är det tror ni?
Han hotar med att slänga ut mig om jag inte sköter mig. Sen säger han att nej jag menade inte det jag sa.. men hur ska jag veta vad han menar och inte menar. Jag mår skitdåligt när han säger så..jag är en slav..känner mig som en slav..jag är beroende av honom. Jag är liksom beroende av någon.

Känns så jäkla jobbigt..jag har ännu inte fått någon fast tjänst så jag måste bo här tills dess...har vart på intervjuer men jag har inte haft något go..något driv enligt dom sedan när jag frågat varför det inte blev något...
Nää jag måste väl ärligt säga att det beror väl på min depression..den lyser väl igenom..jag försöker mitt bästa verkligen..så gott jag kan..vad mer kan jag göra..jag har gett allt på min sista intervju nu..
försökt vara glad och framåt...
Men hur vet jag hur dom tolkar mig..
Jag var tvungen att dubbla min anti-depressiva dos i början av decemer. Den här separationsgrejen slog så hårt på mig att jag kände för att försvinna..jag visste inte vad jag skulle ta vägen..han ville ju kasta ut mig..och då skulle jag hamna på gatan och inte få se mina barn mer liksom..

Då kändes liksom att jag kan ju lika gärna dö om han kastar ut mig...frysa ihjäl i snön eller nåt..
men så blev det såklart inte för han sa att han ville ju ha en mamma till barnen..så han ångrade sig och lät mig bo här tills jag skaffar ett jobb. men det är prio ett nu..

Jag bara försöker och försöker...Jag hoppas nu hoppas hoppas att jag får detta senaste..det är min chansmot ett bra liv.

Jag måste komma ifrån den här människan..den här negativa miljön som sänker mig...allt här är dåligt..negativ...jobbigt..
Man kan inte må bra i denna lägenhet...detgår inte...
Otroligt jobbigt liv just nu,..
Om bara något kunde lösa sig snart..
Snälla någon be för mig..hjälp mig! Jag behöver ett jobb så jag kommer härifrång och kan börja om på nytt...jag kommer vara en bra mamma...
jag är så glad att jag har 2 fina barn..detär dom jag lever för ju..om dom inte funnits hade det inte funnits nåt att leva för ju..sååå fina små barn...jag kommer göra allt för att dom ska få det bättre än vad jag har haft det...
Min uppväxt var så jäkla kass. Jag är så jävla förbannad å arg på mina föräldrar..fy fan...
Jag behövde för helvete kärlek och omtänksamhet...behöde stöd,någon som lyssnade och brydde sig.. sa att jag dög, sa att jag var bra på något...hallå? Varför sa ingen det?

Jag blev istället någon som söp mig dyngrak och betedde mig som ett psyko för då fick jag uppmärksamhet...hallå jag behövde ju något annat!!!
Jag snattade och höll på..  hela min garderob var snodd.. var annars skulle jag få kläder ifrån.. fick inget hemifrån...och ingen fattade något heller..vet inte vad dom tänkte med....
Men det var ju en styvmamma så vad fan brydde hon sig..hon hatade mig..hon sket totalt i mig. och pappa var aldrig hemma.. Min riktiga mamma var psykiskt sjuk och söp hej vilt så henne kunde jag inte heller bo hos, jag trodde hon var alkoholist men neej hon sa att hon inte var det även om hon drack jämt...tyvärr..livet var skit.

Jaja nog om det... 
Jag måste nog lägga mig snart...mitt hemska ex ligger och snarkar.. det är så satans jobbigt att behöva sova i samma säng...är så trött på det..han bryr sig inte..han skiter totalt i det..han kan gärna utnyttja mig för sex också..det har han sagt..men fy fan heller....
Han sa kom igen ju vi kan ju ha sex, det betyder inget..det blir inget för det...sex och inga känslor liksom..NEJ tack fan heller...han är ju helt dum i huvudet...

Nej som sagt jag orkar inte skriva mer...
Jag hoppas bara att detta år 2013 ska vara mitt turår..min väg tillbaka...
Kom igen nu! Det är min tur att må bra och få ha det bra!

Kroppen mår skit, jag mår illa, kan inte sova, ont i magen...hur länge till orkar jag

Funderade igår på om jag bryter ihop snart för jag orkade liksom ingenting...Jag satt i bilen och bara grinade och grinade och undrade varför just jag ska drabbas av allt. Det går ju aldrig bra i mitt liv...när ska jag få vara lycklig och frisk.
När ska detta dåliga upphöra? Och så funderade jag på om det fanns någon i mitt liv som egentligen bryr sig och det gör det ju inte. Ingen levande människa jag kan komma på... Den enda jag kan tänka på som genuint brydde sig om hur jag egentligen mådde det var farmor. INGEN ANNAN VERKLIGEN! Farmor är tyvärr död.
Sen finns det inga mer... varken mamma eller pappa bryr sig riktigt..mamma har sig själv att bry sig om så hon orkar inte så mkt mer än det tyvärr och pappa han har aldrig riktigt brytt sig om mitt välmående..han är mer den materiella typen. Så något stöd, tröst eller hjälp, eller liksom bara en kram och en känsla av att någon bryr sig det har jag liksom inte fått.
Jag behöver det! Om jag nu inte hade haft mina barn så hade det ju egentligen inte funnits några själ till att kämpa vidare liksom. För en människa mer eller mindre om ingen ändå bryr sig spelar ju ingen roll. Men nu har jag ju barn så det enda som håller ihop mig just nu är dom...
För övrigt mår jag så otroligt dåligt..så ibland fattar jag inte hur jag ska stå ut.

Inatt kändes det som att jag inte sov något på hela natten..jag låg och vred och vände mig och hade ont i magen konstant hela natten.. det gick liksom inte slappna av. Oro antar jag, jag vet inte. Ont i ryggen också..ingen ställning var skön..ont i huvet också...
Har ont i huvut nu av tröttheten...mår illa också och det har jag gjort sen i helgen och idag är det fredag. Så det har pågått i nästan en vecka. Detta äckliga konstanta illamående.
Trött och ont i huvet och känner mig handlingsförlamad.
Ont i bröstet, liksom ett tryck över hjärtat har jag av och till..ont i hjärtat liksom..
Ont i magen
Ont i ryggen
Mår ännu mera illa av alla äckliga lukter här hemma. Känner lukter extremt starkt...det luktar så förfärligt illa..och just i och med dessa konstiga tecken som uppstått börjar jag fundera på vad som egentligen är på G. En tanke slog mig, är jag gravid igen eller?
Jag är mer törstig än vanligt, kissar oftare än vanlig, gick upp inatt och kissade.
Isåfall är det bara att göra abort. Vi är ju mitt i en separation liksom.
Jag ska iallafall köpa graviditetstest för att utesluta det. Men det kan ju knappast vara så för jag fick ju mensen ändå..men mensen var faktiskt inte som den brukar vara. Den kom efter 31 dagar och inte efter 28 som alltid. Sen varade den inte 8 dagar som alltid utan snarare 5 dagar och var mindre än vanligt.
Men vem vet, det kan ju bero på hur jag mår just nu också... Den 12:e kom mensen så nu har det gått ett tag sen sista gången vi hade sex...och mer sex blir det never ever. Det är ju slut mellan oss nu liksom..jag tar avstånd nu..det har blivit så...han är ju inte snäll...respektlös och så mår han bättre nu när jag mår sämre...hånfullt känns det...Han tycker det har blivit bättre nu när jag är så slö och inte aktiv och hektiskt längre. Jag är så loj ju så jag orkar knappt bry mig om nåt...låter allt ligga å skräpa överallt nu..orkar inte längre plocka på allt och städa iordning som jag alltid gör..orkar inte ens klaga..
Musten har gått ur mig liksom..
Orkar inte städa efter barnen jämt..det får ligga i alla rum nu..jag är så trött hela tiden, känns som kroppen ska dö snart eller nåt.
Så om jag då tänker på när sista sexet ever var så har jag för mig att det var 5 v sedan men det kan ha varit  helgen v 43, dvs den 27 Oktober har jag för mig.Antingen den helgen eller helgen innan, minns inte helt.. Sen dess har det inte var nåt och inget mer blir det.. och det var en gång att inte glömma för sambon var stel och känslokall och konstigt...han hade bestämt sig redan då men inte sagt nåt..att han ville separera alltså, det var jag ju nu....han kollade inte ens på mig..han var helt stel och konstig..det sämsta jag vart med om ever känns det nästan som...med han alltså..tråkigt..sånt man inte glömmer.

Igår kändes det som att jag nästan går sönder, så jag var tvungen att gå och lägga mig i sängen kl 18 så fick sambon ta hand om resten... så konstiga känslor...som att kroppen lägger av snart liksom..läskigt nästan.. Då somnade jag åtminstone utan att ha ätit sen lunch..kände mig liksom inte hungrig, bara trött och konstig och ja ledsen och orolig. Går knappt sätta ord på alla känslor inom mig..
Vaknade dock vid 10 av alarmet att jag ska ta min anti-depressiva medicin. Har satt klockan för annars kan jag glömma det en dag sådär.. Så då tog jag mig upp, tog en medicin, kolla mail och sånt åt lite och sen lade jag mig i sängen efter en stund igen.

Nu sitter jag här och skriver efter att ha lämnat barnen på förskolan och har fortfarande ont i magen, är illamående och känner mig svag, orolig och stressad över allt. Över framtiden...
Jag behöver studera nu och jobba men jag kan liksom inte ta mig för något..Känner mig helt likgiltig till allt.....ont i huvet också, det känns rätt jobbigt...
Känns så jobbigt att lägga på en fasad när man går ut jämt..låtsas att allt är bra, försöka se pigg och glad ut...så otroligt jobbigt..fy f-n säger jag bara... men det är så det måste vara...en fasad så länge barnen är omkring än även om jag verkar väldigt trött...

Nää jag orkar inte ens skriva mer nu...

Stämningen är dålig, konstig, så jäkla trött på allt! Vi ska försöka vara normala inför barnen!

Hur lätt är det att verka normal när det inte är normalt mellan mig och sambon.
Han respekterar ju inte mig och mina behov riktigt.
Han gör ju lite som han vill. 30 minuter innan han drog ut på krogen igår sa han nu drar jag ut. Så tog han en dusch och drog. Visst barnen hade just lagt sig. Men lite framförhållning kan man väl ha. Jag ska minsann fråga honom om jag ska göra någon om det går bra helst några dagar i förväg och sen påminna honom varje dag tills dess så att han inte glömmer. Bäst att påminna flera gånger samma dag också. Han lyssnar nämligen med skithålet. Han lyssnar nästan aldrig på vad jag säger.
Han lyssnar med dövörat. Skiter i det, är inte intresserad. Det åker ut i andra örat. Han är helt enkelt inte intresserad av mig det minsta, vill inte veta av mig, vill inte respektera mig som en människa med behov, inget stöd i något får man, ingen medkänsla, ingenting alltså.
Idag började han bråka om mig också för att jag tyckte vi kunde köpa några grejer till våran äldsta dotter som ska ha uppvisning på en aktivitet hon går på. Hon ska göras lite fin inför fotografering och så. Så jag tyckte vi kunde köpa ett par grejer som totalpriset kommer hamna på 150 kr. Då brusar han upp och säger att det är för fan onödigt skit. Sånt skit ska vi inte köpa när vi inte har råd. Grejen är att det har vi råd med. Men inte enligt honom. Jag fattar inte vad problemet är? Han är ju knäpp. Det är själva grejen att han vill inte ge mig pengar till något och inget till barnen. Han vill bara köpa mat, det nödvändiga och spara undan det som går.
Jag har som sagt ingen inkomst mer än studiemedel så det är lite knapert för mig men vi har ju haft gemensam ekonomi i hur många år som helst. Men tydligen är han trött på det nu verkar det som. Just nu när jag har det dåligt ställt för att jag äntligen får göra det jag vill i mitt liv.
Jag har hängt efter honom som en svans i flera år så jag tycker han är skyldig mig att stötta mig nu i mina beslut. Istället vill han göra slut???
Alltså jag blir så jäkla trött på människan. Han är elak tycker jag. Jag blir ledsen inombords.
Jag känner mig som en fånge i fängelse just nu. Men jag får ta dagen som den kommer nu och hoppas att jag kan komma på någon lösning snart. För så här kan man inte ha det. Jag inser det själv att så länge han beter sig så här är det ju faktiskt inte hållbart. Får mig jämt att bli arg och ledsen, trycker jämt ner mig. Nu har vi slutat prata så mkt för jag tänker inte ta massa skit. För alltid om jag sagt något så står han emot det eller försöker få mig att verka dum eller säger något som ska göra saken värre eller göra mig ledsen. Så jag har tröttnat nu. Jag orkar inte bli ledsen och arg hela tiden.
Och han säger ju själv att han beter sig så för att det ska bli så dåligt som möjligt så att det skulle bli så lätt som möjligt att gå ifrån mig. Vilket jäkla sätt! Omoget! Han är omogen helt enkelt. 

Nu går jag mest och ser hängig och deprimerad ut hela dagarna. Hela mitt ansikte ser tråkigt och dött ut när jag tittar på mig själv i spegeln. Som att gnistan har försvunnit. Som att något dött liksom. Mår dåligt på mig själv. Jag ser hemsk ut. Sover så dåligt nu också så jag verkar ha gått upp i vikt. Känner mig plufsig och fet och äcklig. Mår inte alls bra just nu. Allt känns skit! Helvete vilket skit!

Separation med 2 små barn! Känslan när jag fick beskedet.

Helt plötsligt en kväll när barnen somnat i vardagsrummet kläcker han ur sig det. Att han vill separera. Han trivs inte i förhållandet, han är inte lycklig och har inte vart det sen första barnet föddes eller sen jag vart gravid med det barnet. För jag vart ju så konstig då. Ursäkta mig vad säger han?
Konstig? Tror fan det när man blir gravid för första gången. Det är mkt som händer i kroppen.
Jag som är känd sen innan för att ha svårt för hormonstörningar. Inget p-piller har någonsin funkat för mig, inget med hormoner, inget mini-piller. Inte ens kopparspiral. Då hade jag mens i 4 v i streck.
Med p-piller blev jag kanske lite av en bitch ibland. Mitt humör svängde så. Jag blev konstig liksom, kände mig konstig. Var inte mig själv. Kände mig arg arg arg. Lättretlig, arg och sen vissa stunder kunde jag va skitglad och må hur bra som helst. Samma sak hände liksom när jag blev gravid. Hormonbalanserna ändrades. Sen mådde man ju illa hela tiden och var trött trött trött.
Men så var det någon grej som sambon gjorde fel eller sa fel saker som triggade mig och jag blev irriterad. Han fattade ju inte att jag ville ha stöd. Han kunde inte bara vara där utan måste alltid säga något konstigt. Något som jag blev arg eller ledsen över. Han klarade inte svängningarna.
Vad ska jag göra åt det? Inte mycket jag kunde göra. Jag bar hans och mitt barn ju. Var inte det bra nog. Ett normalt fint barn.
Efter födseln blev jag sjuk också. Jag fick reumatism. Märktes efter 8 v eftersom jag hade så satans ont i lederna i fötter, händer och nacke axlar. Jag kunde inte gå utan mjuka inneskor för det gjorde för ont i fötterna. Helst gympaskor. Och utomhus var det gymadojor eller något mjukt som gällde. Handarbete var svårt. Det var helt nytt för mig allt det där. Smärtan liksom var svår för mig att acceptera. Jag blev arg och trött trött trött. Och som inte det var nog ammade jag ju varannan timma minst, ibland oftare. Och på nätterna också. Så trött som in i helvete var jag. Livet var som en dimma. Jag var som ett spöke. Sambon gick och jobbade och jag gick hemma med bebisen som i en zombie-dröm. Orkade inte ta mig utanför dörren. Det gick åt så mkt energi till det, det gjorde så ont överallt. Det kalla och blåsiga vädret bara försämrade allt.
Var jämt inne, försökte så gott jag kunde göra det bästa för min dotter. Le och vad glad och leka med henne. Jag var ju glad över henne förstås. Underbara lilla bebisen. Men inombords var jag trött som en åldring. Kändes som att jag hade blivit 20 år äldre helt plötsligt på ett par månader.
Sen hade jag tydligen amningspsykos och blev deprimerad också utan att få någon medicin. Vi kom på det i efterhand när samma sak hände då jag födde andra barnet. Men nu får jag iaf medicinering.

Så de senaste 4,5 åren ungefär har inte vart bra för sambon. De 4 åren innan dess var någorlunda. Jaha? Men något han alltid stört sig på är mitt hetsiga sätt, för så mkt ljud av mig när jag gör saker och blir lättskrämd och hoppar till och råkar skrika till ibland. Jag vet inte varför jag är så men jag kan liksom inte bara ändra på det. Jag är också eller var också innan barnen kom väldigt aktiv och gjorde allt väldigt snabbt och effektivt. Allt skulle gå snabbt liksom tyckte jag. För då hade man tid till annat. För honom är det tvärtom. Det måste gå långsamt, det ska va lugn och ro runt omkring. En lugn tillvaro vill han ha. Men just då innan barnen kom var det ändå ok. Men hallå sen orkade jag inte vara så aktiv och hetsig som jag brukade vara innan barnen kom, när barnen sen kom. Då blev jag ju så trött och orkade ingenting istället. Jag bad honom sköta det mesta, städning, tvättning, plockning när jag var höggravid och där ett tag när bebisen var nyfödd. Och speciellt då när jag tampades med min nya smärta och mina nya problem och amningen och allt. Det var mkt nytt och jobbigt för mig. För han skedde ju ingen större kroppslig förändring. OCh han tyckte allt skulle gå på som innan. Hade ingen jätteförståelse hur jag kunde klaga så mycket på att han inte städade, plockade och fixade.
Det är sånt som tillhör ett hem. Men inte i hans värld tydligen. I hans hem får det se ut som tajkon. Smuts och skit rensar magen tycker han.

Iallafall när han då sa att han ville separera. Vi får flytta isär helt enkelt då fick jag en väldigt hemskt känsla i magen, i bröstet liksom. En tyngd och en slags värme som la sig där. Jätteskumt. Kändes inte alls bra. Blev både ledsen och nervös och ja jag vet inte. Sen blev jag ledsen när jag insåg en hel del saker som att mitt liv skulle ju bli förstört. Inte på grund av han utan pga att jag skulle bli tvungen att aveckla firman som jag slitit och kämpat med och då gå back 100000kr, förlora dom liksom.. plus att jag skulle bli tvungen att hoppa av mina studier för andra gången i mitt liv på grund av honom. Första gången berodde på att jag flyttade med honom till dit han fick jobb. Då hade ja läst 1 kurs på min utbildning och fick hoppa av och ta ett jobb istället dit vi flyttade.
Så denna gång skulle bli samma grej liksom. Får hoppa av igen och inte få göra det man vill själv som vanligt. Tredje grejen BARNEN, stackars barn, hur ska dom ta det, hur ska dom må. Ska dom få en lika brokig och flängande uppväxt som jag. NEJ, jag ville ju inte det. Flänga hit och dit växelvis. Undra varför? Dom är ju så små. Förskolebarn! Stackars små fina barn. Jag ville bättre för dom. Jag ville att dom skulle få såå mkt bättre än mig. Fast som sagt tidigare i förra inlägget så kommer dom ju iaf ha sin pappa närvarande lika mkt förmodligen. Vi får väl försöka ta 50/50 även om jag inte föredrar det. Jag vet ärligt inte hur man ska göra. För så små barn ska ju inte behöva bo på 2 ställen. Fara och flänga. Har 2 rum var hos olika föräldrar liksom. Låter hemskt jobbigt. Dom kommer bli splittrade, osäkra känns det som. Jaa, jag vet inte mkt nu.
Jag kanske inte ens vill bo kvar i denna stad. Vad gör man då. Om jag och pappan bor i olika städer liksom? Han vill ha dom lika mkt som jag.

Vilket fall som helst så började jag grina och sa, du förstör ju mitt liv!" Du förstör ju mitt liv" Det här går inte. Grejen är nämligen den att jag har ingen inkomst förutom studiebidraget. Min firma är inte vinstdrivande än för att jag hela tiden måste köpa in mer och mer för att öka på mitt lager. Den blir det nästa år. Så min tanke var ju att han slänger ju ut mig på gatan. Jag har inte råd att bo någonstans, och jag kan inte ens få chans till ett boende eftersom man måste ha en inkomst på pappret för att ens få ett erbjudande. Socialbidrag kan jag inte få så länge jag har en firma, då får jag avveckla den och då är vi dilemmat att jag förlorar 100 000 kr och det VILL JAG INTE. Jag vill inte kast bort allt jag slitit för. Han förstör helt enkelt mitt liv om han gör så.
Slänger ut mig på gatan, låter mig hoppa av mina studier, låter mig avveckla firman och där sitter jag totaldeprimerad och kan inte ens ta hand om barnen, för jag har ju inte råd. Så då tar han väl dom också. Så kändes det. Visst då får jag söka jobb och ta första bästa. Kanske får socialbidrag då men vad hände med mina 100 000 kr. Dom bara försvann. Och min lycka? Den gick i graven. Inte kommer jag vara lycklig av att inte få göra det jag vill, det jag brinner för. Ta ett jobb som jag kommer vantrivas på och må dåligt som skit. Bli ännu mera deprimerad. När jag kan studera 2 år till och få ett jobb som gör mig och barnen lyckliga. För är jag olycklig och deprimerad kommer ju barnen att märka det. Det går bara inte. Jag kan inte bara kasta bort min framtid, mitt liv. Jag har ju till och med en utbildning. Jag kan ju få ett jobb inom det området om jag flyttar till vilken stad som helst. Det är ju bara att söka allt så får jag säkert ett jobb som jag kan trivas med åtsminstone även om det inte är den vägen jag ville gå. Men då får jag ju flytta själv antagligen. Vad händer med barnen? Jag vill ju ha dom med. Jag kommer må så dåligt utan dom. Usch!
Det är ett jobbigt dilemma just nu. Jag känner mig helt snurrig och nere.
Har gått som en zombi, deppig för det mesta sedan han släppte bomben. Kan inte känna lycka alls just nu. Kan inte känna glädje. Bara nedstämdhet, sorgsenhet, ilska, men ändå kämparanda. Känner en kraft inom mig. Jag tänker inte ge upp. Så är det. JAG SKA FINNA MIN LYCKA och barnens så gott det går. Jag ska komma dit jag vill. Jag tänker ta mig dit jag vill. Så är det bara.
Just nu tar jag en dag i sänder...så får vi se hur all går...jag måste ju liksom fortsätta jobba med min firma och plugga och allt som hör vardagen till.
Dags att plugga nu..

SEPARATION! Tung sten i bröstet, ledsen men ändå ok, inte respekterad, aldrig stöttad, nedtryckt av sambon!

Så otroligt mycket som hänt den senaste tiden att det går bara inte skriva ner allt. Det känns som ett virrvarr av grejer. Jag blir helt snurrig. Livet är verkligen som en berg-och-dalbana. Jag var ju på väg upp för backen och trodde jag skulle nå toppen så småningom men den kom aldrig, jag missade den och nu går det utför igen, nedför.
Sambon vill separera. Han är inte lycklig. Och tro fan det. Så som han beter sig. Han sa en gång när vi bråkade om något att han gör som han gör för att relationen ska bli så dålig som möjligt så att det inte ska vara så svårt att göra slut på den. Då tog jag väl det inte riktigt på allvar.
Men nu har vi kommit dit. Han har dragit ner allt i botten med sitt sura och arga och respektlösa sätt.
Han respekterar inte mig som människa. Jag känner mig som en slav ibland i hans närhet. Han ska bestämma och domdera bara för att jag just nu inte har någon inkomst. För att jag just nu studerar halvtid och jobbar med min nätbutik. Nätbutiken är ännu inte vinstdrivande men det kommer nästa år. Det är en lång process när man startar från så lite medel som jag har haft.
Jag tar mig uppåt iallafall.
Han ser inte vad jag gör, han ser inte hur jag slitet, jag sliter med barnen, med hemmet, med mig själv, mitt psyke, mina studier, min firma. Jag gör så mycket och han tycker inte jag gör något alla vettigt. Inget jag gör betyder mycket för honom. Det han vill att jag ska göra är att laga middagar, det är det viktigaste för honom och det är just den biten jag har lämnat till honom eftersom han inte nöjer sig med enkla saker som korv och makaroner, pannkaka, blodpudding, fiskbullar, kyckling och ris. Han vill ha annat och jag har inte tid och stå 1 h, och inte ork. Jag har ingen energi kvar efter en hel dag av slit. Jag pluggar varje kväll 2 h och jobbar samtidigt dvs skriver kvitton, svarar på mail, packar ordrar. Han gör inget åt mig i min firma. Han kan inte erbjuda att hjälpa till ens. Jag får fråga honom flera gånger, snällt om han kan göra en liten sak.
Han sitter och surfar eller kollar tv i soffan. Det är vad han ägnar sig åt på kvällarna.
Han kan inte städa på något, plocka upp leksaker, papper, gammal post som ligger lite här och var, gamla kläder som han slänger vid sängen, barnens kläder, leksaker i alla rum, damm på golven, matrester på golven, matrester på bord och diskbänk, disk på bänkar, kastruller stående, post som dräller. Det finns massor man kan göra, som jag mår dåligt av att se, som jag själv måste göra något åt för att inte han ser det, inte gör något åt det.
Jag jobbar i hemmet och kan inte ha hemmet som en svinstia då jag tillbringar all tid här.
Jobbar alltså hemifrån i min firma.
Jag får plocka och torka i köket jämt. Han kan aldrig göra det rent nog för att jag ska tycka det ser fräscht ut. Jag har sagt det så många gånger. Det ska inte stå kvar disk, grejer eller liga matsmulor kvar någonstans, då är det inte rent. Det ska inte ligga mat i slasken, den tar man upp direkt och slänger i soporna. Det ska inte lukta sopor.
Man ska inte behöva gå i skor inne för att det knastrar av smulor och skräp och för att man fastnar i skräp och damm.
Toaletten ser ut sämre ut en allmän äcklig toalett en. Kissig och dammig och lite skräpig. Äckliga väggar, äckliga golv, dammig och bajsig.
Usch jag mår dåligt på allt här. Och jag hinner fasiken inte gör allt. Jag har annat och sköta också liksom. Förut hade jag inte ens någon energi. Nu när energin kommit tillbaka gör jag så gott jag kan. Ständig värk efter reumatism sätter sina spår också.
Jag är ofta trött. Men det har blivit bättre. Jag har lätt reumatism bara. Går jämt med innenskor och kan knappt gå med högklackat, det för gör för ont.
Men det är något jag lärt mig leva med nu efter 4 år. Och amningspsykoser har jag haft 2 ggr. Nu fick jag ju äntligen något gjort 1,5 år efter andra dottern föddes. Började knapra anti-depressiva och visst kändes det bättre efter ett par månader. Energin kom liksom tillbaka, lusten att göra saker, orken. Jag är aktiv igen, som jag var en gång i tiden.OCh det känns bra och härligt ändå i all misär.

Jag hade just börjat känna att livet var ganska bra ändå, bättre än på 4 år när allt bröt ut. Jag födde fösta dottern, fick reumatism, amningspsykos, depression och allt därtill. Total nedgång och ingen förståelse eller stöd i form av att bara vara där för mig, bara hålla om mig och vara, från sambon. Det var det jag ville ha. Inte massa klagomål på vad jag inte längre orkar göra, och vad jag inte gör.
Det blev ju såklart klagomål från min sida då eftersom jag hade den ork jag behövde.
Sambon behövde ta större ansvar för allt. Jag fick klaga på honom jämn för att han aldrig städade, plockade, diskade, tvättade. Det blev liksom inte gjort. Det blev väl en omställning för han. Han märkte ju knappt att jag gjorde det förut, för då gjorde jag det bara ju utan klagomål, utan snack.

Just nu känner jag mig iallafall låg. Som något tung i bröstet ändå. Så trist att han skulle släppa en bomb just nu när jag var på väg upp.
Orkar inte gå in på allt som har hänt just nu men det kommer verkligen mera... måste skriva av mig..

Iallafall när han sa det kändes det som att mitt liv skulle förstöras. Jag skulle bli tvungen att sluta studierna, lägga ner firman och gå back 100 000 kr eller nåt sånt och börja ta socialbidrag om jag inte fick ett jobb på Ica eller nåt. Och skulle jag ta ett jobb där skulle det vara misär resten av livet. Jag trivs inte så. Jag har en 4,5 årig utbildning från högskola alltså och ett lång på närmare 250 000 kr därifrån. Jag vill aktivera mig, göra avancerade saker, inte rutinmässiga saker. Inte så att jag ser ner på folk där, det är bara inte min grej, jag trivs inte, jag vill inte, jag vill mer och jag är på en annan bana i livet.
Jag har bara inte fått något jobb inom min bransch, inom mitt utbildningsområde och det skulle ju nästan inte gå när jag har så mkt annat för mig just nu. Kan inte jag för en gång skull få göra det jag vill. Den utbildningen som jag gick var ju från början inte ens min idé. Det var pappas idé, jag måste utbilda mig, jag måste blir något bra så att jag klarade mig själv sen. Så var hand filosofi. Eftersom jag haft en så brokig och jobbig uppväxt behövde jag det tyckte han.
Skilda föräldrar sen 2 års ålder, nya män på mamma sida hela tiden. Nya syskon på mammas sida med olika män, som misshandlade henne, var alkolister, knäppa, anorektiker. Hon drogs bara till de dålig männen kanske pga att hon själv hade problem. Psykiska problem. Hon hamnade på psyket till slut. Psykhem. Då fick jag flytta till min pappa, där jag var helt ovälkommen av hans familj. Jag fick såklart skiljas från mina syskon jag växt upp med, dom fick bo hos sina knäppa pappor. Min pappa var iallafall normal så sätt, felet var att han var aldrig hemma, var aldrig där för mig, fick ingen kärlek från han, omtänksamhet, tröst, ingenting. Jag fick klara mig själv. Fick inte ens pengar till kläder eller prylar knappt så det slutade med att jag blev snattare och snodde kläder, smink och prylar.
Ingen märkte nåt under flera år tills jag åkte fast..
Pappas fru och övriga barn levde ett eget liv. Jag var själv och dom var ett. Hon trodde att pappa gav mig allt som hon tvättade och pappa visste ingenting, han såg inget. Ja jag vet inte vad som försigick, vad dom pratade om och inte pratade om. Med mig pratade ingen iaf. Jag låg och grinade i min ensamhet i min säng nästan varje dag. Mådde dåligt, kände mig värdelös, ej omtyckt, ful och ja vem vet allt jag kände. Kände flera gånger för att bara försvinna och dö men skred såklart inte till verket.

Mamma var på psykhem länge länge, hon har ju haft såna problem in sin uppväxt själv. Blivit våldtagen, antastad, litar såklart inte på män efter det och dras till fel män. Inte fått den kärlek hon behövde själv, hennes mamma dog när hon var liten och pappa alkoholist, hon hamnade på barnhem och sen fosterfamilj. Ja och mer därtill som jag inte orkar gå in på.

Iallafall så är livet inte lätt säger jag bara.
Livet är hårt och svårt. Men eftersom jag har två jättefina barn ska jag kämpa för dom. Finns inte min värld att försvinna ur deras liv förrän jag blir så gammal att jag dör. Jag ska finnas där för dom, jag ska ge dom den kärlek jag själv ville ha och ännu idag vill ha. Jag ska göra mitt bästa för dom. Jag kämpar för dom. Men jag blir så ledsen när jag vet att dom inte kommer få ha en kärnfamilj, en mamma och en pappa tillsammans. Blir så ledsen för deras skull då jag själv vet hur det känns att växa upp med bara en mamma till exempel. Pappa träffade jag bara på lov som sommar och vinter.
Alldeles för lite i min mening. Felet är mammas säger pappa och mamma säger tvärtom. Vem ska man tro på?
Så blir det iaf inte för våra barn. Han vill ju vara där för dom också sån tur är. Pappan och min sambo alltså, som inte kommer vara min sambo så småningom :(
Men det kanske är så det måste bli. Han förstår ju inte mig, vill inte förstå, vill inte stötta, stöttar mig inte, är inte bara där för mig när jag behöver det, respekterar inte mina känslor, mina tankar. Ska alltid vända allt till det negativa, trycka ner mig, få mig att må ännu sämre, klaga på mig, jag är egoistisk, jag bara tar och tar, latar mig, gör inget vettigt, klagar och klagar, bestämmer och bestämmer. Det är hans ord. Tyvärr är allt han säger inte sant.
Jag bestämmer inte. Han bestämmer ju, jag har följt honom 2 ggr i livet sen vi träffades. Första gången flyttade jag med honom pga att han fick jobb, jag fick leta jobb och visst då fick jag ett. Andra gången samma sak, han fick sitt drömjobb tydligen och då måste vi bara dra upp allt och flytta, jag höggravid, 1,5 mån kvar till födseln, fick säga upp mitt jobb. Har sen dess inte fått något nytt jobb förstås, men startade då min firma under föräldraledigheten. Men jag ville aldrig flytta då, ville föda där vi var och ha mitt jobb kvar att kunna gå tillbaks till och sen söka nytt jobb och när jag fått det kunder vi väl flytta. För var det inte min tid att bestämma då. Jag hade ju följt honom förut. Kunde inte han följa mig. Båda hade ju jobb där vi var men ingen ville ju bo kvar där. Ville komma närmare släkt och gamla vänner. Men man kunde väl vänta ut det. Vänta på min tur den gången. Nej då! Jag får dras med och inte var det lätt. Höggravid och konstant ont i ryggen och kroppen. Sov så otroligt dåligt att det inte finns ord för det. Den enorma trötthet efter dålig sömn i flera månader kan göra så otroligt mkt fel. Ingen anar hur ont jag  hade jämt. jag kunde inte sitta i en bil mer än 30 min förrän det var olidligt. Kändes som min kropp skulle braka samman. Reumatismen dock kändes som borta under graviditeten. Men värken i ryggen och fogar och därmed sömnlösheten tog kål på mig. Och så hade vi ju ett barn till som var nästan 2 år.

Nej nu får jag sluta skriva för idag..måste jobba lite nu. skriva 3 kvitton och packa dess ordrar. Plugga 1h också. Jag tänker inte ge upp nåt...fortsätter...