Är så j-vla trött på allt nu. Känns inte som jag orkar länge till. Orkar inte ha det så här. Livet känns otroligt jobbigt just nu. Jag får aldrig vara själv mer än högst 2 h om jag åker iväg till ett gym på kvällen när sambon är hemma från jobbet eller på helgen.
Jag är så otroligt trött på att vara med barn 24 h om dagen året runt. I över ett år har jag nu gått hemma och tagit hand om barnen. Går bara här av och an och det känns som jag aldrig har någon fritid. Jag har liksom ingen tid utan barn. Var är friheten? Den försvann när barnen kom? Det enda sättet vore om jag och sambon separerade och hade delad vårdnad. Då skulle vi ha barnen varannan vecka och det skulle bara få fungera. Då hade man fått varannan vecka FRI! Men det är så jäkla sjukt att man ska behöva gå så långt. Vill inte det.
Jag behöver börja jobba igen men eftersom skolpolitiken är ÅT HELVETE här så blir det till att vänta och vänta på förskoleplats. Har väntat över 4 månader, som är gränsen men NEJ då. 6 månader snart. Inget händer.
Sen är vårdpolitiken också ÅT HELVETE. Hur fan ska detta gå? Köerna är på tok för långa och patienter blir felbedömnda och hinner inte ens få hjälp i tid alltid.
USch vad arg jag är på allt.
Och så satans trött på allt gnäll här hemma. Barnen bara gnäller och gnäller dagarna långa. Jag har huvudvärk jämt och såå trött på allt. Ingen energi. Ingen ork. Jag går på sparlågor. Helvete vad jag är trött på livet som det är. Jag är trött på familjelivet och det har knappt börjat.
Det är bara det att jag föreställde mig aldrig det här. Trodde aldrig att jag skulle känna så här. Att det skulle bli så här. Jag känner det som att jag är i ett jäkla fängelse ju. Inlåst här jämt och kan aldrig åka någonstans utan barnen. Det känns som jag får panik snart. Eller jag får det ibland. Ont i hjärtat, tungt att andas, blir ledsen och bara ligger och grinar i smyg. Mår inte riktigt bra.
Sambon gör mig också ledsen hela tiden och han skiter i det för han är istället arg på att jag är så trött och arg. Det han inte fattar , som jag även sagt så många gånger är att jag är ledsen och blir ledsen. Men han bara fortsätter trycka ner mig mot djupare depressioner. Han har ingen som helst förståelse för folk som mår dåligt eftersom han haft en sån felfri uppväxt med bara glada minnen. Inga bråk, inga sjukdomar, inga problem, inget ont, inget konstigt. Vi är tvärtemot jag och han. Och jag börjar undra om det här verkligen kan fungera i längden.
Om han aldrig kan förstå mig eller förstå att jag mår dåligt så går det ju inte framåt. Jag orkar inte med massa plågoandar runt mig. Inte bara 2 barn som gnäller och får mig att bli trött utan sen kommer en tredje hem efter jobbet och gör mig ännu tröttare, argare och ledsnare.
Just nu känns det som livet är kasst. Det här livet vill inte jag fortsätta vara i. Kan inte jag få någon annans liv. Kan inte jag få resa tillbaka till precis innan jag blev gravid med första barnet. Då var ju allt bra!
Nu kantas livet bara av negativa saker: depression, ångest, ekonomiska problem, gnäll, bråk, instängdhet, trötthet. Jag är utled. Hur ska jag ta mig vidare. Det här går ju inte.
Jag kanske borde börja med att snacka med en psykolog om att ta och börja käka antidepressiva igen. Jag åt ju det när jag var i 18-års åldern.
Jag kanske behöver lite hjälp just nu för att ta mig igenom det här. det kanske är så....? Nä nu orkar jag inte skriva mer. Skrikande barn springer runt och en sambo som säger åt mig att sluta sitta vid datorn. Man får aldrig göra något utan att få massa klagomål på sig. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAArrg jag blir.
