Funderade igår på om jag bryter ihop snart för jag orkade liksom ingenting...Jag satt i bilen och bara grinade och grinade och undrade varför just jag ska drabbas av allt. Det går ju aldrig bra i mitt liv...när ska jag få vara lycklig och frisk.
När ska detta dåliga upphöra? Och så funderade jag på om det fanns någon i mitt liv som egentligen bryr sig och det gör det ju inte. Ingen levande människa jag kan komma på... Den enda jag kan tänka på som genuint brydde sig om hur jag egentligen mådde det var farmor. INGEN ANNAN VERKLIGEN! Farmor är tyvärr död.
Sen finns det inga mer... varken mamma eller pappa bryr sig riktigt..mamma har sig själv att bry sig om så hon orkar inte så mkt mer än det tyvärr och pappa han har aldrig riktigt brytt sig om mitt välmående..han är mer den materiella typen. Så något stöd, tröst eller hjälp, eller liksom bara en kram och en känsla av att någon bryr sig det har jag liksom inte fått.
Jag behöver det! Om jag nu inte hade haft mina barn så hade det ju egentligen inte funnits några själ till att kämpa vidare liksom. För en människa mer eller mindre om ingen ändå bryr sig spelar ju ingen roll. Men nu har jag ju barn så det enda som håller ihop mig just nu är dom...
För övrigt mår jag så otroligt dåligt..så ibland fattar jag inte hur jag ska stå ut.
Inatt kändes det som att jag inte sov något på hela natten..jag låg och vred och vände mig och hade ont i magen konstant hela natten.. det gick liksom inte slappna av. Oro antar jag, jag vet inte. Ont i ryggen också..ingen ställning var skön..ont i huvet också...
Har ont i huvut nu av tröttheten...mår illa också och det har jag gjort sen i helgen och idag är det fredag. Så det har pågått i nästan en vecka. Detta äckliga konstanta illamående.
Trött och ont i huvet och känner mig handlingsförlamad.
Ont i bröstet, liksom ett tryck över hjärtat har jag av och till..ont i hjärtat liksom..
Ont i magen
Ont i ryggen
Mår ännu mera illa av alla äckliga lukter här hemma. Känner lukter extremt starkt...det luktar så förfärligt illa..och just i och med dessa konstiga tecken som uppstått börjar jag fundera på vad som egentligen är på G. En tanke slog mig, är jag gravid igen eller?
Jag är mer törstig än vanligt, kissar oftare än vanlig, gick upp inatt och kissade.
Isåfall är det bara att göra abort. Vi är ju mitt i en separation liksom.
Jag ska iallafall köpa graviditetstest för att utesluta det. Men det kan ju knappast vara så för jag fick ju mensen ändå..men mensen var faktiskt inte som den brukar vara. Den kom efter 31 dagar och inte efter 28 som alltid. Sen varade den inte 8 dagar som alltid utan snarare 5 dagar och var mindre än vanligt.
Men vem vet, det kan ju bero på hur jag mår just nu också... Den 12:e kom mensen så nu har det gått ett tag sen sista gången vi hade sex...och mer sex blir det never ever. Det är ju slut mellan oss nu liksom..jag tar avstånd nu..det har blivit så...han är ju inte snäll...respektlös och så mår han bättre nu när jag mår sämre...hånfullt känns det...Han tycker det har blivit bättre nu när jag är så slö och inte aktiv och hektiskt längre. Jag är så loj ju så jag orkar knappt bry mig om nåt...låter allt ligga å skräpa överallt nu..orkar inte längre plocka på allt och städa iordning som jag alltid gör..orkar inte ens klaga..
Musten har gått ur mig liksom..
Orkar inte städa efter barnen jämt..det får ligga i alla rum nu..jag är så trött hela tiden, känns som kroppen ska dö snart eller nåt.
Så om jag då tänker på när sista sexet ever var så har jag för mig att det var 5 v sedan men det kan ha varit helgen v 43, dvs den 27 Oktober har jag för mig.Antingen den helgen eller helgen innan, minns inte helt.. Sen dess har det inte var nåt och inget mer blir det.. och det var en gång att inte glömma för sambon var stel och känslokall och konstigt...han hade bestämt sig redan då men inte sagt nåt..att han ville separera alltså, det var jag ju nu....han kollade inte ens på mig..han var helt stel och konstig..det sämsta jag vart med om ever känns det nästan som...med han alltså..tråkigt..sånt man inte glömmer.
Igår kändes det som att jag nästan går sönder, så jag var tvungen att gå och lägga mig i sängen kl 18 så fick sambon ta hand om resten... så konstiga känslor...som att kroppen lägger av snart liksom..läskigt nästan.. Då somnade jag åtminstone utan att ha ätit sen lunch..kände mig liksom inte hungrig, bara trött och konstig och ja ledsen och orolig. Går knappt sätta ord på alla känslor inom mig..
Vaknade dock vid 10 av alarmet att jag ska ta min anti-depressiva medicin. Har satt klockan för annars kan jag glömma det en dag sådär.. Så då tog jag mig upp, tog en medicin, kolla mail och sånt åt lite och sen lade jag mig i sängen efter en stund igen.
Nu sitter jag här och skriver efter att ha lämnat barnen på förskolan och har fortfarande ont i magen, är illamående och känner mig svag, orolig och stressad över allt. Över framtiden...
Jag behöver studera nu och jobba men jag kan liksom inte ta mig för något..Känner mig helt likgiltig till allt.....ont i huvet också, det känns rätt jobbigt...
Känns så jobbigt att lägga på en fasad när man går ut jämt..låtsas att allt är bra, försöka se pigg och glad ut...så otroligt jobbigt..fy f-n säger jag bara... men det är så det måste vara...en fasad så länge barnen är omkring än även om jag verkar väldigt trött...
Nää jag orkar inte ens skriva mer nu...
fredag 23 november 2012
söndag 18 november 2012
Blir så ledsen när jag ser kärleksfilmer på tv:n!
Usch vad ledsen jag blir när jag ser kärleksfilmer och kärlek överhuvudtaget...Då tänker jag bara på hur det en gång var mellan mig och min sambo... Hur kära vi var då i början. Hur fint det var, hur bra allt var. Han var en annan människa då. Han brydde sig, respekterade mig, var omtänksam.
Vad hände sen? Allt hände när vi fick barn... Då gick allt åt fel håll. Det ska ju bli bättre då..man får en underbar liten bebis som man är helt förtrollad i. Men så blev det inte.
Tänk när dom där känslorna fanns. Dom där underbara kärleks-känslorna. Så starka! Jag minns så väl en kväll i soffan han och jag. Jag hade aldrig känt så förut. Jag visste att det var rätt! Att det skulle vara vi... men nu liksom..nu är allt borta..förstört...det försvann.. Så ledsamt..
Tänk om han kunde var den han var då..ååh så underbart det hade varit. Han har förändrats totalt...blivit arg, sur, irriterad, tråkig, ändrat åsikter, blivit mer ego, ej omtänksam längre mot mig, respekterar mig inte, lyssnar inte på mig, skiter i det jag säger, ej kärleksfull, visar ingen kärlek mer, stel, ser ond och arg ut mest, spydig, slänger ur sig spydiga kommentarer. Jag kan inte ens påpeka en sak på tv:n eller en sak jag läst för då ska han motargumentera det och försöka trycka ner mig så att jag mår dåligt. Jag slutar helt enkelt säga saker...tillslut kommer vi inte prata alls...så är det..Det är ingen idé. Jag orkar inte försöka när han inte gör det. Och jag har insett nu att han inte vill försöka mer eftersom han har drivit det mer och mer mot botten..han vill ju att det ska ta slut som han säger. Men nu ska vi tydligen gå så här tills vardagen löser sig...hur jobbigt är inte det...
Det är riktigt dålig stämning hemma mellan oss...
Var är han, den människa som jag lärde känna? Vart tog han vägen?
Allt är så tråkigt...jag har insett själv att det inte är hållbart, att vi måste gå skilda vägar...för man kan inte leva så här..jag kan inte låta mig tryckas ner hela tiden... jag måste ju må bra och få respekt i ett förhållande..
Men det känns så hemskt också..vi har ju vart med om så mycket, vi har haft så mycket ihop...och så ska det bara ta slut. känns lite konstigt ändå och ledsamt.... tungt..
Tänk om vi inte haft barnen, då hade det nog vart lättare...
Men jag är så glad att vi har dom...sååå glad.. mina goa älsklingar...Jag kommer aldrig vara ensam även om jag inte har någon man, eller träffar någon annan.. Jag kommer iallafall ha mina barn och jag kommer bry mig om dom mest av allt.. Jag kommer ge dom allt jag inte fick, kärlek, omtanke, tröst...
Så är det...Det jag saknade och saknar tänker jag ge dom...för jag vill att dom ska få ett bra liv och må bra..
Måste läsa nu..studera alltå..Sambon är ute med barnen och gör annat för en gång skull. Så många gånger jag bett honom göra något och det har inte hänt mer än att han gått ut i parken 1 h.. Nu när han inte vill se mig mer då åker han gärna bort med barnen...nu när det är så dåligt stämning..
Jaja, jag ska inte klaga, det är superbra för mig så jag får mina studier gjorda..men det känns ändå trist att det har blivit så här allting..Helgerna kommer bestå i att vi försöker undvika varandra känns det som. Göra saker på olika håll med barnen separat... :(
Vad hände sen? Allt hände när vi fick barn... Då gick allt åt fel håll. Det ska ju bli bättre då..man får en underbar liten bebis som man är helt förtrollad i. Men så blev det inte.
Tänk när dom där känslorna fanns. Dom där underbara kärleks-känslorna. Så starka! Jag minns så väl en kväll i soffan han och jag. Jag hade aldrig känt så förut. Jag visste att det var rätt! Att det skulle vara vi... men nu liksom..nu är allt borta..förstört...det försvann.. Så ledsamt..
Tänk om han kunde var den han var då..ååh så underbart det hade varit. Han har förändrats totalt...blivit arg, sur, irriterad, tråkig, ändrat åsikter, blivit mer ego, ej omtänksam längre mot mig, respekterar mig inte, lyssnar inte på mig, skiter i det jag säger, ej kärleksfull, visar ingen kärlek mer, stel, ser ond och arg ut mest, spydig, slänger ur sig spydiga kommentarer. Jag kan inte ens påpeka en sak på tv:n eller en sak jag läst för då ska han motargumentera det och försöka trycka ner mig så att jag mår dåligt. Jag slutar helt enkelt säga saker...tillslut kommer vi inte prata alls...så är det..Det är ingen idé. Jag orkar inte försöka när han inte gör det. Och jag har insett nu att han inte vill försöka mer eftersom han har drivit det mer och mer mot botten..han vill ju att det ska ta slut som han säger. Men nu ska vi tydligen gå så här tills vardagen löser sig...hur jobbigt är inte det...
Det är riktigt dålig stämning hemma mellan oss...
Var är han, den människa som jag lärde känna? Vart tog han vägen?
Allt är så tråkigt...jag har insett själv att det inte är hållbart, att vi måste gå skilda vägar...för man kan inte leva så här..jag kan inte låta mig tryckas ner hela tiden... jag måste ju må bra och få respekt i ett förhållande..
Men det känns så hemskt också..vi har ju vart med om så mycket, vi har haft så mycket ihop...och så ska det bara ta slut. känns lite konstigt ändå och ledsamt.... tungt..
Tänk om vi inte haft barnen, då hade det nog vart lättare...
Men jag är så glad att vi har dom...sååå glad.. mina goa älsklingar...Jag kommer aldrig vara ensam även om jag inte har någon man, eller träffar någon annan.. Jag kommer iallafall ha mina barn och jag kommer bry mig om dom mest av allt.. Jag kommer ge dom allt jag inte fick, kärlek, omtanke, tröst...
Så är det...Det jag saknade och saknar tänker jag ge dom...för jag vill att dom ska få ett bra liv och må bra..
Måste läsa nu..studera alltå..Sambon är ute med barnen och gör annat för en gång skull. Så många gånger jag bett honom göra något och det har inte hänt mer än att han gått ut i parken 1 h.. Nu när han inte vill se mig mer då åker han gärna bort med barnen...nu när det är så dåligt stämning..
Jaja, jag ska inte klaga, det är superbra för mig så jag får mina studier gjorda..men det känns ändå trist att det har blivit så här allting..Helgerna kommer bestå i att vi försöker undvika varandra känns det som. Göra saker på olika håll med barnen separat... :(
lördag 17 november 2012
Stämningen är dålig, konstig, så jäkla trött på allt! Vi ska försöka vara normala inför barnen!
Hur lätt är det att verka normal när det inte är normalt mellan mig och sambon.
Han respekterar ju inte mig och mina behov riktigt.
Han gör ju lite som han vill. 30 minuter innan han drog ut på krogen igår sa han nu drar jag ut. Så tog han en dusch och drog. Visst barnen hade just lagt sig. Men lite framförhållning kan man väl ha. Jag ska minsann fråga honom om jag ska göra någon om det går bra helst några dagar i förväg och sen påminna honom varje dag tills dess så att han inte glömmer. Bäst att påminna flera gånger samma dag också. Han lyssnar nämligen med skithålet. Han lyssnar nästan aldrig på vad jag säger.
Han lyssnar med dövörat. Skiter i det, är inte intresserad. Det åker ut i andra örat. Han är helt enkelt inte intresserad av mig det minsta, vill inte veta av mig, vill inte respektera mig som en människa med behov, inget stöd i något får man, ingen medkänsla, ingenting alltså.
Idag började han bråka om mig också för att jag tyckte vi kunde köpa några grejer till våran äldsta dotter som ska ha uppvisning på en aktivitet hon går på. Hon ska göras lite fin inför fotografering och så. Så jag tyckte vi kunde köpa ett par grejer som totalpriset kommer hamna på 150 kr. Då brusar han upp och säger att det är för fan onödigt skit. Sånt skit ska vi inte köpa när vi inte har råd. Grejen är att det har vi råd med. Men inte enligt honom. Jag fattar inte vad problemet är? Han är ju knäpp. Det är själva grejen att han vill inte ge mig pengar till något och inget till barnen. Han vill bara köpa mat, det nödvändiga och spara undan det som går.
Jag har som sagt ingen inkomst mer än studiemedel så det är lite knapert för mig men vi har ju haft gemensam ekonomi i hur många år som helst. Men tydligen är han trött på det nu verkar det som. Just nu när jag har det dåligt ställt för att jag äntligen får göra det jag vill i mitt liv.
Jag har hängt efter honom som en svans i flera år så jag tycker han är skyldig mig att stötta mig nu i mina beslut. Istället vill han göra slut???
Alltså jag blir så jäkla trött på människan. Han är elak tycker jag. Jag blir ledsen inombords.
Jag känner mig som en fånge i fängelse just nu. Men jag får ta dagen som den kommer nu och hoppas att jag kan komma på någon lösning snart. För så här kan man inte ha det. Jag inser det själv att så länge han beter sig så här är det ju faktiskt inte hållbart. Får mig jämt att bli arg och ledsen, trycker jämt ner mig. Nu har vi slutat prata så mkt för jag tänker inte ta massa skit. För alltid om jag sagt något så står han emot det eller försöker få mig att verka dum eller säger något som ska göra saken värre eller göra mig ledsen. Så jag har tröttnat nu. Jag orkar inte bli ledsen och arg hela tiden.
Och han säger ju själv att han beter sig så för att det ska bli så dåligt som möjligt så att det skulle bli så lätt som möjligt att gå ifrån mig. Vilket jäkla sätt! Omoget! Han är omogen helt enkelt.
Nu går jag mest och ser hängig och deprimerad ut hela dagarna. Hela mitt ansikte ser tråkigt och dött ut när jag tittar på mig själv i spegeln. Som att gnistan har försvunnit. Som att något dött liksom. Mår dåligt på mig själv. Jag ser hemsk ut. Sover så dåligt nu också så jag verkar ha gått upp i vikt. Känner mig plufsig och fet och äcklig. Mår inte alls bra just nu. Allt känns skit! Helvete vilket skit!
Han respekterar ju inte mig och mina behov riktigt.
Han gör ju lite som han vill. 30 minuter innan han drog ut på krogen igår sa han nu drar jag ut. Så tog han en dusch och drog. Visst barnen hade just lagt sig. Men lite framförhållning kan man väl ha. Jag ska minsann fråga honom om jag ska göra någon om det går bra helst några dagar i förväg och sen påminna honom varje dag tills dess så att han inte glömmer. Bäst att påminna flera gånger samma dag också. Han lyssnar nämligen med skithålet. Han lyssnar nästan aldrig på vad jag säger.
Han lyssnar med dövörat. Skiter i det, är inte intresserad. Det åker ut i andra örat. Han är helt enkelt inte intresserad av mig det minsta, vill inte veta av mig, vill inte respektera mig som en människa med behov, inget stöd i något får man, ingen medkänsla, ingenting alltså.
Idag började han bråka om mig också för att jag tyckte vi kunde köpa några grejer till våran äldsta dotter som ska ha uppvisning på en aktivitet hon går på. Hon ska göras lite fin inför fotografering och så. Så jag tyckte vi kunde köpa ett par grejer som totalpriset kommer hamna på 150 kr. Då brusar han upp och säger att det är för fan onödigt skit. Sånt skit ska vi inte köpa när vi inte har råd. Grejen är att det har vi råd med. Men inte enligt honom. Jag fattar inte vad problemet är? Han är ju knäpp. Det är själva grejen att han vill inte ge mig pengar till något och inget till barnen. Han vill bara köpa mat, det nödvändiga och spara undan det som går.
Jag har som sagt ingen inkomst mer än studiemedel så det är lite knapert för mig men vi har ju haft gemensam ekonomi i hur många år som helst. Men tydligen är han trött på det nu verkar det som. Just nu när jag har det dåligt ställt för att jag äntligen får göra det jag vill i mitt liv.
Jag har hängt efter honom som en svans i flera år så jag tycker han är skyldig mig att stötta mig nu i mina beslut. Istället vill han göra slut???
Alltså jag blir så jäkla trött på människan. Han är elak tycker jag. Jag blir ledsen inombords.
Jag känner mig som en fånge i fängelse just nu. Men jag får ta dagen som den kommer nu och hoppas att jag kan komma på någon lösning snart. För så här kan man inte ha det. Jag inser det själv att så länge han beter sig så här är det ju faktiskt inte hållbart. Får mig jämt att bli arg och ledsen, trycker jämt ner mig. Nu har vi slutat prata så mkt för jag tänker inte ta massa skit. För alltid om jag sagt något så står han emot det eller försöker få mig att verka dum eller säger något som ska göra saken värre eller göra mig ledsen. Så jag har tröttnat nu. Jag orkar inte bli ledsen och arg hela tiden.
Och han säger ju själv att han beter sig så för att det ska bli så dåligt som möjligt så att det skulle bli så lätt som möjligt att gå ifrån mig. Vilket jäkla sätt! Omoget! Han är omogen helt enkelt.
Nu går jag mest och ser hängig och deprimerad ut hela dagarna. Hela mitt ansikte ser tråkigt och dött ut när jag tittar på mig själv i spegeln. Som att gnistan har försvunnit. Som att något dött liksom. Mår dåligt på mig själv. Jag ser hemsk ut. Sover så dåligt nu också så jag verkar ha gått upp i vikt. Känner mig plufsig och fet och äcklig. Mår inte alls bra just nu. Allt känns skit! Helvete vilket skit!
torsdag 15 november 2012
Separation med 2 små barn! Känslan när jag fick beskedet.
Helt plötsligt en kväll när barnen somnat i vardagsrummet kläcker han ur sig det. Att han vill separera. Han trivs inte i förhållandet, han är inte lycklig och har inte vart det sen första barnet föddes eller sen jag vart gravid med det barnet. För jag vart ju så konstig då. Ursäkta mig vad säger han?
Konstig? Tror fan det när man blir gravid för första gången. Det är mkt som händer i kroppen.
Jag som är känd sen innan för att ha svårt för hormonstörningar. Inget p-piller har någonsin funkat för mig, inget med hormoner, inget mini-piller. Inte ens kopparspiral. Då hade jag mens i 4 v i streck.
Med p-piller blev jag kanske lite av en bitch ibland. Mitt humör svängde så. Jag blev konstig liksom, kände mig konstig. Var inte mig själv. Kände mig arg arg arg. Lättretlig, arg och sen vissa stunder kunde jag va skitglad och må hur bra som helst. Samma sak hände liksom när jag blev gravid. Hormonbalanserna ändrades. Sen mådde man ju illa hela tiden och var trött trött trött.
Men så var det någon grej som sambon gjorde fel eller sa fel saker som triggade mig och jag blev irriterad. Han fattade ju inte att jag ville ha stöd. Han kunde inte bara vara där utan måste alltid säga något konstigt. Något som jag blev arg eller ledsen över. Han klarade inte svängningarna.
Vad ska jag göra åt det? Inte mycket jag kunde göra. Jag bar hans och mitt barn ju. Var inte det bra nog. Ett normalt fint barn.
Efter födseln blev jag sjuk också. Jag fick reumatism. Märktes efter 8 v eftersom jag hade så satans ont i lederna i fötter, händer och nacke axlar. Jag kunde inte gå utan mjuka inneskor för det gjorde för ont i fötterna. Helst gympaskor. Och utomhus var det gymadojor eller något mjukt som gällde. Handarbete var svårt. Det var helt nytt för mig allt det där. Smärtan liksom var svår för mig att acceptera. Jag blev arg och trött trött trött. Och som inte det var nog ammade jag ju varannan timma minst, ibland oftare. Och på nätterna också. Så trött som in i helvete var jag. Livet var som en dimma. Jag var som ett spöke. Sambon gick och jobbade och jag gick hemma med bebisen som i en zombie-dröm. Orkade inte ta mig utanför dörren. Det gick åt så mkt energi till det, det gjorde så ont överallt. Det kalla och blåsiga vädret bara försämrade allt.
Var jämt inne, försökte så gott jag kunde göra det bästa för min dotter. Le och vad glad och leka med henne. Jag var ju glad över henne förstås. Underbara lilla bebisen. Men inombords var jag trött som en åldring. Kändes som att jag hade blivit 20 år äldre helt plötsligt på ett par månader.
Sen hade jag tydligen amningspsykos och blev deprimerad också utan att få någon medicin. Vi kom på det i efterhand när samma sak hände då jag födde andra barnet. Men nu får jag iaf medicinering.
Så de senaste 4,5 åren ungefär har inte vart bra för sambon. De 4 åren innan dess var någorlunda. Jaha? Men något han alltid stört sig på är mitt hetsiga sätt, för så mkt ljud av mig när jag gör saker och blir lättskrämd och hoppar till och råkar skrika till ibland. Jag vet inte varför jag är så men jag kan liksom inte bara ändra på det. Jag är också eller var också innan barnen kom väldigt aktiv och gjorde allt väldigt snabbt och effektivt. Allt skulle gå snabbt liksom tyckte jag. För då hade man tid till annat. För honom är det tvärtom. Det måste gå långsamt, det ska va lugn och ro runt omkring. En lugn tillvaro vill han ha. Men just då innan barnen kom var det ändå ok. Men hallå sen orkade jag inte vara så aktiv och hetsig som jag brukade vara innan barnen kom, när barnen sen kom. Då blev jag ju så trött och orkade ingenting istället. Jag bad honom sköta det mesta, städning, tvättning, plockning när jag var höggravid och där ett tag när bebisen var nyfödd. Och speciellt då när jag tampades med min nya smärta och mina nya problem och amningen och allt. Det var mkt nytt och jobbigt för mig. För han skedde ju ingen större kroppslig förändring. OCh han tyckte allt skulle gå på som innan. Hade ingen jätteförståelse hur jag kunde klaga så mycket på att han inte städade, plockade och fixade.
Det är sånt som tillhör ett hem. Men inte i hans värld tydligen. I hans hem får det se ut som tajkon. Smuts och skit rensar magen tycker han.
Iallafall när han då sa att han ville separera. Vi får flytta isär helt enkelt då fick jag en väldigt hemskt känsla i magen, i bröstet liksom. En tyngd och en slags värme som la sig där. Jätteskumt. Kändes inte alls bra. Blev både ledsen och nervös och ja jag vet inte. Sen blev jag ledsen när jag insåg en hel del saker som att mitt liv skulle ju bli förstört. Inte på grund av han utan pga att jag skulle bli tvungen att aveckla firman som jag slitit och kämpat med och då gå back 100000kr, förlora dom liksom.. plus att jag skulle bli tvungen att hoppa av mina studier för andra gången i mitt liv på grund av honom. Första gången berodde på att jag flyttade med honom till dit han fick jobb. Då hade ja läst 1 kurs på min utbildning och fick hoppa av och ta ett jobb istället dit vi flyttade.
Så denna gång skulle bli samma grej liksom. Får hoppa av igen och inte få göra det man vill själv som vanligt. Tredje grejen BARNEN, stackars barn, hur ska dom ta det, hur ska dom må. Ska dom få en lika brokig och flängande uppväxt som jag. NEJ, jag ville ju inte det. Flänga hit och dit växelvis. Undra varför? Dom är ju så små. Förskolebarn! Stackars små fina barn. Jag ville bättre för dom. Jag ville att dom skulle få såå mkt bättre än mig. Fast som sagt tidigare i förra inlägget så kommer dom ju iaf ha sin pappa närvarande lika mkt förmodligen. Vi får väl försöka ta 50/50 även om jag inte föredrar det. Jag vet ärligt inte hur man ska göra. För så små barn ska ju inte behöva bo på 2 ställen. Fara och flänga. Har 2 rum var hos olika föräldrar liksom. Låter hemskt jobbigt. Dom kommer bli splittrade, osäkra känns det som. Jaa, jag vet inte mkt nu.
Jag kanske inte ens vill bo kvar i denna stad. Vad gör man då. Om jag och pappan bor i olika städer liksom? Han vill ha dom lika mkt som jag.
Vilket fall som helst så började jag grina och sa, du förstör ju mitt liv!" Du förstör ju mitt liv" Det här går inte. Grejen är nämligen den att jag har ingen inkomst förutom studiebidraget. Min firma är inte vinstdrivande än för att jag hela tiden måste köpa in mer och mer för att öka på mitt lager. Den blir det nästa år. Så min tanke var ju att han slänger ju ut mig på gatan. Jag har inte råd att bo någonstans, och jag kan inte ens få chans till ett boende eftersom man måste ha en inkomst på pappret för att ens få ett erbjudande. Socialbidrag kan jag inte få så länge jag har en firma, då får jag avveckla den och då är vi dilemmat att jag förlorar 100 000 kr och det VILL JAG INTE. Jag vill inte kast bort allt jag slitit för. Han förstör helt enkelt mitt liv om han gör så.
Slänger ut mig på gatan, låter mig hoppa av mina studier, låter mig avveckla firman och där sitter jag totaldeprimerad och kan inte ens ta hand om barnen, för jag har ju inte råd. Så då tar han väl dom också. Så kändes det. Visst då får jag söka jobb och ta första bästa. Kanske får socialbidrag då men vad hände med mina 100 000 kr. Dom bara försvann. Och min lycka? Den gick i graven. Inte kommer jag vara lycklig av att inte få göra det jag vill, det jag brinner för. Ta ett jobb som jag kommer vantrivas på och må dåligt som skit. Bli ännu mera deprimerad. När jag kan studera 2 år till och få ett jobb som gör mig och barnen lyckliga. För är jag olycklig och deprimerad kommer ju barnen att märka det. Det går bara inte. Jag kan inte bara kasta bort min framtid, mitt liv. Jag har ju till och med en utbildning. Jag kan ju få ett jobb inom det området om jag flyttar till vilken stad som helst. Det är ju bara att söka allt så får jag säkert ett jobb som jag kan trivas med åtsminstone även om det inte är den vägen jag ville gå. Men då får jag ju flytta själv antagligen. Vad händer med barnen? Jag vill ju ha dom med. Jag kommer må så dåligt utan dom. Usch!
Det är ett jobbigt dilemma just nu. Jag känner mig helt snurrig och nere.
Har gått som en zombi, deppig för det mesta sedan han släppte bomben. Kan inte känna lycka alls just nu. Kan inte känna glädje. Bara nedstämdhet, sorgsenhet, ilska, men ändå kämparanda. Känner en kraft inom mig. Jag tänker inte ge upp. Så är det. JAG SKA FINNA MIN LYCKA och barnens så gott det går. Jag ska komma dit jag vill. Jag tänker ta mig dit jag vill. Så är det bara.
Just nu tar jag en dag i sänder...så får vi se hur all går...jag måste ju liksom fortsätta jobba med min firma och plugga och allt som hör vardagen till.
Dags att plugga nu..
Konstig? Tror fan det när man blir gravid för första gången. Det är mkt som händer i kroppen.
Jag som är känd sen innan för att ha svårt för hormonstörningar. Inget p-piller har någonsin funkat för mig, inget med hormoner, inget mini-piller. Inte ens kopparspiral. Då hade jag mens i 4 v i streck.
Med p-piller blev jag kanske lite av en bitch ibland. Mitt humör svängde så. Jag blev konstig liksom, kände mig konstig. Var inte mig själv. Kände mig arg arg arg. Lättretlig, arg och sen vissa stunder kunde jag va skitglad och må hur bra som helst. Samma sak hände liksom när jag blev gravid. Hormonbalanserna ändrades. Sen mådde man ju illa hela tiden och var trött trött trött.
Men så var det någon grej som sambon gjorde fel eller sa fel saker som triggade mig och jag blev irriterad. Han fattade ju inte att jag ville ha stöd. Han kunde inte bara vara där utan måste alltid säga något konstigt. Något som jag blev arg eller ledsen över. Han klarade inte svängningarna.
Vad ska jag göra åt det? Inte mycket jag kunde göra. Jag bar hans och mitt barn ju. Var inte det bra nog. Ett normalt fint barn.
Efter födseln blev jag sjuk också. Jag fick reumatism. Märktes efter 8 v eftersom jag hade så satans ont i lederna i fötter, händer och nacke axlar. Jag kunde inte gå utan mjuka inneskor för det gjorde för ont i fötterna. Helst gympaskor. Och utomhus var det gymadojor eller något mjukt som gällde. Handarbete var svårt. Det var helt nytt för mig allt det där. Smärtan liksom var svår för mig att acceptera. Jag blev arg och trött trött trött. Och som inte det var nog ammade jag ju varannan timma minst, ibland oftare. Och på nätterna också. Så trött som in i helvete var jag. Livet var som en dimma. Jag var som ett spöke. Sambon gick och jobbade och jag gick hemma med bebisen som i en zombie-dröm. Orkade inte ta mig utanför dörren. Det gick åt så mkt energi till det, det gjorde så ont överallt. Det kalla och blåsiga vädret bara försämrade allt.
Var jämt inne, försökte så gott jag kunde göra det bästa för min dotter. Le och vad glad och leka med henne. Jag var ju glad över henne förstås. Underbara lilla bebisen. Men inombords var jag trött som en åldring. Kändes som att jag hade blivit 20 år äldre helt plötsligt på ett par månader.
Sen hade jag tydligen amningspsykos och blev deprimerad också utan att få någon medicin. Vi kom på det i efterhand när samma sak hände då jag födde andra barnet. Men nu får jag iaf medicinering.
Så de senaste 4,5 åren ungefär har inte vart bra för sambon. De 4 åren innan dess var någorlunda. Jaha? Men något han alltid stört sig på är mitt hetsiga sätt, för så mkt ljud av mig när jag gör saker och blir lättskrämd och hoppar till och råkar skrika till ibland. Jag vet inte varför jag är så men jag kan liksom inte bara ändra på det. Jag är också eller var också innan barnen kom väldigt aktiv och gjorde allt väldigt snabbt och effektivt. Allt skulle gå snabbt liksom tyckte jag. För då hade man tid till annat. För honom är det tvärtom. Det måste gå långsamt, det ska va lugn och ro runt omkring. En lugn tillvaro vill han ha. Men just då innan barnen kom var det ändå ok. Men hallå sen orkade jag inte vara så aktiv och hetsig som jag brukade vara innan barnen kom, när barnen sen kom. Då blev jag ju så trött och orkade ingenting istället. Jag bad honom sköta det mesta, städning, tvättning, plockning när jag var höggravid och där ett tag när bebisen var nyfödd. Och speciellt då när jag tampades med min nya smärta och mina nya problem och amningen och allt. Det var mkt nytt och jobbigt för mig. För han skedde ju ingen större kroppslig förändring. OCh han tyckte allt skulle gå på som innan. Hade ingen jätteförståelse hur jag kunde klaga så mycket på att han inte städade, plockade och fixade.
Det är sånt som tillhör ett hem. Men inte i hans värld tydligen. I hans hem får det se ut som tajkon. Smuts och skit rensar magen tycker han.
Iallafall när han då sa att han ville separera. Vi får flytta isär helt enkelt då fick jag en väldigt hemskt känsla i magen, i bröstet liksom. En tyngd och en slags värme som la sig där. Jätteskumt. Kändes inte alls bra. Blev både ledsen och nervös och ja jag vet inte. Sen blev jag ledsen när jag insåg en hel del saker som att mitt liv skulle ju bli förstört. Inte på grund av han utan pga att jag skulle bli tvungen att aveckla firman som jag slitit och kämpat med och då gå back 100000kr, förlora dom liksom.. plus att jag skulle bli tvungen att hoppa av mina studier för andra gången i mitt liv på grund av honom. Första gången berodde på att jag flyttade med honom till dit han fick jobb. Då hade ja läst 1 kurs på min utbildning och fick hoppa av och ta ett jobb istället dit vi flyttade.
Så denna gång skulle bli samma grej liksom. Får hoppa av igen och inte få göra det man vill själv som vanligt. Tredje grejen BARNEN, stackars barn, hur ska dom ta det, hur ska dom må. Ska dom få en lika brokig och flängande uppväxt som jag. NEJ, jag ville ju inte det. Flänga hit och dit växelvis. Undra varför? Dom är ju så små. Förskolebarn! Stackars små fina barn. Jag ville bättre för dom. Jag ville att dom skulle få såå mkt bättre än mig. Fast som sagt tidigare i förra inlägget så kommer dom ju iaf ha sin pappa närvarande lika mkt förmodligen. Vi får väl försöka ta 50/50 även om jag inte föredrar det. Jag vet ärligt inte hur man ska göra. För så små barn ska ju inte behöva bo på 2 ställen. Fara och flänga. Har 2 rum var hos olika föräldrar liksom. Låter hemskt jobbigt. Dom kommer bli splittrade, osäkra känns det som. Jaa, jag vet inte mkt nu.
Jag kanske inte ens vill bo kvar i denna stad. Vad gör man då. Om jag och pappan bor i olika städer liksom? Han vill ha dom lika mkt som jag.
Vilket fall som helst så började jag grina och sa, du förstör ju mitt liv!" Du förstör ju mitt liv" Det här går inte. Grejen är nämligen den att jag har ingen inkomst förutom studiebidraget. Min firma är inte vinstdrivande än för att jag hela tiden måste köpa in mer och mer för att öka på mitt lager. Den blir det nästa år. Så min tanke var ju att han slänger ju ut mig på gatan. Jag har inte råd att bo någonstans, och jag kan inte ens få chans till ett boende eftersom man måste ha en inkomst på pappret för att ens få ett erbjudande. Socialbidrag kan jag inte få så länge jag har en firma, då får jag avveckla den och då är vi dilemmat att jag förlorar 100 000 kr och det VILL JAG INTE. Jag vill inte kast bort allt jag slitit för. Han förstör helt enkelt mitt liv om han gör så.
Slänger ut mig på gatan, låter mig hoppa av mina studier, låter mig avveckla firman och där sitter jag totaldeprimerad och kan inte ens ta hand om barnen, för jag har ju inte råd. Så då tar han väl dom också. Så kändes det. Visst då får jag söka jobb och ta första bästa. Kanske får socialbidrag då men vad hände med mina 100 000 kr. Dom bara försvann. Och min lycka? Den gick i graven. Inte kommer jag vara lycklig av att inte få göra det jag vill, det jag brinner för. Ta ett jobb som jag kommer vantrivas på och må dåligt som skit. Bli ännu mera deprimerad. När jag kan studera 2 år till och få ett jobb som gör mig och barnen lyckliga. För är jag olycklig och deprimerad kommer ju barnen att märka det. Det går bara inte. Jag kan inte bara kasta bort min framtid, mitt liv. Jag har ju till och med en utbildning. Jag kan ju få ett jobb inom det området om jag flyttar till vilken stad som helst. Det är ju bara att söka allt så får jag säkert ett jobb som jag kan trivas med åtsminstone även om det inte är den vägen jag ville gå. Men då får jag ju flytta själv antagligen. Vad händer med barnen? Jag vill ju ha dom med. Jag kommer må så dåligt utan dom. Usch!
Det är ett jobbigt dilemma just nu. Jag känner mig helt snurrig och nere.
Har gått som en zombi, deppig för det mesta sedan han släppte bomben. Kan inte känna lycka alls just nu. Kan inte känna glädje. Bara nedstämdhet, sorgsenhet, ilska, men ändå kämparanda. Känner en kraft inom mig. Jag tänker inte ge upp. Så är det. JAG SKA FINNA MIN LYCKA och barnens så gott det går. Jag ska komma dit jag vill. Jag tänker ta mig dit jag vill. Så är det bara.
Just nu tar jag en dag i sänder...så får vi se hur all går...jag måste ju liksom fortsätta jobba med min firma och plugga och allt som hör vardagen till.
Dags att plugga nu..
onsdag 14 november 2012
SEPARATION! Tung sten i bröstet, ledsen men ändå ok, inte respekterad, aldrig stöttad, nedtryckt av sambon!
Så otroligt mycket som hänt den senaste tiden att det går bara inte skriva ner allt. Det känns som ett virrvarr av grejer. Jag blir helt snurrig. Livet är verkligen som en berg-och-dalbana. Jag var ju på väg upp för backen och trodde jag skulle nå toppen så småningom men den kom aldrig, jag missade den och nu går det utför igen, nedför.
Sambon vill separera. Han är inte lycklig. Och tro fan det. Så som han beter sig. Han sa en gång när vi bråkade om något att han gör som han gör för att relationen ska bli så dålig som möjligt så att det inte ska vara så svårt att göra slut på den. Då tog jag väl det inte riktigt på allvar.
Men nu har vi kommit dit. Han har dragit ner allt i botten med sitt sura och arga och respektlösa sätt.
Han respekterar inte mig som människa. Jag känner mig som en slav ibland i hans närhet. Han ska bestämma och domdera bara för att jag just nu inte har någon inkomst. För att jag just nu studerar halvtid och jobbar med min nätbutik. Nätbutiken är ännu inte vinstdrivande men det kommer nästa år. Det är en lång process när man startar från så lite medel som jag har haft.
Jag tar mig uppåt iallafall.
Han ser inte vad jag gör, han ser inte hur jag slitet, jag sliter med barnen, med hemmet, med mig själv, mitt psyke, mina studier, min firma. Jag gör så mycket och han tycker inte jag gör något alla vettigt. Inget jag gör betyder mycket för honom. Det han vill att jag ska göra är att laga middagar, det är det viktigaste för honom och det är just den biten jag har lämnat till honom eftersom han inte nöjer sig med enkla saker som korv och makaroner, pannkaka, blodpudding, fiskbullar, kyckling och ris. Han vill ha annat och jag har inte tid och stå 1 h, och inte ork. Jag har ingen energi kvar efter en hel dag av slit. Jag pluggar varje kväll 2 h och jobbar samtidigt dvs skriver kvitton, svarar på mail, packar ordrar. Han gör inget åt mig i min firma. Han kan inte erbjuda att hjälpa till ens. Jag får fråga honom flera gånger, snällt om han kan göra en liten sak.
Han sitter och surfar eller kollar tv i soffan. Det är vad han ägnar sig åt på kvällarna.
Han kan inte städa på något, plocka upp leksaker, papper, gammal post som ligger lite här och var, gamla kläder som han slänger vid sängen, barnens kläder, leksaker i alla rum, damm på golven, matrester på golven, matrester på bord och diskbänk, disk på bänkar, kastruller stående, post som dräller. Det finns massor man kan göra, som jag mår dåligt av att se, som jag själv måste göra något åt för att inte han ser det, inte gör något åt det.
Jag jobbar i hemmet och kan inte ha hemmet som en svinstia då jag tillbringar all tid här.
Jobbar alltså hemifrån i min firma.
Jag får plocka och torka i köket jämt. Han kan aldrig göra det rent nog för att jag ska tycka det ser fräscht ut. Jag har sagt det så många gånger. Det ska inte stå kvar disk, grejer eller liga matsmulor kvar någonstans, då är det inte rent. Det ska inte ligga mat i slasken, den tar man upp direkt och slänger i soporna. Det ska inte lukta sopor.
Man ska inte behöva gå i skor inne för att det knastrar av smulor och skräp och för att man fastnar i skräp och damm.
Toaletten ser ut sämre ut en allmän äcklig toalett en. Kissig och dammig och lite skräpig. Äckliga väggar, äckliga golv, dammig och bajsig.
Usch jag mår dåligt på allt här. Och jag hinner fasiken inte gör allt. Jag har annat och sköta också liksom. Förut hade jag inte ens någon energi. Nu när energin kommit tillbaka gör jag så gott jag kan. Ständig värk efter reumatism sätter sina spår också.
Jag är ofta trött. Men det har blivit bättre. Jag har lätt reumatism bara. Går jämt med innenskor och kan knappt gå med högklackat, det för gör för ont.
Men det är något jag lärt mig leva med nu efter 4 år. Och amningspsykoser har jag haft 2 ggr. Nu fick jag ju äntligen något gjort 1,5 år efter andra dottern föddes. Började knapra anti-depressiva och visst kändes det bättre efter ett par månader. Energin kom liksom tillbaka, lusten att göra saker, orken. Jag är aktiv igen, som jag var en gång i tiden.OCh det känns bra och härligt ändå i all misär.
Jag hade just börjat känna att livet var ganska bra ändå, bättre än på 4 år när allt bröt ut. Jag födde fösta dottern, fick reumatism, amningspsykos, depression och allt därtill. Total nedgång och ingen förståelse eller stöd i form av att bara vara där för mig, bara hålla om mig och vara, från sambon. Det var det jag ville ha. Inte massa klagomål på vad jag inte längre orkar göra, och vad jag inte gör.
Det blev ju såklart klagomål från min sida då eftersom jag hade den ork jag behövde.
Sambon behövde ta större ansvar för allt. Jag fick klaga på honom jämn för att han aldrig städade, plockade, diskade, tvättade. Det blev liksom inte gjort. Det blev väl en omställning för han. Han märkte ju knappt att jag gjorde det förut, för då gjorde jag det bara ju utan klagomål, utan snack.
Just nu känner jag mig iallafall låg. Som något tung i bröstet ändå. Så trist att han skulle släppa en bomb just nu när jag var på väg upp.
Orkar inte gå in på allt som har hänt just nu men det kommer verkligen mera... måste skriva av mig..
Iallafall när han sa det kändes det som att mitt liv skulle förstöras. Jag skulle bli tvungen att sluta studierna, lägga ner firman och gå back 100 000 kr eller nåt sånt och börja ta socialbidrag om jag inte fick ett jobb på Ica eller nåt. Och skulle jag ta ett jobb där skulle det vara misär resten av livet. Jag trivs inte så. Jag har en 4,5 årig utbildning från högskola alltså och ett lång på närmare 250 000 kr därifrån. Jag vill aktivera mig, göra avancerade saker, inte rutinmässiga saker. Inte så att jag ser ner på folk där, det är bara inte min grej, jag trivs inte, jag vill inte, jag vill mer och jag är på en annan bana i livet.
Jag har bara inte fått något jobb inom min bransch, inom mitt utbildningsområde och det skulle ju nästan inte gå när jag har så mkt annat för mig just nu. Kan inte jag för en gång skull få göra det jag vill. Den utbildningen som jag gick var ju från början inte ens min idé. Det var pappas idé, jag måste utbilda mig, jag måste blir något bra så att jag klarade mig själv sen. Så var hand filosofi. Eftersom jag haft en så brokig och jobbig uppväxt behövde jag det tyckte han.
Skilda föräldrar sen 2 års ålder, nya män på mamma sida hela tiden. Nya syskon på mammas sida med olika män, som misshandlade henne, var alkolister, knäppa, anorektiker. Hon drogs bara till de dålig männen kanske pga att hon själv hade problem. Psykiska problem. Hon hamnade på psyket till slut. Psykhem. Då fick jag flytta till min pappa, där jag var helt ovälkommen av hans familj. Jag fick såklart skiljas från mina syskon jag växt upp med, dom fick bo hos sina knäppa pappor. Min pappa var iallafall normal så sätt, felet var att han var aldrig hemma, var aldrig där för mig, fick ingen kärlek från han, omtänksamhet, tröst, ingenting. Jag fick klara mig själv. Fick inte ens pengar till kläder eller prylar knappt så det slutade med att jag blev snattare och snodde kläder, smink och prylar.
Ingen märkte nåt under flera år tills jag åkte fast..
Pappas fru och övriga barn levde ett eget liv. Jag var själv och dom var ett. Hon trodde att pappa gav mig allt som hon tvättade och pappa visste ingenting, han såg inget. Ja jag vet inte vad som försigick, vad dom pratade om och inte pratade om. Med mig pratade ingen iaf. Jag låg och grinade i min ensamhet i min säng nästan varje dag. Mådde dåligt, kände mig värdelös, ej omtyckt, ful och ja vem vet allt jag kände. Kände flera gånger för att bara försvinna och dö men skred såklart inte till verket.
Mamma var på psykhem länge länge, hon har ju haft såna problem in sin uppväxt själv. Blivit våldtagen, antastad, litar såklart inte på män efter det och dras till fel män. Inte fått den kärlek hon behövde själv, hennes mamma dog när hon var liten och pappa alkoholist, hon hamnade på barnhem och sen fosterfamilj. Ja och mer därtill som jag inte orkar gå in på.
Iallafall så är livet inte lätt säger jag bara.
Livet är hårt och svårt. Men eftersom jag har två jättefina barn ska jag kämpa för dom. Finns inte min värld att försvinna ur deras liv förrän jag blir så gammal att jag dör. Jag ska finnas där för dom, jag ska ge dom den kärlek jag själv ville ha och ännu idag vill ha. Jag ska göra mitt bästa för dom. Jag kämpar för dom. Men jag blir så ledsen när jag vet att dom inte kommer få ha en kärnfamilj, en mamma och en pappa tillsammans. Blir så ledsen för deras skull då jag själv vet hur det känns att växa upp med bara en mamma till exempel. Pappa träffade jag bara på lov som sommar och vinter.
Alldeles för lite i min mening. Felet är mammas säger pappa och mamma säger tvärtom. Vem ska man tro på?
Så blir det iaf inte för våra barn. Han vill ju vara där för dom också sån tur är. Pappan och min sambo alltså, som inte kommer vara min sambo så småningom :(
Men det kanske är så det måste bli. Han förstår ju inte mig, vill inte förstå, vill inte stötta, stöttar mig inte, är inte bara där för mig när jag behöver det, respekterar inte mina känslor, mina tankar. Ska alltid vända allt till det negativa, trycka ner mig, få mig att må ännu sämre, klaga på mig, jag är egoistisk, jag bara tar och tar, latar mig, gör inget vettigt, klagar och klagar, bestämmer och bestämmer. Det är hans ord. Tyvärr är allt han säger inte sant.
Jag bestämmer inte. Han bestämmer ju, jag har följt honom 2 ggr i livet sen vi träffades. Första gången flyttade jag med honom pga att han fick jobb, jag fick leta jobb och visst då fick jag ett. Andra gången samma sak, han fick sitt drömjobb tydligen och då måste vi bara dra upp allt och flytta, jag höggravid, 1,5 mån kvar till födseln, fick säga upp mitt jobb. Har sen dess inte fått något nytt jobb förstås, men startade då min firma under föräldraledigheten. Men jag ville aldrig flytta då, ville föda där vi var och ha mitt jobb kvar att kunna gå tillbaks till och sen söka nytt jobb och när jag fått det kunder vi väl flytta. För var det inte min tid att bestämma då. Jag hade ju följt honom förut. Kunde inte han följa mig. Båda hade ju jobb där vi var men ingen ville ju bo kvar där. Ville komma närmare släkt och gamla vänner. Men man kunde väl vänta ut det. Vänta på min tur den gången. Nej då! Jag får dras med och inte var det lätt. Höggravid och konstant ont i ryggen och kroppen. Sov så otroligt dåligt att det inte finns ord för det. Den enorma trötthet efter dålig sömn i flera månader kan göra så otroligt mkt fel. Ingen anar hur ont jag hade jämt. jag kunde inte sitta i en bil mer än 30 min förrän det var olidligt. Kändes som min kropp skulle braka samman. Reumatismen dock kändes som borta under graviditeten. Men värken i ryggen och fogar och därmed sömnlösheten tog kål på mig. Och så hade vi ju ett barn till som var nästan 2 år.
Nej nu får jag sluta skriva för idag..måste jobba lite nu. skriva 3 kvitton och packa dess ordrar. Plugga 1h också. Jag tänker inte ge upp nåt...fortsätter...
Sambon vill separera. Han är inte lycklig. Och tro fan det. Så som han beter sig. Han sa en gång när vi bråkade om något att han gör som han gör för att relationen ska bli så dålig som möjligt så att det inte ska vara så svårt att göra slut på den. Då tog jag väl det inte riktigt på allvar.
Men nu har vi kommit dit. Han har dragit ner allt i botten med sitt sura och arga och respektlösa sätt.
Han respekterar inte mig som människa. Jag känner mig som en slav ibland i hans närhet. Han ska bestämma och domdera bara för att jag just nu inte har någon inkomst. För att jag just nu studerar halvtid och jobbar med min nätbutik. Nätbutiken är ännu inte vinstdrivande men det kommer nästa år. Det är en lång process när man startar från så lite medel som jag har haft.
Jag tar mig uppåt iallafall.
Han ser inte vad jag gör, han ser inte hur jag slitet, jag sliter med barnen, med hemmet, med mig själv, mitt psyke, mina studier, min firma. Jag gör så mycket och han tycker inte jag gör något alla vettigt. Inget jag gör betyder mycket för honom. Det han vill att jag ska göra är att laga middagar, det är det viktigaste för honom och det är just den biten jag har lämnat till honom eftersom han inte nöjer sig med enkla saker som korv och makaroner, pannkaka, blodpudding, fiskbullar, kyckling och ris. Han vill ha annat och jag har inte tid och stå 1 h, och inte ork. Jag har ingen energi kvar efter en hel dag av slit. Jag pluggar varje kväll 2 h och jobbar samtidigt dvs skriver kvitton, svarar på mail, packar ordrar. Han gör inget åt mig i min firma. Han kan inte erbjuda att hjälpa till ens. Jag får fråga honom flera gånger, snällt om han kan göra en liten sak.
Han sitter och surfar eller kollar tv i soffan. Det är vad han ägnar sig åt på kvällarna.
Han kan inte städa på något, plocka upp leksaker, papper, gammal post som ligger lite här och var, gamla kläder som han slänger vid sängen, barnens kläder, leksaker i alla rum, damm på golven, matrester på golven, matrester på bord och diskbänk, disk på bänkar, kastruller stående, post som dräller. Det finns massor man kan göra, som jag mår dåligt av att se, som jag själv måste göra något åt för att inte han ser det, inte gör något åt det.
Jag jobbar i hemmet och kan inte ha hemmet som en svinstia då jag tillbringar all tid här.
Jobbar alltså hemifrån i min firma.
Jag får plocka och torka i köket jämt. Han kan aldrig göra det rent nog för att jag ska tycka det ser fräscht ut. Jag har sagt det så många gånger. Det ska inte stå kvar disk, grejer eller liga matsmulor kvar någonstans, då är det inte rent. Det ska inte ligga mat i slasken, den tar man upp direkt och slänger i soporna. Det ska inte lukta sopor.
Man ska inte behöva gå i skor inne för att det knastrar av smulor och skräp och för att man fastnar i skräp och damm.
Toaletten ser ut sämre ut en allmän äcklig toalett en. Kissig och dammig och lite skräpig. Äckliga väggar, äckliga golv, dammig och bajsig.
Usch jag mår dåligt på allt här. Och jag hinner fasiken inte gör allt. Jag har annat och sköta också liksom. Förut hade jag inte ens någon energi. Nu när energin kommit tillbaka gör jag så gott jag kan. Ständig värk efter reumatism sätter sina spår också.
Jag är ofta trött. Men det har blivit bättre. Jag har lätt reumatism bara. Går jämt med innenskor och kan knappt gå med högklackat, det för gör för ont.
Men det är något jag lärt mig leva med nu efter 4 år. Och amningspsykoser har jag haft 2 ggr. Nu fick jag ju äntligen något gjort 1,5 år efter andra dottern föddes. Började knapra anti-depressiva och visst kändes det bättre efter ett par månader. Energin kom liksom tillbaka, lusten att göra saker, orken. Jag är aktiv igen, som jag var en gång i tiden.OCh det känns bra och härligt ändå i all misär.
Jag hade just börjat känna att livet var ganska bra ändå, bättre än på 4 år när allt bröt ut. Jag födde fösta dottern, fick reumatism, amningspsykos, depression och allt därtill. Total nedgång och ingen förståelse eller stöd i form av att bara vara där för mig, bara hålla om mig och vara, från sambon. Det var det jag ville ha. Inte massa klagomål på vad jag inte längre orkar göra, och vad jag inte gör.
Det blev ju såklart klagomål från min sida då eftersom jag hade den ork jag behövde.
Sambon behövde ta större ansvar för allt. Jag fick klaga på honom jämn för att han aldrig städade, plockade, diskade, tvättade. Det blev liksom inte gjort. Det blev väl en omställning för han. Han märkte ju knappt att jag gjorde det förut, för då gjorde jag det bara ju utan klagomål, utan snack.
Just nu känner jag mig iallafall låg. Som något tung i bröstet ändå. Så trist att han skulle släppa en bomb just nu när jag var på väg upp.
Orkar inte gå in på allt som har hänt just nu men det kommer verkligen mera... måste skriva av mig..
Iallafall när han sa det kändes det som att mitt liv skulle förstöras. Jag skulle bli tvungen att sluta studierna, lägga ner firman och gå back 100 000 kr eller nåt sånt och börja ta socialbidrag om jag inte fick ett jobb på Ica eller nåt. Och skulle jag ta ett jobb där skulle det vara misär resten av livet. Jag trivs inte så. Jag har en 4,5 årig utbildning från högskola alltså och ett lång på närmare 250 000 kr därifrån. Jag vill aktivera mig, göra avancerade saker, inte rutinmässiga saker. Inte så att jag ser ner på folk där, det är bara inte min grej, jag trivs inte, jag vill inte, jag vill mer och jag är på en annan bana i livet.
Jag har bara inte fått något jobb inom min bransch, inom mitt utbildningsområde och det skulle ju nästan inte gå när jag har så mkt annat för mig just nu. Kan inte jag för en gång skull få göra det jag vill. Den utbildningen som jag gick var ju från början inte ens min idé. Det var pappas idé, jag måste utbilda mig, jag måste blir något bra så att jag klarade mig själv sen. Så var hand filosofi. Eftersom jag haft en så brokig och jobbig uppväxt behövde jag det tyckte han.
Skilda föräldrar sen 2 års ålder, nya män på mamma sida hela tiden. Nya syskon på mammas sida med olika män, som misshandlade henne, var alkolister, knäppa, anorektiker. Hon drogs bara till de dålig männen kanske pga att hon själv hade problem. Psykiska problem. Hon hamnade på psyket till slut. Psykhem. Då fick jag flytta till min pappa, där jag var helt ovälkommen av hans familj. Jag fick såklart skiljas från mina syskon jag växt upp med, dom fick bo hos sina knäppa pappor. Min pappa var iallafall normal så sätt, felet var att han var aldrig hemma, var aldrig där för mig, fick ingen kärlek från han, omtänksamhet, tröst, ingenting. Jag fick klara mig själv. Fick inte ens pengar till kläder eller prylar knappt så det slutade med att jag blev snattare och snodde kläder, smink och prylar.
Ingen märkte nåt under flera år tills jag åkte fast..
Pappas fru och övriga barn levde ett eget liv. Jag var själv och dom var ett. Hon trodde att pappa gav mig allt som hon tvättade och pappa visste ingenting, han såg inget. Ja jag vet inte vad som försigick, vad dom pratade om och inte pratade om. Med mig pratade ingen iaf. Jag låg och grinade i min ensamhet i min säng nästan varje dag. Mådde dåligt, kände mig värdelös, ej omtyckt, ful och ja vem vet allt jag kände. Kände flera gånger för att bara försvinna och dö men skred såklart inte till verket.
Mamma var på psykhem länge länge, hon har ju haft såna problem in sin uppväxt själv. Blivit våldtagen, antastad, litar såklart inte på män efter det och dras till fel män. Inte fått den kärlek hon behövde själv, hennes mamma dog när hon var liten och pappa alkoholist, hon hamnade på barnhem och sen fosterfamilj. Ja och mer därtill som jag inte orkar gå in på.
Iallafall så är livet inte lätt säger jag bara.
Livet är hårt och svårt. Men eftersom jag har två jättefina barn ska jag kämpa för dom. Finns inte min värld att försvinna ur deras liv förrän jag blir så gammal att jag dör. Jag ska finnas där för dom, jag ska ge dom den kärlek jag själv ville ha och ännu idag vill ha. Jag ska göra mitt bästa för dom. Jag kämpar för dom. Men jag blir så ledsen när jag vet att dom inte kommer få ha en kärnfamilj, en mamma och en pappa tillsammans. Blir så ledsen för deras skull då jag själv vet hur det känns att växa upp med bara en mamma till exempel. Pappa träffade jag bara på lov som sommar och vinter.
Alldeles för lite i min mening. Felet är mammas säger pappa och mamma säger tvärtom. Vem ska man tro på?
Så blir det iaf inte för våra barn. Han vill ju vara där för dom också sån tur är. Pappan och min sambo alltså, som inte kommer vara min sambo så småningom :(
Men det kanske är så det måste bli. Han förstår ju inte mig, vill inte förstå, vill inte stötta, stöttar mig inte, är inte bara där för mig när jag behöver det, respekterar inte mina känslor, mina tankar. Ska alltid vända allt till det negativa, trycka ner mig, få mig att må ännu sämre, klaga på mig, jag är egoistisk, jag bara tar och tar, latar mig, gör inget vettigt, klagar och klagar, bestämmer och bestämmer. Det är hans ord. Tyvärr är allt han säger inte sant.
Jag bestämmer inte. Han bestämmer ju, jag har följt honom 2 ggr i livet sen vi träffades. Första gången flyttade jag med honom pga att han fick jobb, jag fick leta jobb och visst då fick jag ett. Andra gången samma sak, han fick sitt drömjobb tydligen och då måste vi bara dra upp allt och flytta, jag höggravid, 1,5 mån kvar till födseln, fick säga upp mitt jobb. Har sen dess inte fått något nytt jobb förstås, men startade då min firma under föräldraledigheten. Men jag ville aldrig flytta då, ville föda där vi var och ha mitt jobb kvar att kunna gå tillbaks till och sen söka nytt jobb och när jag fått det kunder vi väl flytta. För var det inte min tid att bestämma då. Jag hade ju följt honom förut. Kunde inte han följa mig. Båda hade ju jobb där vi var men ingen ville ju bo kvar där. Ville komma närmare släkt och gamla vänner. Men man kunde väl vänta ut det. Vänta på min tur den gången. Nej då! Jag får dras med och inte var det lätt. Höggravid och konstant ont i ryggen och kroppen. Sov så otroligt dåligt att det inte finns ord för det. Den enorma trötthet efter dålig sömn i flera månader kan göra så otroligt mkt fel. Ingen anar hur ont jag hade jämt. jag kunde inte sitta i en bil mer än 30 min förrän det var olidligt. Kändes som min kropp skulle braka samman. Reumatismen dock kändes som borta under graviditeten. Men värken i ryggen och fogar och därmed sömnlösheten tog kål på mig. Och så hade vi ju ett barn till som var nästan 2 år.
Nej nu får jag sluta skriva för idag..måste jobba lite nu. skriva 3 kvitton och packa dess ordrar. Plugga 1h också. Jag tänker inte ge upp nåt...fortsätter...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)