Jag är förälskad i min lilla bebis, min going!

När jag jämför A och B som bebisar och mig själv hur jag kände, så är det faktiskt stor skillnad. Den här gången 2 år senare mår jag bättre, har mer energi, orkar mer, aningen mindre krämpor, amningen går bättre, allting är bekant och inte nytt.
Sen är jag liksom förälskad i min lilla bebis. Det känns liksom inte på samma sätt som med A. Nu med B är det som att det klickade direkt. Jag connectade direkt liksom. Hon är så goo. Konstigt egentligen att det inte var så med A. Det har liksom växt fram mer och mer med A.
Men nu känner jag ändå mer för B än A. Hemskt att säga men jag tycker liksom mer om B. Varför är det så?
Hon är så himla go och glad. Just nu är A så trotsig, tjurig, busig och gnällig. Det är väl inte det som gör det. Jag vet bara inte vad det är. Jag kanske hade en depression med A. Jag var aldrig ute och gick. Höll mig jämt inne med A. Orkade inte gå ut. Orkade nästan ingenting.
Nu tar jag mig ut med både A och B, ut i solen.

Min lilla going är så gooo så gooo. När man egentligen inte vill gå upp på morgonen och är jättetrött så får man ändå alltid jätteleenden och lycka i ögonen på lilla B när hon ser mig. Då blir man inte arg ändå. Hon är en sån glad tjej.