Hur lätt är det att verka normal när det inte är normalt mellan mig och sambon.
Han respekterar ju inte mig och mina behov riktigt.
Han gör ju lite som han vill. 30 minuter innan han drog ut på krogen igår sa han nu drar jag ut. Så tog han en dusch och drog. Visst barnen hade just lagt sig. Men lite framförhållning kan man väl ha. Jag ska minsann fråga honom om jag ska göra någon om det går bra helst några dagar i förväg och sen påminna honom varje dag tills dess så att han inte glömmer. Bäst att påminna flera gånger samma dag också. Han lyssnar nämligen med skithålet. Han lyssnar nästan aldrig på vad jag säger.
Han lyssnar med dövörat. Skiter i det, är inte intresserad. Det åker ut i andra örat. Han är helt enkelt inte intresserad av mig det minsta, vill inte veta av mig, vill inte respektera mig som en människa med behov, inget stöd i något får man, ingen medkänsla, ingenting alltså.
Idag började han bråka om mig också för att jag tyckte vi kunde köpa några grejer till våran äldsta dotter som ska ha uppvisning på en aktivitet hon går på. Hon ska göras lite fin inför fotografering och så. Så jag tyckte vi kunde köpa ett par grejer som totalpriset kommer hamna på 150 kr. Då brusar han upp och säger att det är för fan onödigt skit. Sånt skit ska vi inte köpa när vi inte har råd. Grejen är att det har vi råd med. Men inte enligt honom. Jag fattar inte vad problemet är? Han är ju knäpp. Det är själva grejen att han vill inte ge mig pengar till något och inget till barnen. Han vill bara köpa mat, det nödvändiga och spara undan det som går.
Jag har som sagt ingen inkomst mer än studiemedel så det är lite knapert för mig men vi har ju haft gemensam ekonomi i hur många år som helst. Men tydligen är han trött på det nu verkar det som. Just nu när jag har det dåligt ställt för att jag äntligen får göra det jag vill i mitt liv.
Jag har hängt efter honom som en svans i flera år så jag tycker han är skyldig mig att stötta mig nu i mina beslut. Istället vill han göra slut???
Alltså jag blir så jäkla trött på människan. Han är elak tycker jag. Jag blir ledsen inombords.
Jag känner mig som en fånge i fängelse just nu. Men jag får ta dagen som den kommer nu och hoppas att jag kan komma på någon lösning snart. För så här kan man inte ha det. Jag inser det själv att så länge han beter sig så här är det ju faktiskt inte hållbart. Får mig jämt att bli arg och ledsen, trycker jämt ner mig. Nu har vi slutat prata så mkt för jag tänker inte ta massa skit. För alltid om jag sagt något så står han emot det eller försöker få mig att verka dum eller säger något som ska göra saken värre eller göra mig ledsen. Så jag har tröttnat nu. Jag orkar inte bli ledsen och arg hela tiden.
Och han säger ju själv att han beter sig så för att det ska bli så dåligt som möjligt så att det skulle bli så lätt som möjligt att gå ifrån mig. Vilket jäkla sätt! Omoget! Han är omogen helt enkelt.
Nu går jag mest och ser hängig och deprimerad ut hela dagarna. Hela mitt ansikte ser tråkigt och dött ut när jag tittar på mig själv i spegeln. Som att gnistan har försvunnit. Som att något dött liksom. Mår dåligt på mig själv. Jag ser hemsk ut. Sover så dåligt nu också så jag verkar ha gått upp i vikt. Känner mig plufsig och fet och äcklig. Mår inte alls bra just nu. Allt känns skit! Helvete vilket skit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar