Livet går utför... går mot botten. sjuk och sjuk

Måste börjar notera mina problem nu kom jag på. I över ett halvår har jag mått dåligt nu. Olika åkommor, smärtor, problem..
Det tar aldrig slut..

Var på toa nyss och det kom ljusrött blod från analen. Hade gjort nummer två.. Lite oroväckande.

Var nyss på vårdcentralen nämligen och då frågade dom om jag hade konstig avföring och då sa jag ju nej på det. Typiskt.

Var där för mina ryggsmärtor som är konstanta vid det här laget. Mer eller mindre. Mindre när jag tar värktabletter men de försvinner inte helt..
Vart sen i söndags konstant nu... innan dess fanns det iaf perioder då det var ok.. då gick det iaf sova lite..
Nu senaste två nätterna har jag inte kommit till djupsömn.. smärtorna väcker mig hela tiden.. ingen ställning är bra längre.. är van att ligga på sidan.. det är illa. gör mer ont än att ligga på rygg.. men rygg kan jag knappt sova på.. det gör iof ont det med men inte lika mycket...

Molande värk hela tiden är det.. det har gått över till magen också.. jag har ont i magen.. funderar på magsår... men då ska ju avföringen snarare vara svart... iof får jag svart avföring , men då  har jag oftast tagit minst 1 glas rödvin...

Känner mig lite svullen över magen också.. den är uppsvälld.. det är som att något i ryggen trycker på magen.. men jag vet inte... smärtorna strålar dit.. men det verkar långsökt..

Något är åtminstone fel.. vad är det ingen som vet ännu...
Fick remiss till magnetröntgen idag.. men det kommer ta en månad innan jag får komma dit.. så måste gå med dessa smärtor till dess och äta smärtstillande.... Känns mycket jobbigt..

Kommer inte jobba mer denna vecka.. orkar inte.. tröttheten av att ha smärtor hela tiden och av att inte kunna sova normalt gör mig till en vandrande zombie som inte kan tänka klart. Huvudet är inte ok. Jag tänker inte klart alltid... helt yr känner jag mig ibland..

Jag funderar på om stress förvärrar allt.. det kan vara så... därför behöver jag lugn och ro.. så eventuellt blir jag sjukskriven nästa vecka när jag vart hemma 1v. Vi får se.

Ev får jag åka in till akuten om det blir olidligt.. hatar att åka till akuten och till vårdcentralen överhuvudtaget.. gillar det inte alls. Får känslan av att jag är misslyckad och ingen kommer kunna hjälpa mig.. vet ej varför..

Min ekonomiska situation kommer bli krisartad nu också och det gör att jag nästan får panik.. det förvärrar nog allt ännu mer tyvärr.. jag har det redan svårt som det är nu.. ska man få 80% av lönen blir det extremt jobbigt.. mår dåligt bara jag tänker på det... har letat billigare lägenheter i snart 1 år.. ingen vill byta.. det är för dyrt här...usch... hur ska det gå det här.. 2 barn ska få plats också.. de kommer behöva dela rum och då kommer det bli bråk varje dag... de kommer säkert inte ens vilja bo hos mig mer sedan.. hellre hemma hos sin pappa....

Allt känns mycket tungt nu...
En svidande brännande känsla i magen, molande värk i hela ländryggen, stela hårda muskler i hela ryggen ända upp till nacken, huvudvärk, trötthet, oro....

Får ta en dag i taget här då...vad mer kan man göra...

Tröttheten består ! Sjuk trötthet utmattning

Spelar ingen roll hur mkt jag försöker sova eller inte sova. Jag är extremt trött och utmattad varje dag.   Sover dåligt iof men jag har testat och sova olika antal timmar allt från 8,9,10,11,12 och inget gör skillnad.
Behöver sova nästan hela tiden känns det som eller vila åtminstone . Min kropp orkat inget.

Gynekologen jag var hos var inge vidare. Inte via vårdcentralen så kanske inte var det bästa. Tog inte ens blodprov utan kollade bara med ultraljud efter något som kanske skulle se onormalt ut samt tog cellprov. Tyckte sedan att jag skulle börja med hormonspiral för då minskar smärtor och blödningar.
Spelade ingen roll att jag sa att jag har svårt för hormoner och har provat både p-piller, minipiller och kopparspiral. Fick problem varje gång. Blödningar konstant i nästan 2 mån , oregelbundna blödningar och aggressivt humör och allmänt konstig i humöret mot andra, blod i floder och konstant en månad så småningom med kopparspiralen, tog ut den snabbt. Fick systor med minipiller. Vattensystem dom sprack med olidliga smärtor. Var arg och ledsen för det mesta. Mitt humör var ut balans.

Funkar ju inte liksom!

Jag kommer inte hämta ut mitt recept på hormonspiral kan jag säga.

Beställde istället tid hos vårdcentralen.
Var där igår nu och tog tester. Hade relativt lågt Hb-värde , blodvärde alltså. 120. Kan orsaka en del av tröttheten. Och snacks om lågt blodtryck och låg puls, som att jag är sjukt vältränat vilket jag inte är. 111-53 i blodtryck och 59 i puls mitt på eftermiddagen efter att ha stressat till vårdcentralen för att komma i tid. För min del är det lågt!

Men jag insisterade att vi skulle ta blodprov och kolla sköldkörtelhormon. Vilket gjordes. Jag funderar på hypotyreos. Låg ämnesomsättning , viktuppgång , frusenenhet, trötthet , huvudvärk, extremt torr hud, stripigt dött hår etc etc . Alla dessa symtom har jag.

Funderade också på utmattningssyndrom men då ska man ju ha högt blodtryck bl.a så det kan inte va det.
Har ju mål och visioner för framtiden också! Vill saker men orkar inte. Så jag är inte deprimerad igen!

Kan det verkligen fortfarande bero på utsättningen av Sertralin. Har svårt att tro det!

Har inatt sovit 11h men vaknar förstår minst 10 ggr under denna period. Ont i magen har jag konstant. Glömde förstås skriva det symptomet. Ständigt ont i magen. Som kram lite! Ibland mensvärkaktigt också. Tror det är fler saker ibland. Men krampsmärtan består.

En solig dag som denna är jag trött å trött och ligger å vilar mig mest. Måste försöka samla energi tills ikväll då jag å sambon tänkte göra någon aktivitet . Puh!

Botten nåddes 2015, tog medicin och nu på väg uppåt igen

Alltså, jag har funderat ett tag nu och det kan nog vara så att jag är bipolär.

Det är tredje gången jag käkar antidepressiva men jag vet egentligen inte om det är rätt medicin för mig eftersom jag hela tiden faller tillbaka i botten.

Alltså jag var nog i botten sommaren 2015...vilket sammanbrott jag fick..
Jag fick utbrott och var som helt galen, besatt av något...
mådde så jäkla dåligt  och ingen förstod mig,


Det går inte heller förklara vad det är liksom. Det bara känns, KÄNNS i kroppen liksom, konstigt...man blir konstig.
Jag vet att det är hormonbalansen som inte stämmer, som påverkar min hjärna....

Jag var i alla fall inte mig själv...jag var låg och funderade på hur man på bästa sätt kunde dö utan smärta...
Men det gick liksom inte....jag var i skedet där jag inte kunde överge mina barn, inte göra så som mamma försökte göra när hon försökte ta livet av mig och jag hittade henne på golvet halvdöd...

Känslan man får då och går i 6:an liksom.... mamma vill dö ifrån en...

Nää så får inte mina barn känna...så jag tog mig ändå samman av och till..men funderade ändå på det då och då,,

Det gick så jäkla upp å ner som i vågor...ena stunden ville jag dö och andra stunden kunde jag inte göra det för mina barn skull.
Jag kan bara inte ge upp för dom...mina fina... Dom kommer jag ju ha resten av livet liksom..
Jag kommer aldrig mer vara ensam faktiskt för jag har ju min älskade barn.

De kommer ju alltid finnas där om jag finns för dom...Jag ska finnas för dom och krama och trösta dom när dom behöver det..bara finnas där....

Iallfall så såg mina barn ett hemskt hemskt utbrott en dag..jag var inte mig själv..jag kastade saker och skrek som besatt..Har ångest för det...så himla hemskt...
Det var för att inte sambon förstod mig och hur dåligt jag mådde utan klagade på något...och övergav mig...jag ville bara allt av mest i hela världen ha tröst och närhet...att någon fanns där i min mörka stund..
vill inte ha ord, inget prat...någon som försöker sätta emot, säga emot att NÄÄ så är det inte och du är bara negativ etc etc... Bara tystnad och närhet...
Hur svårt är det att förstå..jag har sagt det så många gånger...

I alla fall gick det inte så jag kastade tilslut en stor grej mot min sambo som träffade honom några mm från ögat....om inte änglarna hade varit där och överakat det hela hade han väl varit blind idag...

Gissa om jag har ångest och HADE ångest. Stort blåmärke hade han...och ONT.
Alltså vad är det som händer med mig ibland liksom..

Vad är fel på mig?

Från den dagen skulle vi GÖRA SLUT. det funkade inte längre..allt var kaos..jag ville bara dÖ DÖ DÖ..
Åh så jag ville dö och försvinna från allt...

Nää vill inte prata om det mer..vi redde ut allt tillslut..jag tog kontakt med vården...fick prata med någon tillslut och började ta medicin igen...antidepressiva....

Och det äter jag nu med förstås, ett halvår senare...
Dock har det ändå gått lite upp å ner..

Men måste säga att det känns ändå bättre än för 6 mån sedan så det går nog åt rätt håll..
Ska nu börja prata med en psykolog. Ska dit nu i veckan så får vi se vad som händer härnäst...

Kroppen mår skit, jag mår illa, kan inte sova, ont i magen...hur länge till orkar jag

Funderade igår på om jag bryter ihop snart för jag orkade liksom ingenting...Jag satt i bilen och bara grinade och grinade och undrade varför just jag ska drabbas av allt. Det går ju aldrig bra i mitt liv...när ska jag få vara lycklig och frisk.
När ska detta dåliga upphöra? Och så funderade jag på om det fanns någon i mitt liv som egentligen bryr sig och det gör det ju inte. Ingen levande människa jag kan komma på... Den enda jag kan tänka på som genuint brydde sig om hur jag egentligen mådde det var farmor. INGEN ANNAN VERKLIGEN! Farmor är tyvärr död.
Sen finns det inga mer... varken mamma eller pappa bryr sig riktigt..mamma har sig själv att bry sig om så hon orkar inte så mkt mer än det tyvärr och pappa han har aldrig riktigt brytt sig om mitt välmående..han är mer den materiella typen. Så något stöd, tröst eller hjälp, eller liksom bara en kram och en känsla av att någon bryr sig det har jag liksom inte fått.
Jag behöver det! Om jag nu inte hade haft mina barn så hade det ju egentligen inte funnits några själ till att kämpa vidare liksom. För en människa mer eller mindre om ingen ändå bryr sig spelar ju ingen roll. Men nu har jag ju barn så det enda som håller ihop mig just nu är dom...
För övrigt mår jag så otroligt dåligt..så ibland fattar jag inte hur jag ska stå ut.

Inatt kändes det som att jag inte sov något på hela natten..jag låg och vred och vände mig och hade ont i magen konstant hela natten.. det gick liksom inte slappna av. Oro antar jag, jag vet inte. Ont i ryggen också..ingen ställning var skön..ont i huvet också...
Har ont i huvut nu av tröttheten...mår illa också och det har jag gjort sen i helgen och idag är det fredag. Så det har pågått i nästan en vecka. Detta äckliga konstanta illamående.
Trött och ont i huvet och känner mig handlingsförlamad.
Ont i bröstet, liksom ett tryck över hjärtat har jag av och till..ont i hjärtat liksom..
Ont i magen
Ont i ryggen
Mår ännu mera illa av alla äckliga lukter här hemma. Känner lukter extremt starkt...det luktar så förfärligt illa..och just i och med dessa konstiga tecken som uppstått börjar jag fundera på vad som egentligen är på G. En tanke slog mig, är jag gravid igen eller?
Jag är mer törstig än vanligt, kissar oftare än vanlig, gick upp inatt och kissade.
Isåfall är det bara att göra abort. Vi är ju mitt i en separation liksom.
Jag ska iallafall köpa graviditetstest för att utesluta det. Men det kan ju knappast vara så för jag fick ju mensen ändå..men mensen var faktiskt inte som den brukar vara. Den kom efter 31 dagar och inte efter 28 som alltid. Sen varade den inte 8 dagar som alltid utan snarare 5 dagar och var mindre än vanligt.
Men vem vet, det kan ju bero på hur jag mår just nu också... Den 12:e kom mensen så nu har det gått ett tag sen sista gången vi hade sex...och mer sex blir det never ever. Det är ju slut mellan oss nu liksom..jag tar avstånd nu..det har blivit så...han är ju inte snäll...respektlös och så mår han bättre nu när jag mår sämre...hånfullt känns det...Han tycker det har blivit bättre nu när jag är så slö och inte aktiv och hektiskt längre. Jag är så loj ju så jag orkar knappt bry mig om nåt...låter allt ligga å skräpa överallt nu..orkar inte längre plocka på allt och städa iordning som jag alltid gör..orkar inte ens klaga..
Musten har gått ur mig liksom..
Orkar inte städa efter barnen jämt..det får ligga i alla rum nu..jag är så trött hela tiden, känns som kroppen ska dö snart eller nåt.
Så om jag då tänker på när sista sexet ever var så har jag för mig att det var 5 v sedan men det kan ha varit  helgen v 43, dvs den 27 Oktober har jag för mig.Antingen den helgen eller helgen innan, minns inte helt.. Sen dess har det inte var nåt och inget mer blir det.. och det var en gång att inte glömma för sambon var stel och känslokall och konstigt...han hade bestämt sig redan då men inte sagt nåt..att han ville separera alltså, det var jag ju nu....han kollade inte ens på mig..han var helt stel och konstig..det sämsta jag vart med om ever känns det nästan som...med han alltså..tråkigt..sånt man inte glömmer.

Igår kändes det som att jag nästan går sönder, så jag var tvungen att gå och lägga mig i sängen kl 18 så fick sambon ta hand om resten... så konstiga känslor...som att kroppen lägger av snart liksom..läskigt nästan.. Då somnade jag åtminstone utan att ha ätit sen lunch..kände mig liksom inte hungrig, bara trött och konstig och ja ledsen och orolig. Går knappt sätta ord på alla känslor inom mig..
Vaknade dock vid 10 av alarmet att jag ska ta min anti-depressiva medicin. Har satt klockan för annars kan jag glömma det en dag sådär.. Så då tog jag mig upp, tog en medicin, kolla mail och sånt åt lite och sen lade jag mig i sängen efter en stund igen.

Nu sitter jag här och skriver efter att ha lämnat barnen på förskolan och har fortfarande ont i magen, är illamående och känner mig svag, orolig och stressad över allt. Över framtiden...
Jag behöver studera nu och jobba men jag kan liksom inte ta mig för något..Känner mig helt likgiltig till allt.....ont i huvet också, det känns rätt jobbigt...
Känns så jobbigt att lägga på en fasad när man går ut jämt..låtsas att allt är bra, försöka se pigg och glad ut...så otroligt jobbigt..fy f-n säger jag bara... men det är så det måste vara...en fasad så länge barnen är omkring än även om jag verkar väldigt trött...

Nää jag orkar inte ens skriva mer nu...

SEPARATION! Tung sten i bröstet, ledsen men ändå ok, inte respekterad, aldrig stöttad, nedtryckt av sambon!

Så otroligt mycket som hänt den senaste tiden att det går bara inte skriva ner allt. Det känns som ett virrvarr av grejer. Jag blir helt snurrig. Livet är verkligen som en berg-och-dalbana. Jag var ju på väg upp för backen och trodde jag skulle nå toppen så småningom men den kom aldrig, jag missade den och nu går det utför igen, nedför.
Sambon vill separera. Han är inte lycklig. Och tro fan det. Så som han beter sig. Han sa en gång när vi bråkade om något att han gör som han gör för att relationen ska bli så dålig som möjligt så att det inte ska vara så svårt att göra slut på den. Då tog jag väl det inte riktigt på allvar.
Men nu har vi kommit dit. Han har dragit ner allt i botten med sitt sura och arga och respektlösa sätt.
Han respekterar inte mig som människa. Jag känner mig som en slav ibland i hans närhet. Han ska bestämma och domdera bara för att jag just nu inte har någon inkomst. För att jag just nu studerar halvtid och jobbar med min nätbutik. Nätbutiken är ännu inte vinstdrivande men det kommer nästa år. Det är en lång process när man startar från så lite medel som jag har haft.
Jag tar mig uppåt iallafall.
Han ser inte vad jag gör, han ser inte hur jag slitet, jag sliter med barnen, med hemmet, med mig själv, mitt psyke, mina studier, min firma. Jag gör så mycket och han tycker inte jag gör något alla vettigt. Inget jag gör betyder mycket för honom. Det han vill att jag ska göra är att laga middagar, det är det viktigaste för honom och det är just den biten jag har lämnat till honom eftersom han inte nöjer sig med enkla saker som korv och makaroner, pannkaka, blodpudding, fiskbullar, kyckling och ris. Han vill ha annat och jag har inte tid och stå 1 h, och inte ork. Jag har ingen energi kvar efter en hel dag av slit. Jag pluggar varje kväll 2 h och jobbar samtidigt dvs skriver kvitton, svarar på mail, packar ordrar. Han gör inget åt mig i min firma. Han kan inte erbjuda att hjälpa till ens. Jag får fråga honom flera gånger, snällt om han kan göra en liten sak.
Han sitter och surfar eller kollar tv i soffan. Det är vad han ägnar sig åt på kvällarna.
Han kan inte städa på något, plocka upp leksaker, papper, gammal post som ligger lite här och var, gamla kläder som han slänger vid sängen, barnens kläder, leksaker i alla rum, damm på golven, matrester på golven, matrester på bord och diskbänk, disk på bänkar, kastruller stående, post som dräller. Det finns massor man kan göra, som jag mår dåligt av att se, som jag själv måste göra något åt för att inte han ser det, inte gör något åt det.
Jag jobbar i hemmet och kan inte ha hemmet som en svinstia då jag tillbringar all tid här.
Jobbar alltså hemifrån i min firma.
Jag får plocka och torka i köket jämt. Han kan aldrig göra det rent nog för att jag ska tycka det ser fräscht ut. Jag har sagt det så många gånger. Det ska inte stå kvar disk, grejer eller liga matsmulor kvar någonstans, då är det inte rent. Det ska inte ligga mat i slasken, den tar man upp direkt och slänger i soporna. Det ska inte lukta sopor.
Man ska inte behöva gå i skor inne för att det knastrar av smulor och skräp och för att man fastnar i skräp och damm.
Toaletten ser ut sämre ut en allmän äcklig toalett en. Kissig och dammig och lite skräpig. Äckliga väggar, äckliga golv, dammig och bajsig.
Usch jag mår dåligt på allt här. Och jag hinner fasiken inte gör allt. Jag har annat och sköta också liksom. Förut hade jag inte ens någon energi. Nu när energin kommit tillbaka gör jag så gott jag kan. Ständig värk efter reumatism sätter sina spår också.
Jag är ofta trött. Men det har blivit bättre. Jag har lätt reumatism bara. Går jämt med innenskor och kan knappt gå med högklackat, det för gör för ont.
Men det är något jag lärt mig leva med nu efter 4 år. Och amningspsykoser har jag haft 2 ggr. Nu fick jag ju äntligen något gjort 1,5 år efter andra dottern föddes. Började knapra anti-depressiva och visst kändes det bättre efter ett par månader. Energin kom liksom tillbaka, lusten att göra saker, orken. Jag är aktiv igen, som jag var en gång i tiden.OCh det känns bra och härligt ändå i all misär.

Jag hade just börjat känna att livet var ganska bra ändå, bättre än på 4 år när allt bröt ut. Jag födde fösta dottern, fick reumatism, amningspsykos, depression och allt därtill. Total nedgång och ingen förståelse eller stöd i form av att bara vara där för mig, bara hålla om mig och vara, från sambon. Det var det jag ville ha. Inte massa klagomål på vad jag inte längre orkar göra, och vad jag inte gör.
Det blev ju såklart klagomål från min sida då eftersom jag hade den ork jag behövde.
Sambon behövde ta större ansvar för allt. Jag fick klaga på honom jämn för att han aldrig städade, plockade, diskade, tvättade. Det blev liksom inte gjort. Det blev väl en omställning för han. Han märkte ju knappt att jag gjorde det förut, för då gjorde jag det bara ju utan klagomål, utan snack.

Just nu känner jag mig iallafall låg. Som något tung i bröstet ändå. Så trist att han skulle släppa en bomb just nu när jag var på väg upp.
Orkar inte gå in på allt som har hänt just nu men det kommer verkligen mera... måste skriva av mig..

Iallafall när han sa det kändes det som att mitt liv skulle förstöras. Jag skulle bli tvungen att sluta studierna, lägga ner firman och gå back 100 000 kr eller nåt sånt och börja ta socialbidrag om jag inte fick ett jobb på Ica eller nåt. Och skulle jag ta ett jobb där skulle det vara misär resten av livet. Jag trivs inte så. Jag har en 4,5 årig utbildning från högskola alltså och ett lång på närmare 250 000 kr därifrån. Jag vill aktivera mig, göra avancerade saker, inte rutinmässiga saker. Inte så att jag ser ner på folk där, det är bara inte min grej, jag trivs inte, jag vill inte, jag vill mer och jag är på en annan bana i livet.
Jag har bara inte fått något jobb inom min bransch, inom mitt utbildningsområde och det skulle ju nästan inte gå när jag har så mkt annat för mig just nu. Kan inte jag för en gång skull få göra det jag vill. Den utbildningen som jag gick var ju från början inte ens min idé. Det var pappas idé, jag måste utbilda mig, jag måste blir något bra så att jag klarade mig själv sen. Så var hand filosofi. Eftersom jag haft en så brokig och jobbig uppväxt behövde jag det tyckte han.
Skilda föräldrar sen 2 års ålder, nya män på mamma sida hela tiden. Nya syskon på mammas sida med olika män, som misshandlade henne, var alkolister, knäppa, anorektiker. Hon drogs bara till de dålig männen kanske pga att hon själv hade problem. Psykiska problem. Hon hamnade på psyket till slut. Psykhem. Då fick jag flytta till min pappa, där jag var helt ovälkommen av hans familj. Jag fick såklart skiljas från mina syskon jag växt upp med, dom fick bo hos sina knäppa pappor. Min pappa var iallafall normal så sätt, felet var att han var aldrig hemma, var aldrig där för mig, fick ingen kärlek från han, omtänksamhet, tröst, ingenting. Jag fick klara mig själv. Fick inte ens pengar till kläder eller prylar knappt så det slutade med att jag blev snattare och snodde kläder, smink och prylar.
Ingen märkte nåt under flera år tills jag åkte fast..
Pappas fru och övriga barn levde ett eget liv. Jag var själv och dom var ett. Hon trodde att pappa gav mig allt som hon tvättade och pappa visste ingenting, han såg inget. Ja jag vet inte vad som försigick, vad dom pratade om och inte pratade om. Med mig pratade ingen iaf. Jag låg och grinade i min ensamhet i min säng nästan varje dag. Mådde dåligt, kände mig värdelös, ej omtyckt, ful och ja vem vet allt jag kände. Kände flera gånger för att bara försvinna och dö men skred såklart inte till verket.

Mamma var på psykhem länge länge, hon har ju haft såna problem in sin uppväxt själv. Blivit våldtagen, antastad, litar såklart inte på män efter det och dras till fel män. Inte fått den kärlek hon behövde själv, hennes mamma dog när hon var liten och pappa alkoholist, hon hamnade på barnhem och sen fosterfamilj. Ja och mer därtill som jag inte orkar gå in på.

Iallafall så är livet inte lätt säger jag bara.
Livet är hårt och svårt. Men eftersom jag har två jättefina barn ska jag kämpa för dom. Finns inte min värld att försvinna ur deras liv förrän jag blir så gammal att jag dör. Jag ska finnas där för dom, jag ska ge dom den kärlek jag själv ville ha och ännu idag vill ha. Jag ska göra mitt bästa för dom. Jag kämpar för dom. Men jag blir så ledsen när jag vet att dom inte kommer få ha en kärnfamilj, en mamma och en pappa tillsammans. Blir så ledsen för deras skull då jag själv vet hur det känns att växa upp med bara en mamma till exempel. Pappa träffade jag bara på lov som sommar och vinter.
Alldeles för lite i min mening. Felet är mammas säger pappa och mamma säger tvärtom. Vem ska man tro på?
Så blir det iaf inte för våra barn. Han vill ju vara där för dom också sån tur är. Pappan och min sambo alltså, som inte kommer vara min sambo så småningom :(
Men det kanske är så det måste bli. Han förstår ju inte mig, vill inte förstå, vill inte stötta, stöttar mig inte, är inte bara där för mig när jag behöver det, respekterar inte mina känslor, mina tankar. Ska alltid vända allt till det negativa, trycka ner mig, få mig att må ännu sämre, klaga på mig, jag är egoistisk, jag bara tar och tar, latar mig, gör inget vettigt, klagar och klagar, bestämmer och bestämmer. Det är hans ord. Tyvärr är allt han säger inte sant.
Jag bestämmer inte. Han bestämmer ju, jag har följt honom 2 ggr i livet sen vi träffades. Första gången flyttade jag med honom pga att han fick jobb, jag fick leta jobb och visst då fick jag ett. Andra gången samma sak, han fick sitt drömjobb tydligen och då måste vi bara dra upp allt och flytta, jag höggravid, 1,5 mån kvar till födseln, fick säga upp mitt jobb. Har sen dess inte fått något nytt jobb förstås, men startade då min firma under föräldraledigheten. Men jag ville aldrig flytta då, ville föda där vi var och ha mitt jobb kvar att kunna gå tillbaks till och sen söka nytt jobb och när jag fått det kunder vi väl flytta. För var det inte min tid att bestämma då. Jag hade ju följt honom förut. Kunde inte han följa mig. Båda hade ju jobb där vi var men ingen ville ju bo kvar där. Ville komma närmare släkt och gamla vänner. Men man kunde väl vänta ut det. Vänta på min tur den gången. Nej då! Jag får dras med och inte var det lätt. Höggravid och konstant ont i ryggen och kroppen. Sov så otroligt dåligt att det inte finns ord för det. Den enorma trötthet efter dålig sömn i flera månader kan göra så otroligt mkt fel. Ingen anar hur ont jag  hade jämt. jag kunde inte sitta i en bil mer än 30 min förrän det var olidligt. Kändes som min kropp skulle braka samman. Reumatismen dock kändes som borta under graviditeten. Men värken i ryggen och fogar och därmed sömnlösheten tog kål på mig. Och så hade vi ju ett barn till som var nästan 2 år.

Nej nu får jag sluta skriva för idag..måste jobba lite nu. skriva 3 kvitton och packa dess ordrar. Plugga 1h också. Jag tänker inte ge upp nåt...fortsätter...

Började med Antidepressiva och har varit off rätt länge

Jo jag började med anti-depressiva medel i somras och det tog ju sådär 2 månader innan jag mådde bra igen. Kändes stor skillnad verkligen. Jag hade energi igen och orkade göra saker hemma, som jag inte orkat förut.
Jag hade liksom lust till saker igen. Lust att göra grejer liksom. Ork, energi, lust. Inget av det fanns förut. Men nu ändå efter ett par månader önskar jag att jag hade ännu mer energi för jag är så trött jämt.
Somnar ibland dagtid när jag sitter och läser en text eller bok. Helt galet.
En biverkning jag fått är också äcklig hy, flottig fet hy med finnar. Och konstigt hår. Slitet och torrt i toppar känns det. Torr hy för övrigt och jätte torr mun. Muntorrhet, jo jo. Jag måste dricka mer. Är ständigt törstig och torr i halsen.

Nää nu orkar jag inte skriva mer. Men nu ska jag ta och bli lite mer aktiv igen på bloggen tänkte jag.

Såå otroligt trött denna vecka!

Jag vet inte vad felet är men jag känner mig enormt trött. Utmattad! Helt väck nästan! Kroppen hänger liksom inte med. Den orkar inte. Hjärnan vill men kroppen inte. Sååå trött. Och jag fattar inte varför?
Visst har tanken slagit mig att jag kan vara gravid. För då var jag ju såå här trött. Men det är rent praktiskt omöjligt. Det finns inte en chans egentligen.
Så det är inte det. Vad är det då för fel på mig?
Orkar ingenting. Ibland vill jag bara lägga mig och sova. Men det går ju inte när man har 2 barn. Att bara sitta eller ligga är ok men att hålla igång just nu går inte. Det blir en hel del tv-tittande nu. Vet verkligen inte vad felet är. Orkar inte ta mig iväg till gymmet heller. Även om jag får lite ångest så går det inte. Såå himla jobbigt. Ingen träning, ingenting gjort, inget kul. Alls känns otroligt trist och tröttsamt nu. Deprimerad kanske? Vet inte. Bra känns det inte iaf. Är i en svacka. Det kan jag lugnt säga.
Undrar när den ska ta slut. Lägger mig 10 på kvällarna men sover som en kratta ändå. Känner mig trött när jag vaknar, som om jag inte sovit mycket alls. Men visst vaknar jag som alltid minst 5 ggr per natt av störningsmoment som att att yngsta dottern vaknar och skriker efter nappen eller skriker av något annat eller av att sambon snarkar och låter som en kärnkraftverk eller bara av att jag har ont i ryggen av våran dåliga skräpsäng.
Nää usch.. nu är det mörkt hos mig!!!

Har gått ner 4 kg på 4 veckor - YES!

Japp, jag vägde mig imorse och då vägde jag 67,0 kg. YES, säger jag bara. Jag vägde 71,5 för 1 månad sen. Jag har alltså gått ner 4,5 kg. Tricket var att
1) Träna regelbundet. Jag tränar på gym ca 3 gånger i veckan (ibland blir det 4 och ibland blir det 2 ggr) och så försöker jag ta korta promenader varje dag. Ibland hoppar man över en dag och speciellt om jag blir sjuk då blir det förstås lite sämre med träningen. Men allt som allt försöker jag röra på mig mer. Tar 30 minuters promenad med barnvagenen nästan varje dag iaf.
2) Äta mindre mängder mat vid varje måltid. Jag har jämt smällt i mig mat. Nu har jag motstått det och tagit lite mindre mat på tallriken.
3) Sen tar jag förstås kosttillskott som höjer förbränningen och ska hjälpa viktminskningen. Jag är bombis på att dom har hjälpt. Tänker inte nämna vilka,men det jag kan säga är att det finns mängder av kosttillskott eller piller som kan hjälpa en. Många tror inte på dom. Men felet är att man kan inte bara ta dom och tro att nåt händer. Man måste ju träna och äta bra också.

Det tror jag på!

Jag kommer fortsätta att gå ner. Min målvikt är ju 60 kg. Så det är bara att fortsätta. Men det känns bra just nu. YES! Jag är glad helt enkelt. Om en månad hoppas jag att jag väger 63 kg. Det återstår att se! Heja, heja!

Gud vad trött jag är på att ha familj - jag vill vara själv en endaste dag tack!

Är så j-vla trött på allt nu. Känns inte som jag orkar länge till. Orkar inte ha det så här. Livet känns otroligt jobbigt just nu. Jag får aldrig vara själv mer än högst 2 h om jag åker iväg till ett gym på kvällen när sambon är hemma från jobbet eller på helgen.

Jag är så otroligt trött på att vara med barn 24 h om dagen året runt. I över ett år har jag nu gått hemma och tagit hand om barnen. Går bara här av och an och det känns som jag aldrig har någon fritid. Jag har liksom ingen tid utan barn. Var är friheten? Den försvann när barnen kom? Det enda sättet vore om jag och sambon separerade och hade delad vårdnad. Då skulle vi ha barnen varannan vecka och det skulle bara få fungera. Då hade man fått varannan vecka FRI! Men det är så jäkla sjukt att man ska behöva gå så långt. Vill inte det.
Jag behöver börja jobba igen men eftersom skolpolitiken är ÅT HELVETE här så blir det till att vänta och vänta på förskoleplats. Har väntat över 4 månader, som är gränsen men NEJ då. 6 månader snart. Inget händer.
Sen är vårdpolitiken också ÅT HELVETE. Hur fan ska detta gå? Köerna är på tok för långa och patienter blir felbedömnda och hinner inte ens få hjälp i tid alltid.
USch vad arg jag är på allt.

Och så satans trött på allt gnäll här hemma. Barnen bara gnäller och gnäller dagarna långa. Jag har huvudvärk jämt och såå trött på allt. Ingen energi. Ingen ork. Jag går på sparlågor. Helvete vad jag är trött på livet som det är. Jag är trött på familjelivet och det har knappt börjat.

Det är bara det att jag föreställde mig aldrig det här. Trodde aldrig att jag skulle känna så här. Att det skulle bli så här. Jag känner det som att jag är i ett jäkla fängelse ju. Inlåst här jämt och kan aldrig åka någonstans utan barnen. Det känns som jag får panik snart. Eller jag får det ibland. Ont i hjärtat, tungt att andas, blir ledsen och bara ligger och grinar i smyg. Mår inte riktigt bra.
Sambon gör mig också ledsen hela tiden och han skiter i det för han är istället arg på att jag är så trött och arg. Det han inte fattar , som jag även sagt så många gånger är att jag är ledsen och blir ledsen. Men han bara fortsätter trycka ner mig mot djupare depressioner. Han har ingen som helst förståelse för folk som mår dåligt eftersom han haft en sån felfri uppväxt med bara glada minnen. Inga bråk, inga sjukdomar, inga problem, inget ont, inget konstigt. Vi är tvärtemot jag och han. Och jag börjar undra om det här verkligen kan fungera i längden.

Om han aldrig kan förstå mig eller förstå att jag mår dåligt så går det ju inte framåt. Jag orkar inte med massa plågoandar runt mig. Inte bara 2 barn som gnäller och får mig att bli trött utan sen kommer en tredje hem efter jobbet och gör mig ännu tröttare, argare och ledsnare.

Just nu känns det som livet är kasst. Det här livet vill inte jag fortsätta vara i. Kan inte jag få någon annans liv. Kan inte jag få resa tillbaka till precis innan jag blev gravid med första barnet. Då var ju allt bra!
Nu kantas livet bara av negativa saker: depression, ångest, ekonomiska problem, gnäll, bråk, instängdhet, trötthet. Jag är utled. Hur ska jag ta mig vidare. Det här går ju inte.

Jag kanske borde börja med att snacka med en psykolog om att ta och börja käka antidepressiva igen. Jag åt ju det när jag var i 18-års åldern.

Jag kanske behöver lite hjälp just nu för att ta mig igenom det här. det kanske är så....? Nä nu orkar jag inte skriva mer. Skrikande barn springer runt och en sambo som säger åt mig att sluta sitta vid datorn. Man får aldrig göra något utan att få massa klagomål på sig. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAArrg jag blir.

Depessionen i en vecka - bleknade bort när B tog flaskan efter 2 månaders försök

Depressionen som slog till som en blixt på klar himmel förra torsdagen eller var det onsdagen, kommer inte ihåg, är iallafall nästan som bortblåst nu. Känns såå mkt bättre. Vet inte vad som hände.
Det var verkligen som en blixt som slog ner i mig och allt kändes tungt, jobbigt, hårt, svprt. Jag ville inte gå ut, ville inte göra nåt, ville mest ligga. Jätteskumt kändes det. Mådde riktigt uselt.
Sen kändes det så i nästan en vecka innan det lättade och försvann.
Idag känns det mycket bättre, även om jag är otroligt trött då jag senaste 2 nätterna sovit ryckigt ca 6h per natt. Jag vaknar liksom hela tiden och vände mig och har mig. Har så ont i ryggen. Fattar inte varför det inte försvinner snart. Jag har börjat träna lite styrka lite lätt såhär 5,5 månad efter förlossningen ju.
Jag har iaf ett litet program jag ska börja med idag nu. Får köra på det i 1 månad och se om det blivit någon förbättring.
Iallafall så var det som att min yngsta dotter B kände på sig att något var fel för i söndags så tog hon äntligen flaskan efter 2 månaders försök. Kändes som en tung sten ramlade av mig just då. Ååh så skönt det var. Vi hade varit på babysim, hennes sista inför sommaren. Det enda jag orkade med den dagen. Puuh! Men iaf så efter babysimmet så tog hon plötsligt flaskan. Först fick hon banan efter lektionen. Jag började ge henne lite banan veckan innan och det gick superbra så hon får det som mellanmål nu nästan varje dag.
Iallafall så gjorde sambon iodning en flaska bara för att prova men den tog hon inte då. Så vi gick ut i bilen och jag kände på mig att hon var törstig eller det verkade så. Hon var lite sådär skrikgnällig. Så medans sambo höll på med stora tjejen och kollade lite saker med bilen så provade jag att ge henne flaskan medans hon satt i babyskyddet i bilen. Och vips så tog hon den och jag bara stod där och LOG och var helt tyst för jag ville inte förstöre "the moment". Så sambon visste inget förrän hon hade druckit cirka 50 ml. Då såg han att nåt var på G och han hade undrat vaför jag stod och log så länge.
YES! Där satt den! Så då drack hon 90 ml och sen efter det har hon fortsatt ta flaskan. Känns så bra, en sån frihet. För annars har det varit amning varannan timma som gällt även fast hon var 5 månader gammal liksom. Det är så uttröttande, man får ingen frihet. Känner sig instängd. Så gjorde jag iaf. Har känt mig instängd länge nu. Inte kunnat göra något alls utan B, tagit med henne överallt jag gått. Har kunnat sträcka mig till att gå ensam till affären. Kul va!
Denna trötthet och denna instängdhet gjorde mig koko ibland. Så det känns så skönt att flaskan funkar nu. Sen är det också det här med min smärta i leder och så som göra att jag vill sluta. Jag har haft ont sen förlossningen. Ont i fingar, fötter, knän ibland. Måste ha inneskor och bra skor för att det inte ska bli för jobbigt att gå. Detta slutar när jag ammar, det vet jag.
Och nu om en vecka blir B 6 månader och det passar ju lägligt att sluta då. Det rekommenderas ju att man ammar i 6 månader. Så jag har ingen ångest. Känns så bra att B har fått den bra bröstmjölken så länge. Känns så bra att jag tog beslutet att amma även om jag visste att jag skulle få problem. Hade samma problem med äldsta dottern A, men dom försvann gradvis när jag slutat amma. Den gången var ändå mycket värre än denna gång.
Så jag är stolt över mig själv att jag tänkte på B i första hand när jag tog beslutet att amma trots min egen smärta. Stod i valet och kvalet där i slutet av graviditeten. Känns just nu i fingrarna i denna stund när jag sitter här och skriver. Stela, lite ont sådär.
Men nu har jag redan trappat ner på amningen sen B tog flaskan så det går mot ljusare tider.
Just nu ammas hon morgon, kväll och natt. Däremellan får hon gröt, puré, banan och ersättning att dricka.

När Juli månad börjar har B slutat amma helt. Det vet jag. Nu trappar jag ner lite långsamt här.

Har inte orkat skriva - är inte mig själv längre - ZOMBIE Zzz

Min hjärna känns som den är överhettad eller något för jag hänger inte med längre. Det beror nog på all trötthet. All sömnbrist. Det tar aldrig slut liksom. Nu är B snart 5 månader men vaknar ändå 2 ggr per natt och sen vid 7 på morgonen. Det tär på mig. Tär på mitt humör. Jag är jämt trött och ofta ont i huvet.
Nu har jag vart sjuk i över 1 vecka också men måste gå på högvarv ändå. Är helt slut.
Har vart hemma med B och A eftersom A inte är på förskolan mer än varannan vecka (15h i veckan regeln) så upp å hoppa kl 7 när man sovit kanske 5h osammanhängande sömn. Det har nu gått så långt att jag lägger in kylvaror inne på toaletten eller går in med dom där och undrar vad det är jag håller på med. Lägger saker fel, glömmer saker, fumlar, är lättirriterad, hängig, orklös. Orkar inte ta mig ut ofta pga detta. Nu är det speciellt för att jag vart sjuk. Vart inne med barnen hela veckan typ. Energin är otroligt låg.
B har vart snuvig och sjuk också hela veckan men A har mått bra. Hon var sjuk för 2 veckor sedan.
Mitt i allt har jag försökt öva A på att sluta med blöja. Det har gått ganska bra ändå. I onsdags orkade jag inte, det var en så otroligt tröttsam dag. Gick som i en drömvärld, zobieliknande. Tråkig mamma var jag, Lät A titta på film så jag kunde ta det lugnt. Jäkligt ont i halsen och hängig var jag. Kunde inte somna natten mot onsdag för varje gång jag var på väg att somna tappade jag andan och började hosta och var tvungen att dricka ett helt glas vatten. Så höll det på i 2,5 h tills jag satt upp och somnade. Den natten blev inte lång. Ont i huvet hela onsdagen sen. Räckte in med att dricka 3 koppar kaffe till frukost.

Har känt mig lite låg senaste veckorna och nu är det riktigt illa

Har inte orkat skriva. Har tänkt på det men det har inte blivit av. Har nu fått så ont i fingrarna också så det gör ont att skriva.
Stelheten slog in inatt. Stela fingrar som tusan, orörliga. Det blev riktigt illa. Och sen igår kände jag i fötterna hur ont det gjorde när jag hade vart ute och gått en stund. Det gjorde ont i lederna liksom. Speciellt där tårna fäst till foten. Stel som en pinne känner jag mig ibland när jag suttit stilla eller legat länge också.
Men fingrarna är inte kul. Blir svårare att skriva på tangenterna och sticka tex.
Måste nog sluta med amningen. Det blev nämligen så här sist jag ammade också. Reumatisk värk!
Såå satans jobbigt. Blev inte som en vanlig människa efter ett tag. Det var så satans jobbigt och gå med smärta och stelhet hela tiden och tröttheten. Men sen avtog det och 6 mån efter att jag slutat amma var det riktigt bra igen.
Det verkar bryta ut när jag börjar amma. Något med hormonerna måste det vara. Någon relation till hormonnivåerna och sömnbristen man har nu.
Ont i nacke och axlar har jag jämt nu också. Imorgon ska jag på en massage igen. Får se om det blir lite bättre efter det. Nu orkar jag nog inte skriva mer. Stelheten är som värst på kvällen och natten och blir bättre efter frukosten.