Livet går utför... går mot botten. sjuk och sjuk

Måste börjar notera mina problem nu kom jag på. I över ett halvår har jag mått dåligt nu. Olika åkommor, smärtor, problem..
Det tar aldrig slut..

Var på toa nyss och det kom ljusrött blod från analen. Hade gjort nummer två.. Lite oroväckande.

Var nyss på vårdcentralen nämligen och då frågade dom om jag hade konstig avföring och då sa jag ju nej på det. Typiskt.

Var där för mina ryggsmärtor som är konstanta vid det här laget. Mer eller mindre. Mindre när jag tar värktabletter men de försvinner inte helt..
Vart sen i söndags konstant nu... innan dess fanns det iaf perioder då det var ok.. då gick det iaf sova lite..
Nu senaste två nätterna har jag inte kommit till djupsömn.. smärtorna väcker mig hela tiden.. ingen ställning är bra längre.. är van att ligga på sidan.. det är illa. gör mer ont än att ligga på rygg.. men rygg kan jag knappt sova på.. det gör iof ont det med men inte lika mycket...

Molande värk hela tiden är det.. det har gått över till magen också.. jag har ont i magen.. funderar på magsår... men då ska ju avföringen snarare vara svart... iof får jag svart avföring , men då  har jag oftast tagit minst 1 glas rödvin...

Känner mig lite svullen över magen också.. den är uppsvälld.. det är som att något i ryggen trycker på magen.. men jag vet inte... smärtorna strålar dit.. men det verkar långsökt..

Något är åtminstone fel.. vad är det ingen som vet ännu...
Fick remiss till magnetröntgen idag.. men det kommer ta en månad innan jag får komma dit.. så måste gå med dessa smärtor till dess och äta smärtstillande.... Känns mycket jobbigt..

Kommer inte jobba mer denna vecka.. orkar inte.. tröttheten av att ha smärtor hela tiden och av att inte kunna sova normalt gör mig till en vandrande zombie som inte kan tänka klart. Huvudet är inte ok. Jag tänker inte klart alltid... helt yr känner jag mig ibland..

Jag funderar på om stress förvärrar allt.. det kan vara så... därför behöver jag lugn och ro.. så eventuellt blir jag sjukskriven nästa vecka när jag vart hemma 1v. Vi får se.

Ev får jag åka in till akuten om det blir olidligt.. hatar att åka till akuten och till vårdcentralen överhuvudtaget.. gillar det inte alls. Får känslan av att jag är misslyckad och ingen kommer kunna hjälpa mig.. vet ej varför..

Min ekonomiska situation kommer bli krisartad nu också och det gör att jag nästan får panik.. det förvärrar nog allt ännu mer tyvärr.. jag har det redan svårt som det är nu.. ska man få 80% av lönen blir det extremt jobbigt.. mår dåligt bara jag tänker på det... har letat billigare lägenheter i snart 1 år.. ingen vill byta.. det är för dyrt här...usch... hur ska det gå det här.. 2 barn ska få plats också.. de kommer behöva dela rum och då kommer det bli bråk varje dag... de kommer säkert inte ens vilja bo hos mig mer sedan.. hellre hemma hos sin pappa....

Allt känns mycket tungt nu...
En svidande brännande känsla i magen, molande värk i hela ländryggen, stela hårda muskler i hela ryggen ända upp till nacken, huvudvärk, trötthet, oro....

Får ta en dag i taget här då...vad mer kan man göra...

Jag är fan inte ok! Och jag är så ensam. Det enda jag vill ha är ÄKTA KÄRLEK!

Hej igen!
Jo jag är fanemej knäpp.
Jag ska ta en bild nu och lägga in där man inte ser mitt face så du vet vem jag är:

Jag är väl helt ok egentligen, väger väl 61 kg nu. Gått upp från 57 sen jag träffade killen i somras...
Fortfarande fin jovisst. Men ansiktet är just nu rynkigt och gammal. Kanske inte ser ut så. Men så är det.Jag börjar hamna i en kris nu tror jag.
MM tråkigt!
Och död är jag.
Det är knäppt egentligen.
Om jag sminkar upp mig och går ut så är det väldigt lätt och välja och vraka på killar som jag kan gå hem med och knulla.
Men jag vill inte det.
Jag vill ha kärlek. Äkta kärlek!
Varför är det så svårt att hitta något äkta!
Varför är inte alla monogama nuförtiden.

Varför vill så många vara otrogna?
Polygami!
Varför?

Jag är fundersam?
Ok jag förstår mig inte på andras tankar. Ok , så är det.
Jag tänker bara själv...
Och jag tänker...
Om jag hittar min själsfrände eller en tvillingsjäl, som borde vara det bästa av allt, ja då vill jag väl hålla mig till den.
Vad jag vet så kan man ha ett förhållande med tvillingsjälen men det kan bli komplicerat eftersom man kan var väldigt lika. Det kan lika gärna gå åt helvete. Men när det är bra då är det så JÄVLA bra va.

Sen har vi tvillingsjälen - den enda. Den måste det ju funka med. Andra halvan av en själv liksom. Men det kan också vara jobbigt.

Jag tror att den jag träffat nu är ändå en själsfrände, och vi har haft ett annat liv ihop. Säkert flera.
Oftast ska man lära sig något av varandra. Sen kanske det inte funkar om man är på olika plan. Men man kan hitta tillbaka till varandra.

Ok, jag hittade en medial sida av mig själv för inte så länge sedan. Då förändrades hela mitt liv. Det måste börjat för några år sedan. Men det gick långsamt...så långsamt..
Men just det har gett mig hopp...

Jag trodde tex alltid att jag aldrig skulle kunna meditera..men jag klarade det till slut...jag bara började..
Det gick...det var för ett år sen ungefär..
Dock började allt lång innan dess med mikrosteg...

Nog om det.

Jag har så sjukt mkt att berätta egentligen. Jag borde skriva en bok egentligen..
Insikten... att jag inte längre vill dö lika mkt som  jag ville förut..
För det finns något annat...

Jag är egentligen inte helt ensam som jag trodde...

Men det har verkligen gått upp och ned...
Jag kom av mig igen efter sommaren.. ett halvår gick..
Nu är jag lite tillbaka i det...
Jag börjar tänka igen...

Alltså jag har velat döö så mkt i mitt liv...velat ta mitt liv många ggr.

Sen tänker jag...jag har ju fått barn liksom...jag har 2 barn... jag måste leva för dom...
Men varför känner jag inte att jag älskar dom innerligt...vad är det för fel på mig...

En sak är säker...jag kan inte dö nu.. även om jag vill ibland...
Jag måste leva för dom... så jävla jobbigt..

Jag är komplex!
Det går upp och ned hela tiden..

Jag ska börja skriva nu. Massor.
Jag måste berätta allt här..
Det är bra för mig..
Jag kanske kan må bättre då...

____________________

Jag har ju en situation pågående här!
Jag älskar O.H
Men han är inte mogen för mig. Han är inte på samma nivå...
Hur fan ska detta gå..
Vi har inte pratat nu sen igår natt...när jag sa att nu fan måste det bli en förändring.
Antingen en förändring eller så är det slut...
Han är en själsfrände...men han är inte på samma nivå...

Han hörde av sig för ett par timmar sen ... det enda han undrade var hur jag mådde...på meddelande.

Jag har inte svarat..
Vi somnade ju båda två inatt efter diskussionen.. vi hann aldrig klart.

Han tror säkert att det fortsätter som vanligt..
Men jag vill inte ha det så.

Jag vill inte ses 1-2 ggr i veckan....
Aldrig veta när vi ska se, om vi ska ses...
Vi planerar aldrig något..
Aldrig någon framtid..
Jag mår dåligt...

Orkar inte ens skriva mer om det nu...

Jag har tagit på mig så sjukt mkt nu också...
Jag jobbar 100% och pluggar 100% samtidigt... Jo jag vet att jag är knäpp..
Men på det sättet har jag alltid något att göra...slipper tänka..slipper sitta still...
Men jobbigt som in i helvete är det..
Jag mår sjukt dåligt nu..
Jag försummar mitt jobb.
Jag ljuger för dom.
Dock hatar jag mitt jobb.. vill byta inriktning.
Därför försöker jag göra det...
Jag kan göra något annat sen..

Mmm jag är gammal...
Usch.

Jag har inte heller stöd från någon. Ingen att prata med.
Den enda jag har kontakt med är pappa...och han har aldrig visat känslor om han inte är stupfull...
Han kan hjälpa mig i sista hand om jag håller på att dö..med materiella saker..med pengar..jo jag vet det...jag undviker det dock så långt det är möjligt..

Inga andra har jag kontakt med...
Mamma är ett psykfall... har problem.. sagt upp kontakten för länge sen.

Har halvsyskon, men inte bra kontakt med någon direkt.
Ett syskon ser mig som terapeut.. Det är det enda jag är...Och jag hjälper henne eftersom jag kan....
Jag orkar dock inte alltid ta alla samtal..men oftast..

Ett syskon tycker jag så synd om..jag vill bara krama honom...hålla om honom..det gick åt helvete för honom... det är en annan story...

Kommer berätta allt i år..
Hela jävla storyn om mig kommer jag lägga ut.. Det är dags...
Jag måste få ut allt.
Sanningen..
Även om ingen läser eller så... jag måste bara skriva det..

Visst många har det för jävlig... och jag borde säkert vara glad...men jag är inte det..

Men mitt mål är att bli bättre..

Min väg är mot att bli bra! Nöjd! Glad! Jag vill glömma allt gammalt, vilket jag inte kan nu..
Men jag ska det..

Shit vad mk text det blev nu..
Och så mkt mer ska det bli..

Nu sitter jag här... mina två barn sover.
Jag har tagit massor av snus... för jag får rus.. snusar inte ofta... nikotinrus.. jag är helt konstig faktiskt..
Jag borde plugga...ligger efter...
Sen har jag mens nu..och mensvärk just nu.. så jävla jobbigt...
ont i magen som fan..

Funderar på om jag ska gå och ta fram massagestaven och lätta på smärtan.. Det är faktiskt så att det brukar bli bättre då...
Sen har jag ett virus i kroppen, det känner jag..men fan jag kan inte bli sjuk nu... Många har influensa nu.
Jag ska fan testa staven nu.. sen får vi se vad som händer...
Kanske att jag lägger mig efter det... eller så pluggar jag lite till...

Jo jag vet, jag är inte helt ok!
Nä jag kör med staven.

Jag längtar efter min älskade dock..tänkte på honom nu...
Fan!

Jag är lite onykter också. Drack en flaska vin när barnen lagt sig.
Grejen är att dom väcker inte mig på morgonen. Dom tar frukost själva..
Jag är så hemskt..
Så svettig nu..

Svettas..nog viruset i kroppen samt alkohol samt snus..
Jag skriver mer imorgon..Detta är sjukt långt..

Shit!

Sanningen just nu!

Jag måste börja skriva. Jag kom på det idag! Det är ju som terapi! Måste skriva sanningen. Inget annat!
Ligger i sängen nu! Vill inte sova! Vill försvinna bort!
Sluta tänka!
Vill inte jobba imorgon !
Jag ljuger för alla!
Jag ljuger för mig själv!
Drack för mkt vin ikväll! Ville sluta tänka! Men såklart gick det inte så långt!
Insåg att jag måste sköta vardagen!
Men så skönt å bara försvinna!
Går inte!
Har ansvar!
Är inte själv!
Har ju 2 barn!
Det förändrar allt!
Måste ta ansvar!
Mitt liv är förbi! Känns så!
Låst!
Inte fri!
Ville inte ha barn egentligen !
Men måste sköta det nu! Det är mitt ansvar !
Fan!
Varannan vecka dock!
Har barn varannan vecka!
Vill nåt helt annat egentligen !
Får inte tänka så!
Får inte!
Måste rycka upp mig!
Hur ???
Vet inte än?
Får försöka sova nu!
Ta en dag i taget!
Livet är hemskt!

Tänk om någon kunde krama mig nu på riktigt! Någon som brydde sig!
Tänk om!

Godnatt!

Tröttheten består ! Sjuk trötthet utmattning

Spelar ingen roll hur mkt jag försöker sova eller inte sova. Jag är extremt trött och utmattad varje dag.   Sover dåligt iof men jag har testat och sova olika antal timmar allt från 8,9,10,11,12 och inget gör skillnad.
Behöver sova nästan hela tiden känns det som eller vila åtminstone . Min kropp orkat inget.

Gynekologen jag var hos var inge vidare. Inte via vårdcentralen så kanske inte var det bästa. Tog inte ens blodprov utan kollade bara med ultraljud efter något som kanske skulle se onormalt ut samt tog cellprov. Tyckte sedan att jag skulle börja med hormonspiral för då minskar smärtor och blödningar.
Spelade ingen roll att jag sa att jag har svårt för hormoner och har provat både p-piller, minipiller och kopparspiral. Fick problem varje gång. Blödningar konstant i nästan 2 mån , oregelbundna blödningar och aggressivt humör och allmänt konstig i humöret mot andra, blod i floder och konstant en månad så småningom med kopparspiralen, tog ut den snabbt. Fick systor med minipiller. Vattensystem dom sprack med olidliga smärtor. Var arg och ledsen för det mesta. Mitt humör var ut balans.

Funkar ju inte liksom!

Jag kommer inte hämta ut mitt recept på hormonspiral kan jag säga.

Beställde istället tid hos vårdcentralen.
Var där igår nu och tog tester. Hade relativt lågt Hb-värde , blodvärde alltså. 120. Kan orsaka en del av tröttheten. Och snacks om lågt blodtryck och låg puls, som att jag är sjukt vältränat vilket jag inte är. 111-53 i blodtryck och 59 i puls mitt på eftermiddagen efter att ha stressat till vårdcentralen för att komma i tid. För min del är det lågt!

Men jag insisterade att vi skulle ta blodprov och kolla sköldkörtelhormon. Vilket gjordes. Jag funderar på hypotyreos. Låg ämnesomsättning , viktuppgång , frusenenhet, trötthet , huvudvärk, extremt torr hud, stripigt dött hår etc etc . Alla dessa symtom har jag.

Funderade också på utmattningssyndrom men då ska man ju ha högt blodtryck bl.a så det kan inte va det.
Har ju mål och visioner för framtiden också! Vill saker men orkar inte. Så jag är inte deprimerad igen!

Kan det verkligen fortfarande bero på utsättningen av Sertralin. Har svårt att tro det!

Har inatt sovit 11h men vaknar förstår minst 10 ggr under denna period. Ont i magen har jag konstant. Glömde förstås skriva det symptomet. Ständigt ont i magen. Som kram lite! Ibland mensvärkaktigt också. Tror det är fler saker ibland. Men krampsmärtan består.

En solig dag som denna är jag trött å trött och ligger å vilar mig mest. Måste försöka samla energi tills ikväll då jag å sambon tänkte göra någon aktivitet . Puh!

Sluta med Sertralin SSRI-preparat - vilket helvete - diarré, smärtor, utmattning, illamående

Alltså det måste vara pga att jag slutat med Sertralin som jag fått dessa sjuka biverkningar..

Börjar dock fundera på om jag har något annat problem..

I tisdags fick jag mensen och fy fan ren ut sagt vad jag blödde...har aldrig blött ner mig så många gånger. Något stod inte rätt till. Stora feta klumpar koagulerat blod kom ut. Som en hel hand full liksom med klumpar..

Sen rann det liksom ut... Rann i toan så fort jag satt där.. Rann på golvet igenom bindan eftersom den redan var full..blodfläckar på golv och i byxor..

Gick upp hela tiden på natten till onsdagen och nästa natt också.. Var totalt sänkt av utmattning också..

Samtidigt mådde jag så jäkla dåligt...som att jag kände för att döö... Tungt att andas på nåt sätt..utmattad till tusen..orkade inget annat än att ligga. sjukanmälde mig från jobbet ... gick inte nåt annat...
Att lämna barn på skola och förskola tog ut mig totalt..gick hem och la mig och däckade direkt..

Smärtan var konstant i magen också..så jävla jobbigt..
Kan inte bara vart mensen...för det har fortsatt efter det..har så jävla ont i magen hela tiden.
Idag är mensen slut nämligen , nu är det bara flytningar som jag har konstant också..

Igår var den typ slut.

Har haft konstant ont i magen i 2 dygn nu..igår hade jag så ont att jag hoppade upp och ner i sängen..tål inte smärta så bra kan man säga... men om jag typ rör på mig, skakar eller hoppar eller gör något konstigt..skakar ben, kropp etc så känns det bättre...vet inte varför.. men jag gissar att man fokuserar på nåt annat än smärtan då..

Sitter här just nu med en molande värk i magen, lite kramplikande..
Igår och i förrgår hade jag diarré konstant.
Åt frukost igår och gick på toa direkt..sen mådde jag så illa resten av dagen att det inte gick att äta och så sprang jag på toa av och till. Låg i sängen hela dagen igår.. var så trött också...
ingen energi alls.. men blev tvungen att äta nåt på kvällen sen..
idag har jag inte vattendiarré längre...var mer fast imorse iaf.

har ätit frukost än så länge..

Det måste vara utsättningssymptom från att jag slutat med Sertralin. Det kan inte bara varit mensen..

Det måste vara 2 i 1.

Jag har dock funderat på om jag har endometrios eller myom...

Har beställt tid hos gyn och ska dit nu i veckan... hoppas få svar direkt på det isf.

Snacka om trist dag igår..barnen var hos sin pappa sådan tur var..  hade inte vart kul för dom alltså..

Men själv hade jag å sambon tänk göra nåt kul men nej då..jag var som död sill! Lealös sladdrig trött och utmattad och smärtor.

Men tisdagen tog verkligen musten ur mig. Jag kände på kvällen där att jag bara ville döö alltså...för så som jag hade det då var ju ingen mening att ha det..trodde jag skulle dö av smärtor och utmattning och problem..kunde inte sova fast jag var totalutmattad för att jag hade så ont och så mkt blod och blod och blod hela tiden.

Innan jag la mig gjorde jag nåt dumt, jag knaprade lite på en setralin tablett... och banne  mig började jag må bättre nästa dag och på torsdagen kunde jag jobba igen som vanligt..men sen till fredag kväll blev jag totalsänkt igen och igår lördag kaosartat med smärtor och utmattning...

Måste bara vara att jag hamnade i samma situation igen efter att kroppen inte fick sertralin. För om man funderar så slutade jag ju på torsdagen och  4 dagar senare var det som ett helvete.. sen knaprade jag lite på ett hörn på tabletten. Tog ca 25 g, på tisdag kväll. Ca 4 dagar senare började helvetet igen..

Idag är det bättre än igår iaf.. men denna värk i magen är extremt jobbig... Orkar liksom inte göra mkt. måste ligga mkt i sängen...måste lägga mig nu faktiskt...det börjar bli riktigt jobbigt nu..kommer liksom i vågor mer eller mindre smärta..

Slutat med Sertralin tvärt - 2016 - biverkningar

Hej!
Ligger här med svullna röda ögon då jag gråtit av någon anledning. Tror känslor kanske kommit tillbaka.
Förra torsdagen (5 dagar sedan) glömde jag ta mitt piller och nästa dag kände jag mig helskum. Så jäkla yr i huvet så det kändes som när man druckit alkohol liksom.
Va fan är detta gick jag runt och tänkte tills jag kom på att ja just det jag tog aldrig det där pillret igår. Det är biverkningar!
Var helt konstig , som full helt enkelt. Jag åt 50 mg men hade 100 mg som jag delar på å ätit halva ganska länge. Ogillar på nåt sätt medicin, känns inte naturligt, känns inte bra. Ville inte va för påverkad.
Men ok det som hände när jag åt sertralin var att jag blev avtrubbad och kunde leva som vanligt utan att känna allt jobbigt. Dock tappade jag sexlusten helt efter ett tag. Det skedde i år så det är en Av anledningarna till att jag slutade så tvärt,

Jag å sambon har inte direkt haft det då bra senaste tiden dvs i år. Ingen känsel , knappt några känslor, ingen saknad, bara som en robot dom gör å gör dagliga sysslorna. Det har vart jag.

Så jag satt där dagen efter å tänkte nu skiter jag i å ta nästa oxå. Jag slutar NU! Sa inget till sambon förrän på lördag kväll sen, att jag mår helmysko. Yr i bollen, svettas floder ibland, fryser ibland, tröttare å segare , orkade knappt cykla hem från jobbet igår! Var som en tom konstig boll med luft i som slutat studsa !

Lite illamående har jag oxå vart! Och bara när jag typ rör mig blir jag ännu yrare, heljobbigt!

Nåt positivt är dock att nu kände jag nåt, känslor ! Kändes jobbigt livet , hemskt å orättvist och slitsamt å allt jag gör känns som jag bli utnyttjad på. Folk har utnyttjat mig! Jag sliter å sliter. Jag är en hemsk mamma oxå som inte ägnar då mkt tid till barnen utan försökt jobba in pengar bara för att klara tillvaron. Inte köpt kläder till mig själv på flera år. Går i gamla slitna saker . Iof har köpt några begagnade saker på tradera.
Haft så svårt att få ekonomin att gå ihop till jag fick 100% jobb å en hel lön iaf i år. Dock får jag slits mer och är extremt trött!
Orkar liksom inte så mkt som jag vill,
Synd om stackars barnen å sambon. Jag är en rätt dålig person. Men jag väntar å ser nu å väntar på fler känslor och ett normalt liv igen.
Har läst att det kan ta veckor till månader å för somliga år innan Man känner sig helt återställd!
Får se vecka för vecka nu vad som blir.
Får se om sexlusten kommer snart å om vi kommer ha sex snart?
Ska ligga i sängen och vila nu, mår inte bra alls!

Botten nåddes 2015, tog medicin och nu på väg uppåt igen

Alltså, jag har funderat ett tag nu och det kan nog vara så att jag är bipolär.

Det är tredje gången jag käkar antidepressiva men jag vet egentligen inte om det är rätt medicin för mig eftersom jag hela tiden faller tillbaka i botten.

Alltså jag var nog i botten sommaren 2015...vilket sammanbrott jag fick..
Jag fick utbrott och var som helt galen, besatt av något...
mådde så jäkla dåligt  och ingen förstod mig,


Det går inte heller förklara vad det är liksom. Det bara känns, KÄNNS i kroppen liksom, konstigt...man blir konstig.
Jag vet att det är hormonbalansen som inte stämmer, som påverkar min hjärna....

Jag var i alla fall inte mig själv...jag var låg och funderade på hur man på bästa sätt kunde dö utan smärta...
Men det gick liksom inte....jag var i skedet där jag inte kunde överge mina barn, inte göra så som mamma försökte göra när hon försökte ta livet av mig och jag hittade henne på golvet halvdöd...

Känslan man får då och går i 6:an liksom.... mamma vill dö ifrån en...

Nää så får inte mina barn känna...så jag tog mig ändå samman av och till..men funderade ändå på det då och då,,

Det gick så jäkla upp å ner som i vågor...ena stunden ville jag dö och andra stunden kunde jag inte göra det för mina barn skull.
Jag kan bara inte ge upp för dom...mina fina... Dom kommer jag ju ha resten av livet liksom..
Jag kommer aldrig mer vara ensam faktiskt för jag har ju min älskade barn.

De kommer ju alltid finnas där om jag finns för dom...Jag ska finnas för dom och krama och trösta dom när dom behöver det..bara finnas där....

Iallfall så såg mina barn ett hemskt hemskt utbrott en dag..jag var inte mig själv..jag kastade saker och skrek som besatt..Har ångest för det...så himla hemskt...
Det var för att inte sambon förstod mig och hur dåligt jag mådde utan klagade på något...och övergav mig...jag ville bara allt av mest i hela världen ha tröst och närhet...att någon fanns där i min mörka stund..
vill inte ha ord, inget prat...någon som försöker sätta emot, säga emot att NÄÄ så är det inte och du är bara negativ etc etc... Bara tystnad och närhet...
Hur svårt är det att förstå..jag har sagt det så många gånger...

I alla fall gick det inte så jag kastade tilslut en stor grej mot min sambo som träffade honom några mm från ögat....om inte änglarna hade varit där och överakat det hela hade han väl varit blind idag...

Gissa om jag har ångest och HADE ångest. Stort blåmärke hade han...och ONT.
Alltså vad är det som händer med mig ibland liksom..

Vad är fel på mig?

Från den dagen skulle vi GÖRA SLUT. det funkade inte längre..allt var kaos..jag ville bara dÖ DÖ DÖ..
Åh så jag ville dö och försvinna från allt...

Nää vill inte prata om det mer..vi redde ut allt tillslut..jag tog kontakt med vården...fick prata med någon tillslut och började ta medicin igen...antidepressiva....

Och det äter jag nu med förstås, ett halvår senare...
Dock har det ändå gått lite upp å ner..

Men måste säga att det känns ändå bättre än för 6 mån sedan så det går nog åt rätt håll..
Ska nu börja prata med en psykolog. Ska dit nu i veckan så får vi se vad som händer härnäst...

Allt känns dödare och dödare, tristess är mitt efternamn - jag vill inte ha familj längre!

Känns så otroligt dött allting.
Är inte sugen på någonting längre.
Har tappat sexlusten helt bland annat. Känner knappt nåt. Det är liksom inte skönt längre. Känseln börjar försvinna.
Så himla sjukt är det.
Blir orolig nu!
Något är ju allvarligt fel på mig.
Känner inte att något är kul. Inte ens familjen känner jag för mig.
Vill inte ha familj längre. Vill bara vara själv, fri från massa jobbiga saker. Orkar inte!
Vill kunna göra som jag vill för jag orkar inget annat.
Ett tag funderade jag på om jag skulle leva helt själv... men jag vill inte va utan min sambo känner jag. Jag vill ha honom kvar. Jag vill leva med honom. Men mitt problem är att jag inte vill ha familj.
Hemskt va!
Jag vill inte ha barnen här så mycket...visst är jag hemsk...
Men dom har ändå inte kul här, jag är död, trist och tråkig..ger dom inget ändå...
Jag orkar inget, bryr mig inte mycket, vi gör inget...jag bara jobbar, pluggar och jobbar.

Som det är nu har jag ingen fritid längre alls. JAg är som en robot som jobbar och jobbar tills jag stupar. Inte sällan sitter jag till 2 på nätterna och  jobbar för att hinna ikapp..
men jag hinner aldig ikapp..ligger hela tiden efter.
EFTER efter EFTER med allt...blir så trött..går ju för FAN aldrig komma ikapp..

Så trött på livet just nu!
Trött på allt!
Tänk om någon jag kände läste detta, jag är trött på att ha barn... Hemskt va!
Jag vill va själv, helt ensam..bygga upp mig själv..försöka känna nåt igen...
Jag behöver tid...ingen kan ta min tid..det funkar inte då..
Ingen får ta tid från mig...jag kommer aldrig ikapp..

Jag är egoistisk jag vet...men jag kommer ta livet av mig annars om jag inte är det..för jag orkar inte mer snart....
Jag är så satans jävla trött på allt och nästa alla i min omgivning...
USCH och fy och FAN...
Idag ville jag bara ligga kvar i sängen hela dagen..det tog emot så jävla satans mkt att gå upp....
Tog så mkt energi...allt tar så mkt energi..
Allt känns så svart inom mig...

Är jag förlorad snart eller?
Tappad känsel, tappar känslor...allt är avdomnat..som en avdomnad värld...

Vad är meningen med allt? Med livet? Allt känns dött! Blää!

Jag har nog blivit deprimerad igen.
Varje dag nu funderar jag på vad meningen med livet är..
Dagen går...dagen slutar...och så fortsätter det så...
Vad fan är målet? Har inget mål..
Jag ser inte fram emot något..
Allt känns dött!
Helt jäkla meningslöst och dött känns allt..
denna jobbiga tomma känsla...som att inget betyder något..
Inget är intressant...inget är kul..
allt känns liksom tråkigt, trist, heldött...

Känner du igen dig?
Tänk om man hade någon att prata med som kände likadant..ingen förstår hur det känns i min närhet..nobody...
Otroligt jobbigt...

Varför ska man slita som ett djur dag ut och dag in.? Vad får man för det? Jo död i slutändan..
vi kommer dö, dö, dö ändå liksom..
Varför ska man ha så jäkla tråkigt varje dag om vi ändå ska dö snart..vi kanske dör vilken dag som helst av otur...
Fy fan vad trist allt är, vad meningslöst allt känns...
USCH USCH USCH!

Trött trött trött är jag också..trött på allt!
Bläääääää

Slutade med anti-depressiva för 1 v sedan - vill inte vara avdomnad i underlivet

Jag fick ett ryck förra veckan. Jag blev så irriterad på att jag är så avdomnad i underlivet. Känseln är så dålig. Förr i tiden fick jag starkare orgasmer. Nu har jag knappt känt nåt och fått kämpa för att få dom.
Det har tagit sån tid liksom. Fått fokusera ordentligt och fått spänna mig på ett speciellt sätt för att det ska gå.
Och så låg jag då förra veckan hemma och tänkte ok jag kör på lite med dildon. Skönt att få lite må-bra hormoner, som man får av en orgasm då va. När var det nu. Jo förra tisdagen.
Och där låg jag och höll på med vibratorn på max vibration och satan vad svårt det var att komma. Började bli irriterad. Speciellt när jag tänkte på hur lätt det var att komma förut. För länge sedan. Minns inte när det var men en gång i tiden då kunde jag ta upp staven, köra några minuter och sen komma. Nu höll jag fan på i 15 min..det är för länge. Det kunde ju gå på 3 min förut. Kanske höll på i 20 min, inte vet jag. Kändes så iallafall.
Så då bestämde jag mig där och då att nu helvete slutar jag med pillren. Det är deras fel. Jag känner mig ju ändå så pass bra, tänkte jag. Alltså inte deppig längre. Jobbet går bra, det är kul, kärleken går superbra Jag är kär och lycklig. Har mkt stress i livet men det gör inget. Barnen mår bra runt mig och jag ägnar mig mer åt dom. Allt känns liksom bra ju, tänkte jag.
Det är dags att avsluta dom. Jag hade ändå väldigt låg dos eftersom jag hade trappat ner 2 ggr. Första gången halverade jag dosen och andra gången halverade jag den halverade dosen.
Så nu idag har det ju gått en vecka. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta innan jag känner mig normal i underlivet igen.
Vill ha tillbaka normal känsel...
Men jag funderar på om det inte har kommit tillbaka redan. Tror det alltså.
För igårkväll hade jag sex med min underbara älskade och då kom jag fanemej 3 ggr under sexet.
Har nog aldrig hänt förut i mitt liv ens. 2 ggr har hänt men 3 ggr kan jag inte minnas ens.
3 gg var med staven iof. Första 2 ggr vanligt sex, jag på honom. Jag kommer bara i den ställningen också..när jag rider killen..Så har det iaf varit ...men jag måste då säga att det hände en gång med min nuvarande underbara att jag kom när han var på. men det tog jäkligt lång tid..

Så nu undrar jag förtås om det beror på att jag slutat med pillerna som jag kom 3 ggr. För det var ju också lite starkare känsla...Eller om det beror på att jag ska ha ägglossning väldigt snart. Brukar bli kåtare vid ägglossning och känna mer då också liksom..
Så ja, jag vet inte helt säkert. Jag hoppas det är känseln som kommit..
Jag längtar tills imorn.. då kommer min älskling hit på kvällen.. då ska vi studera fenomenet igen..haha
eller jag ska det..ska se om jag känner mer då igen..
Får väl studera detta lite och se närmsta tiden hur det är..
Men jag hoppas hoppas att det ska bli bättre och bättre.. tänk om jag kan komma i andra ställningar också..
Visst när jag kör med staven samtidigt kommer jag i alla ställningar som det går att ha den på klitoris.. men utan den kommer jag inte lätt i alla ställningar.
Måste ha stimulans på klitoris för att komma alls.

ja nu blev det en jäkla massa sexsnack..men alltså jag har nästan bara sex på huvet hela dagarna..hahahah
för det är så bra nu..så mysigt..så underbart..med min nya älskade älskling! Han är så härlig..så underbar, så mysig..tittar mig djupt i ögonen och jag i hans ögon..det är äkta! inget falsk någonstans..ärligt och härligt..
Åh jag saknar honom nu..hade gärna haft honom här nu..men han är lite upptagen i kväll på annat håll..

Från deprimerad innesluten småbarnsmamma till frigjord, säker sextokig tvåbarnsmamma

Jo men det stämmer ju. Jag var helt deprimerad, innesluten, ensam, osäker, tråkigt, gjorde aldrig nåt. Satt bara inne. Tänkte mycket negativt. Såg inte svar. Såg inte mycket. Inte mycket mådde jag bra av. Jag var arg på mycket. Missnöjd på omgivningen. Missnöjd med mycket. Irriterad på de mesta. Det finns massor att ta upp.

Men nu är det annat!
Nu är jag glad, jag är mer säker på mig själv. Jag tänker positivt. Tror på mig själv. Jag har kul, jag trivs med det jag gör, jag har roligt där jag jobbar. Skitkul! På morgonen är det aldrig längre sådana känslor att usch nu måste jag masa mig iväg till jobbet utan yes, nu ska jag till jobbet så ska vi se hur jag lyckas idag. Jag har som mål att lyckas bra och vara glad och positiv.
Det är en sjuk förändring som skett mig. Vet inte hur det gick till. Men allt triggades av att jag kom ur mitt dåligt samboförhållanden tror jag. Det tryckte ner mig total. Jag blev inte sedd av min ex sambo. Jag blev aldrig uppskattad, jag fick aldrig några positiva ord, någon tacksamhet för att jag gjorde något. Nää det var mycket jag inte fick. Jag var instängd, jag var kontrollerad, han gav mis skuldkänslor om jag gjorde något jag var intresserad av. Jag var som en fånge i mitt eget hem alltså. Fångad av han, skulle sköta allt här utan uppskattning. Nä det finns massor att säga här med.

Iallafall så är ett säkert. Man ser inte hur dåligt det är förrän man tagit sig ur. Nu ser jag allt från ett annat perspektiv. Jag kan titta tillbaka på mig själv och se hur dåligt allt var, hur dåligt jag mådde, hur jobbigt det var för mig pga av omgivningen jag levde i, pga förhållandet. Jag kämpade varje dag för att orka med utan att ha något direkt mål. Trodde att livet var så svårt som det var då.
Men nej.
Det är som att jag vaknat upp ur en lång seg dröm, som aldrig hade något egentligt slut.

Jag är levande nu. Jag är mer framåt, jag strålar nästan varje dag nu, jag är gladare,  jag är säker i mig själv, mer självsäker. Jag har aldrig varit som jag är idag i hela mitt liv. Det här är absolut mitt bästa jag. Det är sjukt att det kunde bli så här. Men alla borde hitta sitt uppvaknande och inse att livet är till för att levas och må bra. Varje dag ska man må bra och leva för det. Göra det man mår bra av och vara positiv och glad för då får man likadana känslor och beteenden tillbaka. Andra trivs i ens sällskap och allt blir bara mycket bättre. Gör man det man mår bra av så blir man ju också positiv och glad av sig självt.
Man ska hitta saker som man mår bra av och det kan man göra tillsammans med sina barn. Och grejen är att mår man själv bra så mår barnen bra av det. Det är en positiv spiral.

Att jag är så skrivsugen och positiv just nu kan ju också bero på en sak, hehe.
Jag hade just sex! Kroppskontakt mår man bra av. Fysisk kontakt behöver alla männsikor. Det ger välmående. Det är konstaterat ur forskningssyn.
Smeka och kela..det är bra det.

Iallafall så mår jag toppen just nu. Jag jobbar hemifrån och över lunchen kom min lunchdejt hit (haha) och tog sig ett skrovmål. Nää skämt och sido. Han ringde innan och frågade om han kunde komma över för han var i krokarna. Ja, absolut, jag är själv sa jag. Så då ringde han på dörren helt plötsligt. 10 sekunder senare var vi i sovrummet. Han tog tag i mig, kysste mig, slängde av sig sina skor och vi backade in mot sovrummet. Ni kan gissa resten själva.

Det är bara andra gången vi ses nu. Vi sågs för 2 dagar sedan också. För då jobbade jag också hemma. Är lite flexibel i mitt jobb. Det är sjukt bra. Det funkar ju så bra med att koppla upp sig mot allt via internet nuförtiden så det är inga problem att göra saker hemifrån datorn.Saken är den att jag jobbar inte heltid eftersom jag läser en kurs samtigt.

Iallfall så känns det jäkligt bra.Jag tänker fortsätta träffa den här killen. Minst en gång i veckan blir det. Jag mår bra av det! Det är bästa sexet jag haft sen evigheter. Sen andra barnet kom har jag inte haft bra sex alls. Men nu är det bra igen. Jag kände knappt nåt efter andra barnet. Sen beror det på mina anti-deppresiva medel också. Dom gör att man blir avtrubbad där. Jag bara längtar tills jag kan sluta med dom. Jag har iaf trappat ner. Men jag tänkte inte sluta förrän tidigast i höst när allt har lagt sig. Vi är ju äntligen separerade efter sommarn. Då kommer vi bo i varsina lägenheter.

Tänker ordna mitt boende och få till allt så jag trivs. Så jag å barnen trivs. Sen kanske jag kan avsluta det hela. Om alla mår bra här.

Längtar tills jag är jag igen. Men träning ger också ökad känsel. Det märks. Det vet jag sedan tidigare i livet också. En period jag var väldigt vältränad hade jag också jäkligt bra sex. Men det var evigheter sedan.

Ja du shit vad mkt sexsnack det blev. Men jag är helt fokuserad på sex nu. Jag har blivit lite sextokig nästan.
Jag har nu varit med 6 st olika på 3 månader. Och det är inte likt mig. Men hallå jag har ju haft samma partner innan dess i nästan 8 år. Var aldrig otrogen med att knulla någon annan. Jag är stolt över mig själv att jag har sån karaktär. Jaja, dags att jobba. Nästa kille som jag blir tillsammans med om jag nu hittar någon kan vara glad. Jag kommer hålla mig till honom om han så önskar. Men jag kan tänka mig annat om det är tillåtet. Just nu är jag ju lite öppen för det mesta.
Kanske borde prova 2 killar... medans jag kan..

Jag onanerade med exet bredvid mig, har ju behov

Jo det blev så att jag var tvungen. Om man sover i samma säng även om det slut sedan ett halvår snart så har man ju ändå behov va. När ska man få göra dom behoven om han alltid lägger sig och sover i sängen före mig.
Nu har jag blivit sån att jag helt enkelt får strunta i hans närvaro och låtsas om som inget. Måste tänka på mig nu och mina behov. Har ju inte gjort det förut.
Jag börjar bli fri nu. Komma loss från en instängd, inbunden, kontrollerande tillvaro.
Känns så skönt att jag är jag nu. Börjar må bättre.
Har länge varit deprimerad, låg, dålig självkänsla kommer med det. Aldrig känt mig nöjd.

Men nu känner jag att jag är på G. Jag gillar mig själv. Jag är säker på nästan allt jag gör nu. Ja allt för fasen. Jag har utstrålning nu. Jag vet vad jag vill. Det är som att gå från natt till dag på 1 månad eller nåt.
I am on my way up. Up to the sky!
Alltså jag svävar nästan uppåt...jag går uppåt. Har börjat klättra på trappan och snart är jag på toppen. Då stannar jag där och är där...går inte ner igen..
Det kommer bli så bra allt, bara jag kommer härifrån, ifrån detta destruktiva hem, negativa stämning, sura arga människan (exet). Han som kontrollerat mig, inte låtit mig göra det jag vill, inte låtit mig ha mina intressen utan att få mig att känna ångest för att jag utövar mina intressen.
Varit instängd, aldrig stöttat mig har han. Han har hjälp mig att må sämre istället. Han har puttat ner mig från trappan.

Iallafall så vart jag då sugen så jag tog fram min massagstav och satte igång. Låtsades som att han inte var där. Och ni kan ju gissa vad som hände sen..Jo han blev kåt och ville hoppa på mig.
Men NEJ NEJ NEJ sa jag va fan håller du på med här. Jag är inte intresserad. Förresten går det mkt fortare med en massagestav. Kände för att få lite oxytocin, man mår jäkligt bra efter det.
Usch men jag blev nästa störd och äcklad på nåt sätt att han försökte. Var nästan så att jag fick sluta.
Fy fasen när ska man få ha ett privatliv här.
Jag blir också utfrågad i minsta detalj vad jag håller på med när jag inte är hemma. Han kan tjata i timmar tills han får svar på något. Det är grymt jobbigt.

Längtar nu till min egen lägenhet. Tills friheten infinner sig.

Blir så trött på att bo med exet

En tråkig jobbig lördagskväll igen då där man blir tvingad och ta massa skit från exet om hur dålig jag är på allt, hur egoistisk jag är, hur jag skiter i andra, aldrig tänker på andra, tar för mig allt, bla bla bla..
Blir så jäkla trött på denna människa. Inget av det där stämmer på mig om man inte tittar på mitt förhållande till honom just nu. Och vad jämför han med liksom? Jo sig själv. Han har inget annat att jämföra med. Och han måste jämföra, för så är hans liv. Han kan inte bara tro på något om han inte sett det, vart med om det eller gjort det själv. Det går inte in i hans dumma huvud. Visst han är förmodligen inte dum för några grejer kan han ju men det känns som han är dum ändå ibland. Vad går in i hans huvud egentligen. Han själv bara?? Det är snarare han som tänker på sig själv. Jag har inte sett några bra egenskaper om jag tänker efter sen vi fick barn nästan och det var över 4 år sen nu.
Jag har vart blind alla år.
Jag har fokuserat allt på barnen ju. Jag har dedikerat mig själv åt dom och hemmet. Visst försummade jag honom då. Men det går inte ha ett likadant förhållande som innan man får barn. Man har ju nytt ansvar. Ansvar för barnen liksom.
Men jag har vart blind. Det har inte vart bra... Varför skaffade vi ens barn kan jag fråga mig. Fy sjutton vad dumt. Men det är inte dumt nu för jag ångrar inte alls mina fina barn. Det skulle jag aldrig göra. Små fina ögonstenar.
Men jag ångrar alla dessa onödiga extra år tillsammans med exet där jag har vart instängd, ofri,kontrollerad,ensam, ledsen, besviken, missnöjd. Och det kan jag förstå att det bli sämre för han om jag känner så. Sämre och sämre men han triggar det ju också.. han har gjort det sämre och sämre hela tiden. Han har inte kunna göra något bra..inte kunna säga något bra..utan bara sagt saker som fått mig att må sämre och bli ledsen inombords.

Jag har just vaknat upp ur blindo kan man säga.. Jag känner en livsglädje som jag aldrig känt. Längtar bort härifrån. Jag kommer vara fri, kommer vara jag. Göra vad jag vill. Göra saker själv och göra saker med barnen själv. Må bra, trivas, vad glad. Inspireras. Träffa nytt folk, vara nöjd, ja allt som jag inte känt på länge. Jag kommer få ägna mig åt mina intressen utan att känna ångest och må dåligt för att exet inte gillar mina intressen och inte gillade att jag ägnade mig åt dom.
Han ville att jag skulle ägna mig mer åt familjen och honom. Vem får lust att ägna sig åt honom så som han har betett sig de senaste åren. Snacka om dålig sexlust också. Så negativ, dömande, klagande och allt som han vart, tjafsig och bråkig och ja det finns mkt mer..iallafall så är det så jäkla avtändande så jag blev ju aldrig ens sugen nästan.. han var jämt arg, sur,grinig, tråkig, klagade...
Negativ energi jämt när han var omkring...Den spred sig och den sprider säg än här..
Jag kan inte flytta som sagt pga min dåliga ekonomi. Jag kan inte klara mig själv och barnen då.. måste hitta något sätt snart..hitta ett vettigt helttidsjobb men det är inte lätt. Jag försöker och försöker.
Har vart på intervju efter intervju men jag har vart för deppig, det vet jag. Sen jag började med anti-depp medel har det iaf blivit bättre och bättre.
Nu har jag iaf störts chans hittills att verka normal på en intervju och jag tror mer på mig själv nu också..
Nää jag måste sova känner jag..var bara tvungen att skriv av mig lite..
Skriver nog mer imorn..för det finns en hel del att säga...

Livet totalt på botten - tänkt hemska tankar - mått skit!

Senaste tiden har jag helt enkelt mått skit. Har inte orkat skriva. Det är så när man mår så jäkla kasst.
Julen blev jobbig... jag bor med mitt ex och barnen liksom..hur lätt är det tror ni?
Han hotar med att slänga ut mig om jag inte sköter mig. Sen säger han att nej jag menade inte det jag sa.. men hur ska jag veta vad han menar och inte menar. Jag mår skitdåligt när han säger så..jag är en slav..känner mig som en slav..jag är beroende av honom. Jag är liksom beroende av någon.

Känns så jäkla jobbigt..jag har ännu inte fått någon fast tjänst så jag måste bo här tills dess...har vart på intervjuer men jag har inte haft något go..något driv enligt dom sedan när jag frågat varför det inte blev något...
Nää jag måste väl ärligt säga att det beror väl på min depression..den lyser väl igenom..jag försöker mitt bästa verkligen..så gott jag kan..vad mer kan jag göra..jag har gett allt på min sista intervju nu..
försökt vara glad och framåt...
Men hur vet jag hur dom tolkar mig..
Jag var tvungen att dubbla min anti-depressiva dos i början av decemer. Den här separationsgrejen slog så hårt på mig att jag kände för att försvinna..jag visste inte vad jag skulle ta vägen..han ville ju kasta ut mig..och då skulle jag hamna på gatan och inte få se mina barn mer liksom..

Då kändes liksom att jag kan ju lika gärna dö om han kastar ut mig...frysa ihjäl i snön eller nåt..
men så blev det såklart inte för han sa att han ville ju ha en mamma till barnen..så han ångrade sig och lät mig bo här tills jag skaffar ett jobb. men det är prio ett nu..

Jag bara försöker och försöker...Jag hoppas nu hoppas hoppas att jag får detta senaste..det är min chansmot ett bra liv.

Jag måste komma ifrån den här människan..den här negativa miljön som sänker mig...allt här är dåligt..negativ...jobbigt..
Man kan inte må bra i denna lägenhet...detgår inte...
Otroligt jobbigt liv just nu,..
Om bara något kunde lösa sig snart..
Snälla någon be för mig..hjälp mig! Jag behöver ett jobb så jag kommer härifrång och kan börja om på nytt...jag kommer vara en bra mamma...
jag är så glad att jag har 2 fina barn..detär dom jag lever för ju..om dom inte funnits hade det inte funnits nåt att leva för ju..sååå fina små barn...jag kommer göra allt för att dom ska få det bättre än vad jag har haft det...
Min uppväxt var så jäkla kass. Jag är så jävla förbannad å arg på mina föräldrar..fy fan...
Jag behövde för helvete kärlek och omtänksamhet...behöde stöd,någon som lyssnade och brydde sig.. sa att jag dög, sa att jag var bra på något...hallå? Varför sa ingen det?

Jag blev istället någon som söp mig dyngrak och betedde mig som ett psyko för då fick jag uppmärksamhet...hallå jag behövde ju något annat!!!
Jag snattade och höll på..  hela min garderob var snodd.. var annars skulle jag få kläder ifrån.. fick inget hemifrån...och ingen fattade något heller..vet inte vad dom tänkte med....
Men det var ju en styvmamma så vad fan brydde hon sig..hon hatade mig..hon sket totalt i mig. och pappa var aldrig hemma.. Min riktiga mamma var psykiskt sjuk och söp hej vilt så henne kunde jag inte heller bo hos, jag trodde hon var alkoholist men neej hon sa att hon inte var det även om hon drack jämt...tyvärr..livet var skit.

Jaja nog om det... 
Jag måste nog lägga mig snart...mitt hemska ex ligger och snarkar.. det är så satans jobbigt att behöva sova i samma säng...är så trött på det..han bryr sig inte..han skiter totalt i det..han kan gärna utnyttja mig för sex också..det har han sagt..men fy fan heller....
Han sa kom igen ju vi kan ju ha sex, det betyder inget..det blir inget för det...sex och inga känslor liksom..NEJ tack fan heller...han är ju helt dum i huvudet...

Nej som sagt jag orkar inte skriva mer...
Jag hoppas bara att detta år 2013 ska vara mitt turår..min väg tillbaka...
Kom igen nu! Det är min tur att må bra och få ha det bra!

Kroppen mår skit, jag mår illa, kan inte sova, ont i magen...hur länge till orkar jag

Funderade igår på om jag bryter ihop snart för jag orkade liksom ingenting...Jag satt i bilen och bara grinade och grinade och undrade varför just jag ska drabbas av allt. Det går ju aldrig bra i mitt liv...när ska jag få vara lycklig och frisk.
När ska detta dåliga upphöra? Och så funderade jag på om det fanns någon i mitt liv som egentligen bryr sig och det gör det ju inte. Ingen levande människa jag kan komma på... Den enda jag kan tänka på som genuint brydde sig om hur jag egentligen mådde det var farmor. INGEN ANNAN VERKLIGEN! Farmor är tyvärr död.
Sen finns det inga mer... varken mamma eller pappa bryr sig riktigt..mamma har sig själv att bry sig om så hon orkar inte så mkt mer än det tyvärr och pappa han har aldrig riktigt brytt sig om mitt välmående..han är mer den materiella typen. Så något stöd, tröst eller hjälp, eller liksom bara en kram och en känsla av att någon bryr sig det har jag liksom inte fått.
Jag behöver det! Om jag nu inte hade haft mina barn så hade det ju egentligen inte funnits några själ till att kämpa vidare liksom. För en människa mer eller mindre om ingen ändå bryr sig spelar ju ingen roll. Men nu har jag ju barn så det enda som håller ihop mig just nu är dom...
För övrigt mår jag så otroligt dåligt..så ibland fattar jag inte hur jag ska stå ut.

Inatt kändes det som att jag inte sov något på hela natten..jag låg och vred och vände mig och hade ont i magen konstant hela natten.. det gick liksom inte slappna av. Oro antar jag, jag vet inte. Ont i ryggen också..ingen ställning var skön..ont i huvet också...
Har ont i huvut nu av tröttheten...mår illa också och det har jag gjort sen i helgen och idag är det fredag. Så det har pågått i nästan en vecka. Detta äckliga konstanta illamående.
Trött och ont i huvet och känner mig handlingsförlamad.
Ont i bröstet, liksom ett tryck över hjärtat har jag av och till..ont i hjärtat liksom..
Ont i magen
Ont i ryggen
Mår ännu mera illa av alla äckliga lukter här hemma. Känner lukter extremt starkt...det luktar så förfärligt illa..och just i och med dessa konstiga tecken som uppstått börjar jag fundera på vad som egentligen är på G. En tanke slog mig, är jag gravid igen eller?
Jag är mer törstig än vanligt, kissar oftare än vanlig, gick upp inatt och kissade.
Isåfall är det bara att göra abort. Vi är ju mitt i en separation liksom.
Jag ska iallafall köpa graviditetstest för att utesluta det. Men det kan ju knappast vara så för jag fick ju mensen ändå..men mensen var faktiskt inte som den brukar vara. Den kom efter 31 dagar och inte efter 28 som alltid. Sen varade den inte 8 dagar som alltid utan snarare 5 dagar och var mindre än vanligt.
Men vem vet, det kan ju bero på hur jag mår just nu också... Den 12:e kom mensen så nu har det gått ett tag sen sista gången vi hade sex...och mer sex blir det never ever. Det är ju slut mellan oss nu liksom..jag tar avstånd nu..det har blivit så...han är ju inte snäll...respektlös och så mår han bättre nu när jag mår sämre...hånfullt känns det...Han tycker det har blivit bättre nu när jag är så slö och inte aktiv och hektiskt längre. Jag är så loj ju så jag orkar knappt bry mig om nåt...låter allt ligga å skräpa överallt nu..orkar inte längre plocka på allt och städa iordning som jag alltid gör..orkar inte ens klaga..
Musten har gått ur mig liksom..
Orkar inte städa efter barnen jämt..det får ligga i alla rum nu..jag är så trött hela tiden, känns som kroppen ska dö snart eller nåt.
Så om jag då tänker på när sista sexet ever var så har jag för mig att det var 5 v sedan men det kan ha varit  helgen v 43, dvs den 27 Oktober har jag för mig.Antingen den helgen eller helgen innan, minns inte helt.. Sen dess har det inte var nåt och inget mer blir det.. och det var en gång att inte glömma för sambon var stel och känslokall och konstigt...han hade bestämt sig redan då men inte sagt nåt..att han ville separera alltså, det var jag ju nu....han kollade inte ens på mig..han var helt stel och konstig..det sämsta jag vart med om ever känns det nästan som...med han alltså..tråkigt..sånt man inte glömmer.

Igår kändes det som att jag nästan går sönder, så jag var tvungen att gå och lägga mig i sängen kl 18 så fick sambon ta hand om resten... så konstiga känslor...som att kroppen lägger av snart liksom..läskigt nästan.. Då somnade jag åtminstone utan att ha ätit sen lunch..kände mig liksom inte hungrig, bara trött och konstig och ja ledsen och orolig. Går knappt sätta ord på alla känslor inom mig..
Vaknade dock vid 10 av alarmet att jag ska ta min anti-depressiva medicin. Har satt klockan för annars kan jag glömma det en dag sådär.. Så då tog jag mig upp, tog en medicin, kolla mail och sånt åt lite och sen lade jag mig i sängen efter en stund igen.

Nu sitter jag här och skriver efter att ha lämnat barnen på förskolan och har fortfarande ont i magen, är illamående och känner mig svag, orolig och stressad över allt. Över framtiden...
Jag behöver studera nu och jobba men jag kan liksom inte ta mig för något..Känner mig helt likgiltig till allt.....ont i huvet också, det känns rätt jobbigt...
Känns så jobbigt att lägga på en fasad när man går ut jämt..låtsas att allt är bra, försöka se pigg och glad ut...så otroligt jobbigt..fy f-n säger jag bara... men det är så det måste vara...en fasad så länge barnen är omkring än även om jag verkar väldigt trött...

Nää jag orkar inte ens skriva mer nu...

Stämningen är dålig, konstig, så jäkla trött på allt! Vi ska försöka vara normala inför barnen!

Hur lätt är det att verka normal när det inte är normalt mellan mig och sambon.
Han respekterar ju inte mig och mina behov riktigt.
Han gör ju lite som han vill. 30 minuter innan han drog ut på krogen igår sa han nu drar jag ut. Så tog han en dusch och drog. Visst barnen hade just lagt sig. Men lite framförhållning kan man väl ha. Jag ska minsann fråga honom om jag ska göra någon om det går bra helst några dagar i förväg och sen påminna honom varje dag tills dess så att han inte glömmer. Bäst att påminna flera gånger samma dag också. Han lyssnar nämligen med skithålet. Han lyssnar nästan aldrig på vad jag säger.
Han lyssnar med dövörat. Skiter i det, är inte intresserad. Det åker ut i andra örat. Han är helt enkelt inte intresserad av mig det minsta, vill inte veta av mig, vill inte respektera mig som en människa med behov, inget stöd i något får man, ingen medkänsla, ingenting alltså.
Idag började han bråka om mig också för att jag tyckte vi kunde köpa några grejer till våran äldsta dotter som ska ha uppvisning på en aktivitet hon går på. Hon ska göras lite fin inför fotografering och så. Så jag tyckte vi kunde köpa ett par grejer som totalpriset kommer hamna på 150 kr. Då brusar han upp och säger att det är för fan onödigt skit. Sånt skit ska vi inte köpa när vi inte har råd. Grejen är att det har vi råd med. Men inte enligt honom. Jag fattar inte vad problemet är? Han är ju knäpp. Det är själva grejen att han vill inte ge mig pengar till något och inget till barnen. Han vill bara köpa mat, det nödvändiga och spara undan det som går.
Jag har som sagt ingen inkomst mer än studiemedel så det är lite knapert för mig men vi har ju haft gemensam ekonomi i hur många år som helst. Men tydligen är han trött på det nu verkar det som. Just nu när jag har det dåligt ställt för att jag äntligen får göra det jag vill i mitt liv.
Jag har hängt efter honom som en svans i flera år så jag tycker han är skyldig mig att stötta mig nu i mina beslut. Istället vill han göra slut???
Alltså jag blir så jäkla trött på människan. Han är elak tycker jag. Jag blir ledsen inombords.
Jag känner mig som en fånge i fängelse just nu. Men jag får ta dagen som den kommer nu och hoppas att jag kan komma på någon lösning snart. För så här kan man inte ha det. Jag inser det själv att så länge han beter sig så här är det ju faktiskt inte hållbart. Får mig jämt att bli arg och ledsen, trycker jämt ner mig. Nu har vi slutat prata så mkt för jag tänker inte ta massa skit. För alltid om jag sagt något så står han emot det eller försöker få mig att verka dum eller säger något som ska göra saken värre eller göra mig ledsen. Så jag har tröttnat nu. Jag orkar inte bli ledsen och arg hela tiden.
Och han säger ju själv att han beter sig så för att det ska bli så dåligt som möjligt så att det skulle bli så lätt som möjligt att gå ifrån mig. Vilket jäkla sätt! Omoget! Han är omogen helt enkelt. 

Nu går jag mest och ser hängig och deprimerad ut hela dagarna. Hela mitt ansikte ser tråkigt och dött ut när jag tittar på mig själv i spegeln. Som att gnistan har försvunnit. Som att något dött liksom. Mår dåligt på mig själv. Jag ser hemsk ut. Sover så dåligt nu också så jag verkar ha gått upp i vikt. Känner mig plufsig och fet och äcklig. Mår inte alls bra just nu. Allt känns skit! Helvete vilket skit!

SEPARATION! Tung sten i bröstet, ledsen men ändå ok, inte respekterad, aldrig stöttad, nedtryckt av sambon!

Så otroligt mycket som hänt den senaste tiden att det går bara inte skriva ner allt. Det känns som ett virrvarr av grejer. Jag blir helt snurrig. Livet är verkligen som en berg-och-dalbana. Jag var ju på väg upp för backen och trodde jag skulle nå toppen så småningom men den kom aldrig, jag missade den och nu går det utför igen, nedför.
Sambon vill separera. Han är inte lycklig. Och tro fan det. Så som han beter sig. Han sa en gång när vi bråkade om något att han gör som han gör för att relationen ska bli så dålig som möjligt så att det inte ska vara så svårt att göra slut på den. Då tog jag väl det inte riktigt på allvar.
Men nu har vi kommit dit. Han har dragit ner allt i botten med sitt sura och arga och respektlösa sätt.
Han respekterar inte mig som människa. Jag känner mig som en slav ibland i hans närhet. Han ska bestämma och domdera bara för att jag just nu inte har någon inkomst. För att jag just nu studerar halvtid och jobbar med min nätbutik. Nätbutiken är ännu inte vinstdrivande men det kommer nästa år. Det är en lång process när man startar från så lite medel som jag har haft.
Jag tar mig uppåt iallafall.
Han ser inte vad jag gör, han ser inte hur jag slitet, jag sliter med barnen, med hemmet, med mig själv, mitt psyke, mina studier, min firma. Jag gör så mycket och han tycker inte jag gör något alla vettigt. Inget jag gör betyder mycket för honom. Det han vill att jag ska göra är att laga middagar, det är det viktigaste för honom och det är just den biten jag har lämnat till honom eftersom han inte nöjer sig med enkla saker som korv och makaroner, pannkaka, blodpudding, fiskbullar, kyckling och ris. Han vill ha annat och jag har inte tid och stå 1 h, och inte ork. Jag har ingen energi kvar efter en hel dag av slit. Jag pluggar varje kväll 2 h och jobbar samtidigt dvs skriver kvitton, svarar på mail, packar ordrar. Han gör inget åt mig i min firma. Han kan inte erbjuda att hjälpa till ens. Jag får fråga honom flera gånger, snällt om han kan göra en liten sak.
Han sitter och surfar eller kollar tv i soffan. Det är vad han ägnar sig åt på kvällarna.
Han kan inte städa på något, plocka upp leksaker, papper, gammal post som ligger lite här och var, gamla kläder som han slänger vid sängen, barnens kläder, leksaker i alla rum, damm på golven, matrester på golven, matrester på bord och diskbänk, disk på bänkar, kastruller stående, post som dräller. Det finns massor man kan göra, som jag mår dåligt av att se, som jag själv måste göra något åt för att inte han ser det, inte gör något åt det.
Jag jobbar i hemmet och kan inte ha hemmet som en svinstia då jag tillbringar all tid här.
Jobbar alltså hemifrån i min firma.
Jag får plocka och torka i köket jämt. Han kan aldrig göra det rent nog för att jag ska tycka det ser fräscht ut. Jag har sagt det så många gånger. Det ska inte stå kvar disk, grejer eller liga matsmulor kvar någonstans, då är det inte rent. Det ska inte ligga mat i slasken, den tar man upp direkt och slänger i soporna. Det ska inte lukta sopor.
Man ska inte behöva gå i skor inne för att det knastrar av smulor och skräp och för att man fastnar i skräp och damm.
Toaletten ser ut sämre ut en allmän äcklig toalett en. Kissig och dammig och lite skräpig. Äckliga väggar, äckliga golv, dammig och bajsig.
Usch jag mår dåligt på allt här. Och jag hinner fasiken inte gör allt. Jag har annat och sköta också liksom. Förut hade jag inte ens någon energi. Nu när energin kommit tillbaka gör jag så gott jag kan. Ständig värk efter reumatism sätter sina spår också.
Jag är ofta trött. Men det har blivit bättre. Jag har lätt reumatism bara. Går jämt med innenskor och kan knappt gå med högklackat, det för gör för ont.
Men det är något jag lärt mig leva med nu efter 4 år. Och amningspsykoser har jag haft 2 ggr. Nu fick jag ju äntligen något gjort 1,5 år efter andra dottern föddes. Började knapra anti-depressiva och visst kändes det bättre efter ett par månader. Energin kom liksom tillbaka, lusten att göra saker, orken. Jag är aktiv igen, som jag var en gång i tiden.OCh det känns bra och härligt ändå i all misär.

Jag hade just börjat känna att livet var ganska bra ändå, bättre än på 4 år när allt bröt ut. Jag födde fösta dottern, fick reumatism, amningspsykos, depression och allt därtill. Total nedgång och ingen förståelse eller stöd i form av att bara vara där för mig, bara hålla om mig och vara, från sambon. Det var det jag ville ha. Inte massa klagomål på vad jag inte längre orkar göra, och vad jag inte gör.
Det blev ju såklart klagomål från min sida då eftersom jag hade den ork jag behövde.
Sambon behövde ta större ansvar för allt. Jag fick klaga på honom jämn för att han aldrig städade, plockade, diskade, tvättade. Det blev liksom inte gjort. Det blev väl en omställning för han. Han märkte ju knappt att jag gjorde det förut, för då gjorde jag det bara ju utan klagomål, utan snack.

Just nu känner jag mig iallafall låg. Som något tung i bröstet ändå. Så trist att han skulle släppa en bomb just nu när jag var på väg upp.
Orkar inte gå in på allt som har hänt just nu men det kommer verkligen mera... måste skriva av mig..

Iallafall när han sa det kändes det som att mitt liv skulle förstöras. Jag skulle bli tvungen att sluta studierna, lägga ner firman och gå back 100 000 kr eller nåt sånt och börja ta socialbidrag om jag inte fick ett jobb på Ica eller nåt. Och skulle jag ta ett jobb där skulle det vara misär resten av livet. Jag trivs inte så. Jag har en 4,5 årig utbildning från högskola alltså och ett lång på närmare 250 000 kr därifrån. Jag vill aktivera mig, göra avancerade saker, inte rutinmässiga saker. Inte så att jag ser ner på folk där, det är bara inte min grej, jag trivs inte, jag vill inte, jag vill mer och jag är på en annan bana i livet.
Jag har bara inte fått något jobb inom min bransch, inom mitt utbildningsområde och det skulle ju nästan inte gå när jag har så mkt annat för mig just nu. Kan inte jag för en gång skull få göra det jag vill. Den utbildningen som jag gick var ju från början inte ens min idé. Det var pappas idé, jag måste utbilda mig, jag måste blir något bra så att jag klarade mig själv sen. Så var hand filosofi. Eftersom jag haft en så brokig och jobbig uppväxt behövde jag det tyckte han.
Skilda föräldrar sen 2 års ålder, nya män på mamma sida hela tiden. Nya syskon på mammas sida med olika män, som misshandlade henne, var alkolister, knäppa, anorektiker. Hon drogs bara till de dålig männen kanske pga att hon själv hade problem. Psykiska problem. Hon hamnade på psyket till slut. Psykhem. Då fick jag flytta till min pappa, där jag var helt ovälkommen av hans familj. Jag fick såklart skiljas från mina syskon jag växt upp med, dom fick bo hos sina knäppa pappor. Min pappa var iallafall normal så sätt, felet var att han var aldrig hemma, var aldrig där för mig, fick ingen kärlek från han, omtänksamhet, tröst, ingenting. Jag fick klara mig själv. Fick inte ens pengar till kläder eller prylar knappt så det slutade med att jag blev snattare och snodde kläder, smink och prylar.
Ingen märkte nåt under flera år tills jag åkte fast..
Pappas fru och övriga barn levde ett eget liv. Jag var själv och dom var ett. Hon trodde att pappa gav mig allt som hon tvättade och pappa visste ingenting, han såg inget. Ja jag vet inte vad som försigick, vad dom pratade om och inte pratade om. Med mig pratade ingen iaf. Jag låg och grinade i min ensamhet i min säng nästan varje dag. Mådde dåligt, kände mig värdelös, ej omtyckt, ful och ja vem vet allt jag kände. Kände flera gånger för att bara försvinna och dö men skred såklart inte till verket.

Mamma var på psykhem länge länge, hon har ju haft såna problem in sin uppväxt själv. Blivit våldtagen, antastad, litar såklart inte på män efter det och dras till fel män. Inte fått den kärlek hon behövde själv, hennes mamma dog när hon var liten och pappa alkoholist, hon hamnade på barnhem och sen fosterfamilj. Ja och mer därtill som jag inte orkar gå in på.

Iallafall så är livet inte lätt säger jag bara.
Livet är hårt och svårt. Men eftersom jag har två jättefina barn ska jag kämpa för dom. Finns inte min värld att försvinna ur deras liv förrän jag blir så gammal att jag dör. Jag ska finnas där för dom, jag ska ge dom den kärlek jag själv ville ha och ännu idag vill ha. Jag ska göra mitt bästa för dom. Jag kämpar för dom. Men jag blir så ledsen när jag vet att dom inte kommer få ha en kärnfamilj, en mamma och en pappa tillsammans. Blir så ledsen för deras skull då jag själv vet hur det känns att växa upp med bara en mamma till exempel. Pappa träffade jag bara på lov som sommar och vinter.
Alldeles för lite i min mening. Felet är mammas säger pappa och mamma säger tvärtom. Vem ska man tro på?
Så blir det iaf inte för våra barn. Han vill ju vara där för dom också sån tur är. Pappan och min sambo alltså, som inte kommer vara min sambo så småningom :(
Men det kanske är så det måste bli. Han förstår ju inte mig, vill inte förstå, vill inte stötta, stöttar mig inte, är inte bara där för mig när jag behöver det, respekterar inte mina känslor, mina tankar. Ska alltid vända allt till det negativa, trycka ner mig, få mig att må ännu sämre, klaga på mig, jag är egoistisk, jag bara tar och tar, latar mig, gör inget vettigt, klagar och klagar, bestämmer och bestämmer. Det är hans ord. Tyvärr är allt han säger inte sant.
Jag bestämmer inte. Han bestämmer ju, jag har följt honom 2 ggr i livet sen vi träffades. Första gången flyttade jag med honom pga att han fick jobb, jag fick leta jobb och visst då fick jag ett. Andra gången samma sak, han fick sitt drömjobb tydligen och då måste vi bara dra upp allt och flytta, jag höggravid, 1,5 mån kvar till födseln, fick säga upp mitt jobb. Har sen dess inte fått något nytt jobb förstås, men startade då min firma under föräldraledigheten. Men jag ville aldrig flytta då, ville föda där vi var och ha mitt jobb kvar att kunna gå tillbaks till och sen söka nytt jobb och när jag fått det kunder vi väl flytta. För var det inte min tid att bestämma då. Jag hade ju följt honom förut. Kunde inte han följa mig. Båda hade ju jobb där vi var men ingen ville ju bo kvar där. Ville komma närmare släkt och gamla vänner. Men man kunde väl vänta ut det. Vänta på min tur den gången. Nej då! Jag får dras med och inte var det lätt. Höggravid och konstant ont i ryggen och kroppen. Sov så otroligt dåligt att det inte finns ord för det. Den enorma trötthet efter dålig sömn i flera månader kan göra så otroligt mkt fel. Ingen anar hur ont jag  hade jämt. jag kunde inte sitta i en bil mer än 30 min förrän det var olidligt. Kändes som min kropp skulle braka samman. Reumatismen dock kändes som borta under graviditeten. Men värken i ryggen och fogar och därmed sömnlösheten tog kål på mig. Och så hade vi ju ett barn till som var nästan 2 år.

Nej nu får jag sluta skriva för idag..måste jobba lite nu. skriva 3 kvitton och packa dess ordrar. Plugga 1h också. Jag tänker inte ge upp nåt...fortsätter...