Funderade igår på om jag bryter ihop snart för jag orkade liksom ingenting...Jag satt i bilen och bara grinade och grinade och undrade varför just jag ska drabbas av allt. Det går ju aldrig bra i mitt liv...när ska jag få vara lycklig och frisk.
När ska detta dåliga upphöra? Och så funderade jag på om det fanns någon i mitt liv som egentligen bryr sig och det gör det ju inte. Ingen levande människa jag kan komma på... Den enda jag kan tänka på som genuint brydde sig om hur jag egentligen mådde det var farmor. INGEN ANNAN VERKLIGEN! Farmor är tyvärr död.
Sen finns det inga mer... varken mamma eller pappa bryr sig riktigt..mamma har sig själv att bry sig om så hon orkar inte så mkt mer än det tyvärr och pappa han har aldrig riktigt brytt sig om mitt välmående..han är mer den materiella typen. Så något stöd, tröst eller hjälp, eller liksom bara en kram och en känsla av att någon bryr sig det har jag liksom inte fått.
Jag behöver det! Om jag nu inte hade haft mina barn så hade det ju egentligen inte funnits några själ till att kämpa vidare liksom. För en människa mer eller mindre om ingen ändå bryr sig spelar ju ingen roll. Men nu har jag ju barn så det enda som håller ihop mig just nu är dom...
För övrigt mår jag så otroligt dåligt..så ibland fattar jag inte hur jag ska stå ut.
Inatt kändes det som att jag inte sov något på hela natten..jag låg och vred och vände mig och hade ont i magen konstant hela natten.. det gick liksom inte slappna av. Oro antar jag, jag vet inte. Ont i ryggen också..ingen ställning var skön..ont i huvet också...
Har ont i huvut nu av tröttheten...mår illa också och det har jag gjort sen i helgen och idag är det fredag. Så det har pågått i nästan en vecka. Detta äckliga konstanta illamående.
Trött och ont i huvet och känner mig handlingsförlamad.
Ont i bröstet, liksom ett tryck över hjärtat har jag av och till..ont i hjärtat liksom..
Ont i magen
Ont i ryggen
Mår ännu mera illa av alla äckliga lukter här hemma. Känner lukter extremt starkt...det luktar så förfärligt illa..och just i och med dessa konstiga tecken som uppstått börjar jag fundera på vad som egentligen är på G. En tanke slog mig, är jag gravid igen eller?
Jag är mer törstig än vanligt, kissar oftare än vanlig, gick upp inatt och kissade.
Isåfall är det bara att göra abort. Vi är ju mitt i en separation liksom.
Jag ska iallafall köpa graviditetstest för att utesluta det. Men det kan ju knappast vara så för jag fick ju mensen ändå..men mensen var faktiskt inte som den brukar vara. Den kom efter 31 dagar och inte efter 28 som alltid. Sen varade den inte 8 dagar som alltid utan snarare 5 dagar och var mindre än vanligt.
Men vem vet, det kan ju bero på hur jag mår just nu också... Den 12:e kom mensen så nu har det gått ett tag sen sista gången vi hade sex...och mer sex blir det never ever. Det är ju slut mellan oss nu liksom..jag tar avstånd nu..det har blivit så...han är ju inte snäll...respektlös och så mår han bättre nu när jag mår sämre...hånfullt känns det...Han tycker det har blivit bättre nu när jag är så slö och inte aktiv och hektiskt längre. Jag är så loj ju så jag orkar knappt bry mig om nåt...låter allt ligga å skräpa överallt nu..orkar inte längre plocka på allt och städa iordning som jag alltid gör..orkar inte ens klaga..
Musten har gått ur mig liksom..
Orkar inte städa efter barnen jämt..det får ligga i alla rum nu..jag är så trött hela tiden, känns som kroppen ska dö snart eller nåt.
Så om jag då tänker på när sista sexet ever var så har jag för mig att det var 5 v sedan men det kan ha varit helgen v 43, dvs den 27 Oktober har jag för mig.Antingen den helgen eller helgen innan, minns inte helt.. Sen dess har det inte var nåt och inget mer blir det.. och det var en gång att inte glömma för sambon var stel och känslokall och konstigt...han hade bestämt sig redan då men inte sagt nåt..att han ville separera alltså, det var jag ju nu....han kollade inte ens på mig..han var helt stel och konstig..det sämsta jag vart med om ever känns det nästan som...med han alltså..tråkigt..sånt man inte glömmer.
Igår kändes det som att jag nästan går sönder, så jag var tvungen att gå och lägga mig i sängen kl 18 så fick sambon ta hand om resten... så konstiga känslor...som att kroppen lägger av snart liksom..läskigt nästan.. Då somnade jag åtminstone utan att ha ätit sen lunch..kände mig liksom inte hungrig, bara trött och konstig och ja ledsen och orolig. Går knappt sätta ord på alla känslor inom mig..
Vaknade dock vid 10 av alarmet att jag ska ta min anti-depressiva medicin. Har satt klockan för annars kan jag glömma det en dag sådär.. Så då tog jag mig upp, tog en medicin, kolla mail och sånt åt lite och sen lade jag mig i sängen efter en stund igen.
Nu sitter jag här och skriver efter att ha lämnat barnen på förskolan och har fortfarande ont i magen, är illamående och känner mig svag, orolig och stressad över allt. Över framtiden...
Jag behöver studera nu och jobba men jag kan liksom inte ta mig för något..Känner mig helt likgiltig till allt.....ont i huvet också, det känns rätt jobbigt...
Känns så jobbigt att lägga på en fasad när man går ut jämt..låtsas att allt är bra, försöka se pigg och glad ut...så otroligt jobbigt..fy f-n säger jag bara... men det är så det måste vara...en fasad så länge barnen är omkring än även om jag verkar väldigt trött...
Nää jag orkar inte ens skriva mer nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar