Allt känns dödare och dödare, tristess är mitt efternamn - jag vill inte ha familj längre!

Känns så otroligt dött allting.
Är inte sugen på någonting längre.
Har tappat sexlusten helt bland annat. Känner knappt nåt. Det är liksom inte skönt längre. Känseln börjar försvinna.
Så himla sjukt är det.
Blir orolig nu!
Något är ju allvarligt fel på mig.
Känner inte att något är kul. Inte ens familjen känner jag för mig.
Vill inte ha familj längre. Vill bara vara själv, fri från massa jobbiga saker. Orkar inte!
Vill kunna göra som jag vill för jag orkar inget annat.
Ett tag funderade jag på om jag skulle leva helt själv... men jag vill inte va utan min sambo känner jag. Jag vill ha honom kvar. Jag vill leva med honom. Men mitt problem är att jag inte vill ha familj.
Hemskt va!
Jag vill inte ha barnen här så mycket...visst är jag hemsk...
Men dom har ändå inte kul här, jag är död, trist och tråkig..ger dom inget ändå...
Jag orkar inget, bryr mig inte mycket, vi gör inget...jag bara jobbar, pluggar och jobbar.

Som det är nu har jag ingen fritid längre alls. JAg är som en robot som jobbar och jobbar tills jag stupar. Inte sällan sitter jag till 2 på nätterna och  jobbar för att hinna ikapp..
men jag hinner aldig ikapp..ligger hela tiden efter.
EFTER efter EFTER med allt...blir så trött..går ju för FAN aldrig komma ikapp..

Så trött på livet just nu!
Trött på allt!
Tänk om någon jag kände läste detta, jag är trött på att ha barn... Hemskt va!
Jag vill va själv, helt ensam..bygga upp mig själv..försöka känna nåt igen...
Jag behöver tid...ingen kan ta min tid..det funkar inte då..
Ingen får ta tid från mig...jag kommer aldrig ikapp..

Jag är egoistisk jag vet...men jag kommer ta livet av mig annars om jag inte är det..för jag orkar inte mer snart....
Jag är så satans jävla trött på allt och nästa alla i min omgivning...
USCH och fy och FAN...
Idag ville jag bara ligga kvar i sängen hela dagen..det tog emot så jävla satans mkt att gå upp....
Tog så mkt energi...allt tar så mkt energi..
Allt känns så svart inom mig...

Är jag förlorad snart eller?
Tappad känsel, tappar känslor...allt är avdomnat..som en avdomnad värld...

Vad är meningen med allt? Med livet? Allt känns dött! Blää!

Jag har nog blivit deprimerad igen.
Varje dag nu funderar jag på vad meningen med livet är..
Dagen går...dagen slutar...och så fortsätter det så...
Vad fan är målet? Har inget mål..
Jag ser inte fram emot något..
Allt känns dött!
Helt jäkla meningslöst och dött känns allt..
denna jobbiga tomma känsla...som att inget betyder något..
Inget är intressant...inget är kul..
allt känns liksom tråkigt, trist, heldött...

Känner du igen dig?
Tänk om man hade någon att prata med som kände likadant..ingen förstår hur det känns i min närhet..nobody...
Otroligt jobbigt...

Varför ska man slita som ett djur dag ut och dag in.? Vad får man för det? Jo död i slutändan..
vi kommer dö, dö, dö ändå liksom..
Varför ska man ha så jäkla tråkigt varje dag om vi ändå ska dö snart..vi kanske dör vilken dag som helst av otur...
Fy fan vad trist allt är, vad meningslöst allt känns...
USCH USCH USCH!

Trött trött trött är jag också..trött på allt!
Bläääääää

Valde fel karriär - nu får barnen och sambon lida och jag känner mig usel

Har jobbat häcken av mig senaste året, mer än många klarar av.
Det är nära väggen nu, är låg väldigt ofta. Kan känna mig ledsen rätt ofta nu och gråta i min ensamhet. Att gråta är något jag alltid gjort i min ensamhet. Skäms på något sätt för att visa det. Skäms för att visa mig svag. Det har jag alltid gjort.

Jag måste alltid vara stark utåt sett. Men innerst inne är jag fortfarande vilsen och det har jag varit länge länge...

Valde förstås fel karriär eftersom jag var ännu mer vilsen då..
Börjar iallfall känna mig själv bättre och nu och vet vad jag vill.. Jag är över 30 nu så det är kanske bra att veta något då...

Började skola om mig för 3 år sedan snart och jag börjar se slutet nu...Får hålla på ca ett år till sen blir det lugnare.. Hoppas jag inte bara går in i väggen innan dess.

Det är nämligen så att jag måste jobba samtidigt så jag kan försörja mig själv, tillsammans med mina barn och sambo. Vi har inte råd att jag inte jobbar.... Så jag får jobba 100% och studera 100% och det tar rejält på en...

Har just avslutat 4 kurser och alla är godkända...Nu börjar 3 nya nästa vecka .och sen efter det 2 till..
Måste samtidigt sköta mitt jobb och det är en del gratis övertid där kan jag säga för annars gör jag inget bra jobb..
Jag är en sådan människa att jag måste prestera för att må bra själv...Endast när jag uppnår mina mål mår jag bra...så man kan säga att jag mår dåligt rätt mycket eftersom jag oftast sätter för höga mål...

Och nu till det värsta... jag blev ledsen idag och började gråta lite i min ensamhet när jag tänkte på mina stackars barn som knappt har en mamma kvar...jag jobbar och jobbar och jobbar och ägnar knappt någon tid till de stackars liven...usch vad hemskt jag känner mig...jag är HEMSK!
Dom mår iallfall bra, men dom kunde haft det bättre. Ibland säger min äldsta tjej att hon vill vara med mig, umgås med mig dock..rätt ofta nu...och jag har så lite tid...försöker iaf sitta med henne och prata en stund innan hon lägger sig.. Grejen är den också att jag är ju separerad med barnens pappa och bor med en ny... Så jag har dom bara varannan vecka också så det är så hemskt att jag knappt har tid när det bara är varannan vecka liksom...
Men jag är så stressad hela tiden..har så satans mkt grejer framför mig hela tiden..det tar aldrig slut förrän om ett år ca.. då lättar bördan...
så visst får tänka så att de har snart en bättre mamma....
Jag lägger mig alltid sist och vaknar samma tid som alla andra...sömnbrist är mitt efternamn..
måste jobba och plugga på kvällar.. mest plugga tills ögonen faller ihop...

Min sambo tycker jag också synd om ..för vi umgås knappt..bara sover med varandra..Han får sköta en hel del i hemmet då jag inte hinner det..stackarn får knappt se röken av mig mer än sittandes på en kontorsstol....hemskt..han somnar innan mig jämt...
Men jag älskar honom och han älskar mig och det är huvudsaken att känslorna finns där och ibland har vi fina stunder även om de är sällan...
De veckor vi inte har barnen är jag försjunken i böcker och jobb...så det blir inte att vi kan umgås då heller som många kanske trodde...helgerna är det bästa som finns för att ta ikapp det man ligger efter med...jobba minst 12 h per dag.

Nej nu måste jag fortsätta jobba..var tvungen att skriva av mig...
Känner mig så usel mot mina små fina barn bara....