Usch vad ledsen jag blir när jag ser kärleksfilmer och kärlek överhuvudtaget...Då tänker jag bara på hur det en gång var mellan mig och min sambo... Hur kära vi var då i början. Hur fint det var, hur bra allt var. Han var en annan människa då. Han brydde sig, respekterade mig, var omtänksam.
Vad hände sen? Allt hände när vi fick barn... Då gick allt åt fel håll. Det ska ju bli bättre då..man får en underbar liten bebis som man är helt förtrollad i. Men så blev det inte.
Tänk när dom där känslorna fanns. Dom där underbara kärleks-känslorna. Så starka! Jag minns så väl en kväll i soffan han och jag. Jag hade aldrig känt så förut. Jag visste att det var rätt! Att det skulle vara vi... men nu liksom..nu är allt borta..förstört...det försvann.. Så ledsamt..
Tänk om han kunde var den han var då..ååh så underbart det hade varit. Han har förändrats totalt...blivit arg, sur, irriterad, tråkig, ändrat åsikter, blivit mer ego, ej omtänksam längre mot mig, respekterar mig inte, lyssnar inte på mig, skiter i det jag säger, ej kärleksfull, visar ingen kärlek mer, stel, ser ond och arg ut mest, spydig, slänger ur sig spydiga kommentarer. Jag kan inte ens påpeka en sak på tv:n eller en sak jag läst för då ska han motargumentera det och försöka trycka ner mig så att jag mår dåligt. Jag slutar helt enkelt säga saker...tillslut kommer vi inte prata alls...så är det..Det är ingen idé. Jag orkar inte försöka när han inte gör det. Och jag har insett nu att han inte vill försöka mer eftersom han har drivit det mer och mer mot botten..han vill ju att det ska ta slut som han säger. Men nu ska vi tydligen gå så här tills vardagen löser sig...hur jobbigt är inte det...
Det är riktigt dålig stämning hemma mellan oss...
Var är han, den människa som jag lärde känna? Vart tog han vägen?
Allt är så tråkigt...jag har insett själv att det inte är hållbart, att vi måste gå skilda vägar...för man kan inte leva så här..jag kan inte låta mig tryckas ner hela tiden... jag måste ju må bra och få respekt i ett förhållande..
Men det känns så hemskt också..vi har ju vart med om så mycket, vi har haft så mycket ihop...och så ska det bara ta slut. känns lite konstigt ändå och ledsamt.... tungt..
Tänk om vi inte haft barnen, då hade det nog vart lättare...
Men jag är så glad att vi har dom...sååå glad.. mina goa älsklingar...Jag kommer aldrig vara ensam även om jag inte har någon man, eller träffar någon annan.. Jag kommer iallafall ha mina barn och jag kommer bry mig om dom mest av allt.. Jag kommer ge dom allt jag inte fick, kärlek, omtanke, tröst...
Så är det...Det jag saknade och saknar tänker jag ge dom...för jag vill att dom ska få ett bra liv och må bra..
Måste läsa nu..studera alltå..Sambon är ute med barnen och gör annat för en gång skull. Så många gånger jag bett honom göra något och det har inte hänt mer än att han gått ut i parken 1 h.. Nu när han inte vill se mig mer då åker han gärna bort med barnen...nu när det är så dåligt stämning..
Jaja, jag ska inte klaga, det är superbra för mig så jag får mina studier gjorda..men det känns ändå trist att det har blivit så här allting..Helgerna kommer bestå i att vi försöker undvika varandra känns det som. Göra saker på olika håll med barnen separat... :(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar