Botten nåddes 2015, tog medicin och nu på väg uppåt igen

Alltså, jag har funderat ett tag nu och det kan nog vara så att jag är bipolär.

Det är tredje gången jag käkar antidepressiva men jag vet egentligen inte om det är rätt medicin för mig eftersom jag hela tiden faller tillbaka i botten.

Alltså jag var nog i botten sommaren 2015...vilket sammanbrott jag fick..
Jag fick utbrott och var som helt galen, besatt av något...
mådde så jäkla dåligt  och ingen förstod mig,


Det går inte heller förklara vad det är liksom. Det bara känns, KÄNNS i kroppen liksom, konstigt...man blir konstig.
Jag vet att det är hormonbalansen som inte stämmer, som påverkar min hjärna....

Jag var i alla fall inte mig själv...jag var låg och funderade på hur man på bästa sätt kunde dö utan smärta...
Men det gick liksom inte....jag var i skedet där jag inte kunde överge mina barn, inte göra så som mamma försökte göra när hon försökte ta livet av mig och jag hittade henne på golvet halvdöd...

Känslan man får då och går i 6:an liksom.... mamma vill dö ifrån en...

Nää så får inte mina barn känna...så jag tog mig ändå samman av och till..men funderade ändå på det då och då,,

Det gick så jäkla upp å ner som i vågor...ena stunden ville jag dö och andra stunden kunde jag inte göra det för mina barn skull.
Jag kan bara inte ge upp för dom...mina fina... Dom kommer jag ju ha resten av livet liksom..
Jag kommer aldrig mer vara ensam faktiskt för jag har ju min älskade barn.

De kommer ju alltid finnas där om jag finns för dom...Jag ska finnas för dom och krama och trösta dom när dom behöver det..bara finnas där....

Iallfall så såg mina barn ett hemskt hemskt utbrott en dag..jag var inte mig själv..jag kastade saker och skrek som besatt..Har ångest för det...så himla hemskt...
Det var för att inte sambon förstod mig och hur dåligt jag mådde utan klagade på något...och övergav mig...jag ville bara allt av mest i hela världen ha tröst och närhet...att någon fanns där i min mörka stund..
vill inte ha ord, inget prat...någon som försöker sätta emot, säga emot att NÄÄ så är det inte och du är bara negativ etc etc... Bara tystnad och närhet...
Hur svårt är det att förstå..jag har sagt det så många gånger...

I alla fall gick det inte så jag kastade tilslut en stor grej mot min sambo som träffade honom några mm från ögat....om inte änglarna hade varit där och överakat det hela hade han väl varit blind idag...

Gissa om jag har ångest och HADE ångest. Stort blåmärke hade han...och ONT.
Alltså vad är det som händer med mig ibland liksom..

Vad är fel på mig?

Från den dagen skulle vi GÖRA SLUT. det funkade inte längre..allt var kaos..jag ville bara dÖ DÖ DÖ..
Åh så jag ville dö och försvinna från allt...

Nää vill inte prata om det mer..vi redde ut allt tillslut..jag tog kontakt med vården...fick prata med någon tillslut och började ta medicin igen...antidepressiva....

Och det äter jag nu med förstås, ett halvår senare...
Dock har det ändå gått lite upp å ner..

Men måste säga att det känns ändå bättre än för 6 mån sedan så det går nog åt rätt håll..
Ska nu börja prata med en psykolog. Ska dit nu i veckan så får vi se vad som händer härnäst...