Depressionen som slog till som en blixt på klar himmel förra torsdagen eller var det onsdagen, kommer inte ihåg, är iallafall nästan som bortblåst nu. Känns såå mkt bättre. Vet inte vad som hände.
Det var verkligen som en blixt som slog ner i mig och allt kändes tungt, jobbigt, hårt, svprt. Jag ville inte gå ut, ville inte göra nåt, ville mest ligga. Jätteskumt kändes det. Mådde riktigt uselt.
Sen kändes det så i nästan en vecka innan det lättade och försvann.
Idag känns det mycket bättre, även om jag är otroligt trött då jag senaste 2 nätterna sovit ryckigt ca 6h per natt. Jag vaknar liksom hela tiden och vände mig och har mig. Har så ont i ryggen. Fattar inte varför det inte försvinner snart. Jag har börjat träna lite styrka lite lätt såhär 5,5 månad efter förlossningen ju.
Jag har iaf ett litet program jag ska börja med idag nu. Får köra på det i 1 månad och se om det blivit någon förbättring.
Iallafall så var det som att min yngsta dotter B kände på sig att något var fel för i söndags så tog hon äntligen flaskan efter 2 månaders försök. Kändes som en tung sten ramlade av mig just då. Ååh så skönt det var. Vi hade varit på babysim, hennes sista inför sommaren. Det enda jag orkade med den dagen. Puuh! Men iaf så efter babysimmet så tog hon plötsligt flaskan. Först fick hon banan efter lektionen. Jag började ge henne lite banan veckan innan och det gick superbra så hon får det som mellanmål nu nästan varje dag.
Iallafall så gjorde sambon iodning en flaska bara för att prova men den tog hon inte då. Så vi gick ut i bilen och jag kände på mig att hon var törstig eller det verkade så. Hon var lite sådär skrikgnällig. Så medans sambo höll på med stora tjejen och kollade lite saker med bilen så provade jag att ge henne flaskan medans hon satt i babyskyddet i bilen. Och vips så tog hon den och jag bara stod där och LOG och var helt tyst för jag ville inte förstöre "the moment". Så sambon visste inget förrän hon hade druckit cirka 50 ml. Då såg han att nåt var på G och han hade undrat vaför jag stod och log så länge.
YES! Där satt den! Så då drack hon 90 ml och sen efter det har hon fortsatt ta flaskan. Känns så bra, en sån frihet. För annars har det varit amning varannan timma som gällt även fast hon var 5 månader gammal liksom. Det är så uttröttande, man får ingen frihet. Känner sig instängd. Så gjorde jag iaf. Har känt mig instängd länge nu. Inte kunnat göra något alls utan B, tagit med henne överallt jag gått. Har kunnat sträcka mig till att gå ensam till affären. Kul va!
Denna trötthet och denna instängdhet gjorde mig koko ibland. Så det känns så skönt att flaskan funkar nu. Sen är det också det här med min smärta i leder och så som göra att jag vill sluta. Jag har haft ont sen förlossningen. Ont i fingar, fötter, knän ibland. Måste ha inneskor och bra skor för att det inte ska bli för jobbigt att gå. Detta slutar när jag ammar, det vet jag.
Och nu om en vecka blir B 6 månader och det passar ju lägligt att sluta då. Det rekommenderas ju att man ammar i 6 månader. Så jag har ingen ångest. Känns så bra att B har fått den bra bröstmjölken så länge. Känns så bra att jag tog beslutet att amma även om jag visste att jag skulle få problem. Hade samma problem med äldsta dottern A, men dom försvann gradvis när jag slutat amma. Den gången var ändå mycket värre än denna gång.
Så jag är stolt över mig själv att jag tänkte på B i första hand när jag tog beslutet att amma trots min egen smärta. Stod i valet och kvalet där i slutet av graviditeten. Känns just nu i fingrarna i denna stund när jag sitter här och skriver. Stela, lite ont sådär.
Men nu har jag redan trappat ner på amningen sen B tog flaskan så det går mot ljusare tider.
Just nu ammas hon morgon, kväll och natt. Däremellan får hon gröt, puré, banan och ersättning att dricka.
När Juli månad börjar har B slutat amma helt. Det vet jag. Nu trappar jag ner lite långsamt här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar