Så otroligt mycket som hänt den senaste tiden att det går bara inte skriva ner allt. Det känns som ett virrvarr av grejer. Jag blir helt snurrig. Livet är verkligen som en berg-och-dalbana. Jag var ju på väg upp för backen och trodde jag skulle nå toppen så småningom men den kom aldrig, jag missade den och nu går det utför igen, nedför.
Sambon vill separera. Han är inte lycklig. Och tro fan det. Så som han beter sig. Han sa en gång när vi bråkade om något att han gör som han gör för att relationen ska bli så dålig som möjligt så att det inte ska vara så svårt att göra slut på den. Då tog jag väl det inte riktigt på allvar.
Men nu har vi kommit dit. Han har dragit ner allt i botten med sitt sura och arga och respektlösa sätt.
Han respekterar inte mig som människa. Jag känner mig som en slav ibland i hans närhet. Han ska bestämma och domdera bara för att jag just nu inte har någon inkomst. För att jag just nu studerar halvtid och jobbar med min nätbutik. Nätbutiken är ännu inte vinstdrivande men det kommer nästa år. Det är en lång process när man startar från så lite medel som jag har haft.
Jag tar mig uppåt iallafall.
Han ser inte vad jag gör, han ser inte hur jag slitet, jag sliter med barnen, med hemmet, med mig själv, mitt psyke, mina studier, min firma. Jag gör så mycket och han tycker inte jag gör något alla vettigt. Inget jag gör betyder mycket för honom. Det han vill att jag ska göra är att laga middagar, det är det viktigaste för honom och det är just den biten jag har lämnat till honom eftersom han inte nöjer sig med enkla saker som korv och makaroner, pannkaka, blodpudding, fiskbullar, kyckling och ris. Han vill ha annat och jag har inte tid och stå 1 h, och inte ork. Jag har ingen energi kvar efter en hel dag av slit. Jag pluggar varje kväll 2 h och jobbar samtidigt dvs skriver kvitton, svarar på mail, packar ordrar. Han gör inget åt mig i min firma. Han kan inte erbjuda att hjälpa till ens. Jag får fråga honom flera gånger, snällt om han kan göra en liten sak.
Han sitter och surfar eller kollar tv i soffan. Det är vad han ägnar sig åt på kvällarna.
Han kan inte städa på något, plocka upp leksaker, papper, gammal post som ligger lite här och var, gamla kläder som han slänger vid sängen, barnens kläder, leksaker i alla rum, damm på golven, matrester på golven, matrester på bord och diskbänk, disk på bänkar, kastruller stående, post som dräller. Det finns massor man kan göra, som jag mår dåligt av att se, som jag själv måste göra något åt för att inte han ser det, inte gör något åt det.
Jag jobbar i hemmet och kan inte ha hemmet som en svinstia då jag tillbringar all tid här.
Jobbar alltså hemifrån i min firma.
Jag får plocka och torka i köket jämt. Han kan aldrig göra det rent nog för att jag ska tycka det ser fräscht ut. Jag har sagt det så många gånger. Det ska inte stå kvar disk, grejer eller liga matsmulor kvar någonstans, då är det inte rent. Det ska inte ligga mat i slasken, den tar man upp direkt och slänger i soporna. Det ska inte lukta sopor.
Man ska inte behöva gå i skor inne för att det knastrar av smulor och skräp och för att man fastnar i skräp och damm.
Toaletten ser ut sämre ut en allmän äcklig toalett en. Kissig och dammig och lite skräpig. Äckliga väggar, äckliga golv, dammig och bajsig.
Usch jag mår dåligt på allt här. Och jag hinner fasiken inte gör allt. Jag har annat och sköta också liksom. Förut hade jag inte ens någon energi. Nu när energin kommit tillbaka gör jag så gott jag kan. Ständig värk efter reumatism sätter sina spår också.
Jag är ofta trött. Men det har blivit bättre. Jag har lätt reumatism bara. Går jämt med innenskor och kan knappt gå med högklackat, det för gör för ont.
Men det är något jag lärt mig leva med nu efter 4 år. Och amningspsykoser har jag haft 2 ggr. Nu fick jag ju äntligen något gjort 1,5 år efter andra dottern föddes. Började knapra anti-depressiva och visst kändes det bättre efter ett par månader. Energin kom liksom tillbaka, lusten att göra saker, orken. Jag är aktiv igen, som jag var en gång i tiden.OCh det känns bra och härligt ändå i all misär.
Jag hade just börjat känna att livet var ganska bra ändå, bättre än på 4 år när allt bröt ut. Jag födde fösta dottern, fick reumatism, amningspsykos, depression och allt därtill. Total nedgång och ingen förståelse eller stöd i form av att bara vara där för mig, bara hålla om mig och vara, från sambon. Det var det jag ville ha. Inte massa klagomål på vad jag inte längre orkar göra, och vad jag inte gör.
Det blev ju såklart klagomål från min sida då eftersom jag hade den ork jag behövde.
Sambon behövde ta större ansvar för allt. Jag fick klaga på honom jämn för att han aldrig städade, plockade, diskade, tvättade. Det blev liksom inte gjort. Det blev väl en omställning för han. Han märkte ju knappt att jag gjorde det förut, för då gjorde jag det bara ju utan klagomål, utan snack.
Just nu känner jag mig iallafall låg. Som något tung i bröstet ändå. Så trist att han skulle släppa en bomb just nu när jag var på väg upp.
Orkar inte gå in på allt som har hänt just nu men det kommer verkligen mera... måste skriva av mig..
Iallafall när han sa det kändes det som att mitt liv skulle förstöras. Jag skulle bli tvungen att sluta studierna, lägga ner firman och gå back 100 000 kr eller nåt sånt och börja ta socialbidrag om jag inte fick ett jobb på Ica eller nåt. Och skulle jag ta ett jobb där skulle det vara misär resten av livet. Jag trivs inte så. Jag har en 4,5 årig utbildning från högskola alltså och ett lång på närmare 250 000 kr därifrån. Jag vill aktivera mig, göra avancerade saker, inte rutinmässiga saker. Inte så att jag ser ner på folk där, det är bara inte min grej, jag trivs inte, jag vill inte, jag vill mer och jag är på en annan bana i livet.
Jag har bara inte fått något jobb inom min bransch, inom mitt utbildningsområde och det skulle ju nästan inte gå när jag har så mkt annat för mig just nu. Kan inte jag för en gång skull få göra det jag vill. Den utbildningen som jag gick var ju från början inte ens min idé. Det var pappas idé, jag måste utbilda mig, jag måste blir något bra så att jag klarade mig själv sen. Så var hand filosofi. Eftersom jag haft en så brokig och jobbig uppväxt behövde jag det tyckte han.
Skilda föräldrar sen 2 års ålder, nya män på mamma sida hela tiden. Nya syskon på mammas sida med olika män, som misshandlade henne, var alkolister, knäppa, anorektiker. Hon drogs bara till de dålig männen kanske pga att hon själv hade problem. Psykiska problem. Hon hamnade på psyket till slut. Psykhem. Då fick jag flytta till min pappa, där jag var helt ovälkommen av hans familj. Jag fick såklart skiljas från mina syskon jag växt upp med, dom fick bo hos sina knäppa pappor. Min pappa var iallafall normal så sätt, felet var att han var aldrig hemma, var aldrig där för mig, fick ingen kärlek från han, omtänksamhet, tröst, ingenting. Jag fick klara mig själv. Fick inte ens pengar till kläder eller prylar knappt så det slutade med att jag blev snattare och snodde kläder, smink och prylar.
Ingen märkte nåt under flera år tills jag åkte fast..
Pappas fru och övriga barn levde ett eget liv. Jag var själv och dom var ett. Hon trodde att pappa gav mig allt som hon tvättade och pappa visste ingenting, han såg inget. Ja jag vet inte vad som försigick, vad dom pratade om och inte pratade om. Med mig pratade ingen iaf. Jag låg och grinade i min ensamhet i min säng nästan varje dag. Mådde dåligt, kände mig värdelös, ej omtyckt, ful och ja vem vet allt jag kände. Kände flera gånger för att bara försvinna och dö men skred såklart inte till verket.
Mamma var på psykhem länge länge, hon har ju haft såna problem in sin uppväxt själv. Blivit våldtagen, antastad, litar såklart inte på män efter det och dras till fel män. Inte fått den kärlek hon behövde själv, hennes mamma dog när hon var liten och pappa alkoholist, hon hamnade på barnhem och sen fosterfamilj. Ja och mer därtill som jag inte orkar gå in på.
Iallafall så är livet inte lätt säger jag bara.
Livet är hårt och svårt. Men eftersom jag har två jättefina barn ska jag kämpa för dom. Finns inte min värld att försvinna ur deras liv förrän jag blir så gammal att jag dör. Jag ska finnas där för dom, jag ska ge dom den kärlek jag själv ville ha och ännu idag vill ha. Jag ska göra mitt bästa för dom. Jag kämpar för dom. Men jag blir så ledsen när jag vet att dom inte kommer få ha en kärnfamilj, en mamma och en pappa tillsammans. Blir så ledsen för deras skull då jag själv vet hur det känns att växa upp med bara en mamma till exempel. Pappa träffade jag bara på lov som sommar och vinter.
Alldeles för lite i min mening. Felet är mammas säger pappa och mamma säger tvärtom. Vem ska man tro på?
Så blir det iaf inte för våra barn. Han vill ju vara där för dom också sån tur är. Pappan och min sambo alltså, som inte kommer vara min sambo så småningom :(
Men det kanske är så det måste bli. Han förstår ju inte mig, vill inte förstå, vill inte stötta, stöttar mig inte, är inte bara där för mig när jag behöver det, respekterar inte mina känslor, mina tankar. Ska alltid vända allt till det negativa, trycka ner mig, få mig att må ännu sämre, klaga på mig, jag är egoistisk, jag bara tar och tar, latar mig, gör inget vettigt, klagar och klagar, bestämmer och bestämmer. Det är hans ord. Tyvärr är allt han säger inte sant.
Jag bestämmer inte. Han bestämmer ju, jag har följt honom 2 ggr i livet sen vi träffades. Första gången flyttade jag med honom pga att han fick jobb, jag fick leta jobb och visst då fick jag ett. Andra gången samma sak, han fick sitt drömjobb tydligen och då måste vi bara dra upp allt och flytta, jag höggravid, 1,5 mån kvar till födseln, fick säga upp mitt jobb. Har sen dess inte fått något nytt jobb förstås, men startade då min firma under föräldraledigheten. Men jag ville aldrig flytta då, ville föda där vi var och ha mitt jobb kvar att kunna gå tillbaks till och sen söka nytt jobb och när jag fått det kunder vi väl flytta. För var det inte min tid att bestämma då. Jag hade ju följt honom förut. Kunde inte han följa mig. Båda hade ju jobb där vi var men ingen ville ju bo kvar där. Ville komma närmare släkt och gamla vänner. Men man kunde väl vänta ut det. Vänta på min tur den gången. Nej då! Jag får dras med och inte var det lätt. Höggravid och konstant ont i ryggen och kroppen. Sov så otroligt dåligt att det inte finns ord för det. Den enorma trötthet efter dålig sömn i flera månader kan göra så otroligt mkt fel. Ingen anar hur ont jag hade jämt. jag kunde inte sitta i en bil mer än 30 min förrän det var olidligt. Kändes som min kropp skulle braka samman. Reumatismen dock kändes som borta under graviditeten. Men värken i ryggen och fogar och därmed sömnlösheten tog kål på mig. Och så hade vi ju ett barn till som var nästan 2 år.
Nej nu får jag sluta skriva för idag..måste jobba lite nu. skriva 3 kvitton och packa dess ordrar. Plugga 1h också. Jag tänker inte ge upp nåt...fortsätter...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar